Det dröjde likväl timmar ännu, innan Filip Florton kände sig hågad att gå till sängs. Inne på hans rum rådde den djupaste tystnad och stillhet, och han kunde överlämna sig helt åt sina egna tankar. Det visade sig emellertid svårt nog att få en smula ordning i dessa, eftersom de mestadels korsade varandra i allehanda riktningar. Han hade kommit till Stockholm i syfte att bedriva sociologiska studier, eller kanske rättare för att komplettera dem han redan bedrivit uppe i de stora norrländska sågverksdistrikten. Hans far, den varmhjärtade sågverksinspektören, hade velat se honom ägna sin tid och sin kraft åt ett samhällsreformatoriskt arbete, som kunde ställa i utsikt den lyckomördande klasskampens fullständiga och förblivande avspänning. Efter vilka linjer och på vilka grunder ett sådant arbete skulle bedrivas, var inte ens för fadern fullt klart, men han hoppades nästan allt av den son, som redan från sina tidigaste år visat en så djup uppfattning av livet och alltid hyst en så varm kärlek till medmänniskor. Filip hade ock med nit och intresse skaffat sig en ingående kännedom om diverse förhållanden inom ett flertal av de stora arbetarsamhällena däruppe. Slutintrycket var, att vad som dittills gjorts för skapandet av större lycka och trevnad i stort sett verkade palliativ, och att den verkligt stora, fram till förnöjsamhet och bestående lycka ledande reformen ännu lät vänta på sig. Han hade tagit noggrann kännedom om de olika politiska partiernas program, vari samtliga dessa partier betonade sitt varma intresse för allehanda nyttiga samhällsreformer och tillika uppdrogo de linjer, efter vilka de menade man säkrast bedreve dessa reformer. Men den unge mannen hade aldrig kunnat känna sig övertygad om någotdera partiets förmåga att föra folket fram till åtrådd lycka. Till huvudstaden kom han med önskan att kunna förvärva en något vidare blick på sitt ämne. Här ville ödet, att han redan de första dagarna stötte samman med ett par naturdyrkande känslomänniskor, som var för sig gjort på honom ett starkt intryck. Båda hade genom att bikta åtskilligt ur sina livs erfarenheter kommit mycket av vad han dittills byggt upp inför sig såsom mönsterbyggnad för ett lyckligt framtidsfolk att störta samman. Ja, än mer, han kände sig till god del uppriven i sitt eget inre. Han hade funnit, att han var känslomänniska han med, långt mer än som kunde anses förmånligt för förverkligandet av faderns drömmar om honom såsom den blivande samhällsreformatorn. Han kände sig nu blott som ett utkast till en karl, som blott delarna av en cirkel, alldeles som doktor Rubenson framställt det i sitt föredrag. Han tänkte på »svärmerskan», och han tänkte på doktor Rubenson. Han tänkte på vad de båda sagt om Guds rena och höga tankar, uttryckta i skapelsens mångfald och skönhet. Mest tänkte han på det där om skapelsens oförmåga att uppenbara och leda fram till Guds hjärta och på vad doktorn sagt om Kristus såsom den, genom vilken och för vilken allt är till.
Kristus! Så väl genom sin föreläsning som genom sitt samtal med Filip Florton hade doktor Rubenson drivit den unge mannens intresse för Guds enfödde son till dess höjdpunkt. Han drog för andra eller tredje gången fram de anteckningar han gjort under föredraget och stirrade ånyo på följande: »Vi äro endast obetydliga utkast till en kristlig karaktär, men Kristus ifyller, vad som fattas och inlägger sina varma färger däri, så att tavlan blir både skön och fullbordad». Och vidare: »Den kristustro, som leder till Kristi efterföljd, kommer att betyda individens gradvisa fullkomnande, och i spåren därav kommer att följa det idealiska samhället».
»Den kristustro, som leder till Kristi efterföljd» - ägde han den? Detta var nu den fråga, som trängde sig in på honom med ett oavvisligt allvar. Han hade känt beundran inför Kristus men endast som inför ett hopp, en aning, en drömsyn. förelåg då ingen möjlighet att se Kristus mera verklig inför sig, att bli förenad med honom och att finna sig behärskad av hans ande och hans kraft Nattens timmar skredo, och ännu då en knappt skönjbar ljusning från öster bådade en ny dag, dröjde Filip vid sitt skrivbord alltjämt i undran över livets stora fråga. Och snart tröttnade han att blott undra och fråga. Hans tankar började så småningom lägga sig till ro. I stället greps han av en sällsam känsla av att han icke var ensam inne i rummet. Någon var i hans närhet, men han fattade ej vem. Han blev ej rädd, men någonting obeskrivligt genomfor honom. Han fick plötsligt syn på sin bibel, som låg på bordet framför honom. Han tyckte själv det var egendomligt, att han ej kommit att tänka på den förr. Nu tog han den och slog upp den. Kapitlet, som på detta sätt blottades inför honom, var Matt. 14. Hans blickar överforo berättelsen om lärjungarnas stormfärd över havet och om huru Jesus uppenbarade sig, gående på vågorna. Berättelsen var ingen nyhet för Filip. Han hade läst den många gånger förr. Men då han hunnit fram till Petri ord: »Herre, är det du, så bjud mig komma till dig», då uppstod därav verkligen en ny situation med avseende på honom själv. Genom skummet och töcknet hade lärjungen sett honom som en dimbild och tvekat, till dess han beslutat sig för ett personligt steg fram till klarhet och verklighet. Därför denna vädjan och bön: »Herre är det du, så bjud mig komma till dig!» Dessa ord ledde till ett avgörande. I skapelsen, i försynen, i historien hade denne unge man skönjt Kristus, skönjt honom och beundrat honom, men aldrig nått fram till honom. Skapelsen i sin oändlighet och mångfald, försynen i sin svårtydlighet och historien i sin töcknighet bildade tillsammans ett upprört Genesaret med något dunkelt över sig. Men genom dunklet skönjde han Kristus och hörde honom säga: »Var vid gott mod, det är jag»; och nu ville han fram till honom, det månde så bära eller brista. Och i samma mån som denna åtrå, denna längtan växte, växte också i styrka känslan av någons närvaro, någons, som helt enkelt uppfyllde rummet och omslöt honom själv från alla sidor liksom för att påskynda ett avgörande. Med armbågarna mot skrivbordsskivan gömde Filip Florton sitt ansikte i sina händer och satt så länge, alldeles orörlig. Han var för trött nu att tänka. Utan ansträngning smög sig fram ur hjärtats djup denna vädjan riktad till den osynlige men allestädes närvarande Kristus. Herre är det du, så bjud mig komma till dig». Och han förnam som svar det allra kärleksfullaste: »Kom! Kom till mig, du, som arbetar och är betungad, och jag skall giva dig ro». Filip knäböjde vid sitt skrivbord, och med detta knäfall steg han ur sina förutfattade meningars båt och gick rakt fram till Kristus. Det blev en kamp, som fortfor, tills solen gick upp och slöt med att Kristi ande gick in i den unge mannen, och från denna stund började det obetydliga utkastet ifyllas, och han gick att bli en sant kristlig karaktär.
