»Det var vår», fortsatte doktorn, »och en solig majmorgon föreslog jag Ester en promenad ut till Haga. Med en välvillig nick gav hon sitt bifall men svarade för övrigt icke ett ord. Det tog oss väl en halv timma att från vår bostad nå dit ut, men icke ett ord växlade vi med varandra under hela tiden. Genom södra grindarna drogo vi oss i sakta mak allt djupare in i den oförlikneliga, nu i sin unga friska grönska prunkande parken. Det var en av dessa vårmorgnar, som tjusa ens sinne och stämma själen till andakt. Min lycka skulle denna stund ha varit fullkomlig, om ej dessa murar av köld och fördom funnits mellan mig och min hustru. All naturens härlighet låg framför mig, men jag kunde icke njuta den. Förgäves slogo små fåglar sina vitt ljudande drillar i trädens kronor, förgäves bugade små sippor sina doftspridande kalkar - mörkret och beklämningen inom mig tilltog med varje minut. Vi hade hunnit fram dit, där den ansenliga klipphöjden reser sig och bjuder en hänförande utsikt över en del av parken, vikarna och skären. Jag stannade och såg dit upp. Så gjorde för övrigt också Ester. Först efter flera sekunders stirrande upp mot klippans krön fästes mina ögon vid en kvinna, som tagit sin tillflykt dit upp och nu slagit sig ned på en avsats alldeles invid stupet. För att så mycket bättre få känna de varliga vindarna fläkta kring huvudet, hade hon tagit av hatten och lagt den bredvid sig. Hennes hår och ögonbryn voro mörka som graniten under henne. Håret var för övrigt samlat i tvenne imponerande flätor, vilka över hennes knän föllo ned mot stupet. Hon höll sina ögon oavlåtligen fästade på oss, och hennes elastiska läppar formade sig till ett oemotståndligt leende. Då hon därtill lyfte sin hand till en välkomnande viftning, togo vi båda för givet, att flickan tillhörde kretsen av våra bekanta, ehuru vi icke voro i stånd att för ögonblicket erinra, vem hon var. Vi klättrade sålunda uppför höjden och voro i en handvändning bredvid henne och mottogo några älskvärda ord som beröm för vår vighet vid klättring.
»Förlåt», sade jag, »ha vi nöjet vara bekanta?»
»Icke vad jag vet», svarade flickan med det mest intagande leende. »Jag tyckte mig blott förstå, att herrskapet var ute för att njuta av morgonens skönhet, och då ville jag ha er hit upp, där man njuter av den allra mest. Var så god och sitt ned här på hällen och säg, om inte utsikten är förtjusande! »
Då det därmed var uppenbart, att vi hade att göra med en för oss vilt främmande människa, kunde jag se, huru ytterst besvärad Ester kände sig. Hon ville tydligen försvinna lika fort, som hon kommit. Men helt annorlunda verkade situationen på mig. Hela denna rent barnsliga fördomsfrihet var precis i stil med min smak. Utan ett ögonblicks betänkande och utan alla formaliteter slog jag mig ned vid flickans sida. Skam till sägandes, herr Florton, men jag var nu en gång icke fullt mig själv, och jag var nog satanisk att njuta inför utsikten att kunna plåga min hustru i hennes svartsjuka. Jag misstog mig icke om verkan av min ansats till förtrolighet med den främmande. Ester slog sig helt snällt ned även hon. Jag upptäckte nu, att flickan höll i sin ena hand en bok kallad 'Inför Gud'.
»Säg, fröken, ni satt här försänkt i studier av er bok, och så kom vi och störde er, inte sant?» vågade jag spörja.
»Nej, det var tvärtom så, att sedan jag läst åtskilligt ur min bok, satte jag mig till att reflektera och undra, och så började jag längta efter någon att tala med. Herrskapet har sålunda kommit lägligt nog.»
Hon talte så förtroendeingivande och öppenhjärtigt.
»Det var vänligt sagt av er, fröken», svarade jag, men det är dock långt ifrån säkert, att just vi äro de, som skulle kunna förstå er i det, varöver ni reflekterar och undrar. Vi skola i varje fall bli er synnerligen förbundna, om ni vill visa oss förtroendet att få del av just de tankar, som sysselsatte er, då ni fick syn på oss.»
»O, så gärna!» utropade hon. »Författaren till denna lilla bok hävdar med stort allvar, att om människorna blott kunde bringas att inse, huru nära Gud är dem och i större grad sysselsätta sig med hans på olika sätt uttryckta tankar och fördjupa sig i skapelsens, försynens och återlösningens under, så skulle detta verka förädlande och upplyftande på dem. 'Känslan av Guds närvaro', säger han, 'skulle hindra oblyghet, lättsinne, småaktighet, trumpenhet, fördom, misstro och elakhet.' Så här berättar han: 'första gången jag var i Schweiz, hade jag från mitt sovrum utsikt över den blå Geneversjön och de snöhöljda bergskedjorna på dess södra sida. Det syntes mig under de två veckor jag vistades där, som om jag hållits i en förtrollning genom denna härliga syn. Jag sov, vaknade, skrev och samtalade som en, vilken hunnit en ny värdighet. Kunde jag väl vara simpel eller självisk inför denna underbara renhet och höghet?'
»Försatt i en ny värdighet», så fortfor flickan, »genom att dagligen skåda ut över Geneversjöns underbara blå vatten och de snöhöljda bergstopparna där bortom! En ny värdighet, där varje möjlighet att vara simpel och självisk var utesluten! O, vad jag längtar till denna värdighet!»
Dessa sista ord uttalade flickan med djup känsla och blev därpå alldeles tyst för flera sekunder. Hon satte sig att stirra ut i rymden med sina stora, mörka ögon, och tårarna stucko fram och fuktade de svarta ögonfransarna. Jag stal mig till att i smyg se på Ester. Hon hade till hälften vänt bort sitt ansikte. Jag kunde utan svårighet se, att den främmandes ord gjort på henne ett djupt intryck.
»Jag kan väl förstå författaren», återtog flickan, »men endast till en del. Jag har alltid tänkt mig, att en trång uppfattning av naturen måste medföra en mycket begränsad blick på Guds makt och härlighet. Människor, som aldrig tillåta sig en blick ut över den oändliga havsytan eller upp mot de snöhöljda bergspetsarna, eller ut över de vidsträckta skogarna, floderna och fälten, få aldrig den föreställning om Gud och hans närvaro i allt, som verkar storsinthet och väcker ovilja mot det simpla och själviska. Hela den mänskliga sammanlevnaden, även den i familjelivet, får någonting både fattigt och futtigt över sig, där man icke på något sätt gör sig förtrogen med de stora, upphöjda tankarna hos Gud. Och den för alla uppslagna skrift, som åtminstone till stor del tolkar dessa tankar, ha vi i skapelsen. Så långt förstår jag. Men jag tvingas tänka, att författaren funnit något, i vars ljus naturens fingerskrift får en ännu större betydelse. Se här de ord jag just läste, då herrskapet kom: 'Du ber mig studera naturens bok. Men jag finner där ingenting annat än hans gudomliga makt och hans ståtliga gärningar. Jag finner icke hans hjärta'.»
Efter att ha läst dessa ord med stark betoning, fäste flickan allvarligt frågande blickar på mig.
»Det var då skada, fröken», tog jag till orda, »att vi kommo och avbröto studiet. Helt visst skulle ni eljes i det här laget varit framme vid författarens närmare förklaring. För egen del tänker jag mig, att han avser att fästa sina läsares uppmärksamhet vid honom, som är den osynlige Gudens avbild, förstfödd före all skapelse och om vilken aposteln Paulus säger, att 'allt är skapat genom honom och till honom. Och han är före allt, och allt har bestånd i honom.' Det är här fråga om Kristus, det är i honom vi finna Guds hjärta uppenbarat. I skapelsen hans makt och vishet, i Kristus hans kärlek.»
Mina ord syntes ha gått den unga kvinnan till hjärtat. Hon stirrade ut i rymden så som den, vilken ställts inför någonting hänryckande stort, fastän outrannsakligt.
»Ja», sade hon efter en stund, sakta och med vila på varje ord, »jag tror jag förstår författaren bättre nu. Han såg ut över Geneversjöns vatten och bort mot de snöhöljda bergstopparna och greps i sitt hjärtas djup, detta dock icke så mycket av vad hans kroppsliga öga såg. Hans andes syn fäste sig vid honom, genom vilken och för vilken skapelsens härlighet är till och utan vilken den ej har bestånd. Han såg sig själv med honom förenad i en innerlig och oupplöslig gemenskap, och så blev all skapelsens härlighet hans eget arv och därav hans nya värdighet, som i sig själv uteslöt allt simpelt och själviskt.
»O, ja», tillade flickan, »vilket djup av visdom och kunskap hos Gud. I sanning, hans tankar äro så mycket högre än människors, som himlen är högre än jorden.»
Åter satte hon sig att stirra ut i rymden några ögonblick. Så formade sig hennes drag till det allra soligaste leende, och med ett melodiskt klingande skratt sprang hon upp på sina fötter.
»Nej, hör nu, mitt herrskap», skrattade hon och slog ihop sina händer av munterhet. »Hit han I kommit, ett par lyckliga unga makar, för att njuta av morgonens härlighet, och så sätter jag mig till att föreläsa för er. Det är då minst sagt kuriöst. Förlåt en liten känslomänniska hennes infall! Lyckliga unga makar vilja, då de kommit ut till Haga en sådan morgon som denna, helst vara för sig själva. Så mycket begriper nog jag med, må ni tro, ha ha ha! »
Med en stengets vighet svingade hon sig ned från klipphöjden. Då och då stannade hon i sitt svindlande språng och vände sig om, medan hon under skalkaktiga leenden viftade oss farväl. Om en minut var hon utom synhåll. Ingen av oss kunde på flera minuter säga ett ord. Vi kände båda, att den beklämning, vilken likasom eliminerats bort för en stund, nu återvände för att ta väldet igen. Men vi erforo också, att det i våra hjärtan vaknat en drift till motstånd mot ett återgående in i hjärtemörkret. Jag reste mig upp, såg ut över den grönskande, blomstrande och glittrande terrängen.
»Hör, Ester», så bröt jag tystnaden, »den unga damen har rätt. Det är verkligen en obeskrivligt vacker morgon.»
Min hustru svarade ej, men det ideliga försöket att med tåspetsen av sin sko få bort mossan från hällen under hennes fötter, sade mig, att hennes inre var i uppror.
»Jag kan ej hjälpa», fortfor jag, »att jag känner det, som om jag efter allt detta vore ställd inför Gud, inför hans rena, höga tankar.»
Nu såg jag en tår falla från min makas kind ner i hennes sköte.
»Säg, Ester», nu talte jag under ett starkt behov av känslokontroll, »om vi återgå i tankarna till det ena och det andra, som dessa senaste dagar trängt sig emellan oss och sänkt skugga över vår eljes ljusa härd, säg, finner du något därav värt att tagas upp och samtalas om?»
»Nej, för intet i världen», svarade hon nästan lidelsefullt. »O, jag blyges», tillade hon under tilltagande gråt, »att jag kunnat vara så simpel, att jag skänkt den ringaste uppmärksamhet åt slikt.»
Nu kunde jag för glädje icke säga något på en god stund. Ester hade rest sig upp och stod nu framför mig med sina oförgätliga ögon glänsande i tårar.
»Tord», sade hon, »låt oss i dag inträda i vår nya värdighet, den vartill Guds närhet här kallar oss, och sedan bli vi aldrig dumma, små och trumpna mer.»
Jag slöt min lilla hustru till mitt bröst i ett långt och varmt famntag; och där föll, herr Florton, där föll 'Jerikos murar'; ej för trumpetstötar och krigsrop men för Guds egen andedräkt, som fläktade omkring oss i Hagaparken.»
Här tystnade doktorn. Filip hade lyssnat till hans berättelse med nära nog andäktig tystnad. Med en viss iver tog han nu likväl till orda och yttrade:
»Och nu, doktor Rubenson, var det er mening att säga, att den unga kvinnan var Jenny Gordh!»
»Ja, visst. Jag höll på att glömma det, vartill jag med hela min berättelse egentligen ville komma. Flickan var Jenny, innan hon någonsin blev fru Gordh.»
»Och huru fick ni veta det?»
»Jo, det gick kort och gott till så, att, då Ester och jag kommo till oss igen, så upptäckte jag, att flickan sprungit ifrån den lilla boken, som sålunda låg kvar på marken. Jag tog ögonblickligen upp den och fann på titelbladet skrivet: Till Jenny på hennes 20-årsdag av - - -
Här följde det namn, som sedan tjänade mig till ledning, då jag ett par dagar senare uppsökte flickan och återlämnade boken.»
»Jaså, det lyckades verkligen?»
»Ja, men först efter åtskilliga besvär. Det var saken likväl värd. Jag lärde i Jenny värdera en av mina uppriktigaste vänner. Så länge Ester levde, var hon en nästan daglig gäst i vårt hem, och även efter min dyra makas död har hon varit mig personligen till mycken uppmuntran. Hennes tillgivenhet motiveras helt och hållet av hennes Platon-tolkning. Men nog har hon blivit och blir alltjämt missförstådd och förtalad.»
»Jo, och det är inte svårt att förstå. Men nu, herr doktor, tillåt en kanske något indiskret fråga: Ni lät förstå, att det ledsamma missförståndet mellan er och er unga fru var en frukt av någon ondskefull kvinnas ränksmiderier. Känner doktorn för övrigt denna kvinna, och har doktorn någon aning om, huruvida hon f. n. gör några angrepp på ert goda namn och rykte?»
Filip talade, under det hans tankar kretsade kring säldammen på Skansen.
»Välan, herr Florton, på den första frågan kan jag kort och gott säga, att jag vet vem kvinnan eller, rättare sagt, vilka kvinnorna äro, ty det är fråga om två, två systrar, gamla ogifta fröknar för resten vid namn Häll. Med avseende på det andra, varom ni frågade, så vill jag blott säga, att jag bekymrar mig på intet sätt därom. - Men lyss, min vän, klockan slår tolv i Oskars, det kan nu verkligen vara tid, att vi tänka på den senare delen.»
De båda herrarna reste sig och gingo var och en till sitt.
