De sista orden uttalade doktor Rubenson med en märkbar förändring i rösten såsom för ett vaknande smärtsamt minne. Samtidigt reste han sig hastigt upp och gick en lov omkring soffan.
»Förlåt mig, herr Florton», sade han, då han på nytt slog sig ned vid den unge mannens sida. »Ser ni, icke heller jag saknar mina bittra erfarenheter på detta område.»
Doktorns ansikte fick plötsligt ett sorgset uttryck. Filip Florton såg upp däri med den djupaste vördnad men kände takt och finkänsla förbjuda varje fråga.
»Natten börjar kännas sval», anmärkte doktorn. »Kom, så dra vi oss framåt Strandvägen. Jag vill berätta er något, men jag gör det helst, medan vi promenera.»
De båda herrarna drogo sig över Nybroplan utåt Strandvägen.
»Jo, för att närmare förklara mig», återtog doktorn, »må jag berätta er, att jag verkligen en gång personligen njöt lyckan av ett äktenskap, ingånget efter en i djup kärlek född intressegemenskap.»
»En gång?! »
Filip såg forskande upp i doktorns ansikte.
»Ja, en gång. Och hon, som den tiden var mitt allt på jorden, är icke mera till, d. v. s. icke här i ofullkomlighetens värld. Som en vacker saga framstår nu mitt korta äktenskap för mitt minnes syn.»
»Nå, men då har ju doktorn ingen anledning att tala om bittra erfarenheter.»
»Jo, sagan har verkligen sin smärtsamma punkt även; och det var er fråga, herr Florton, huruvida det idealäktenskap jag föreställt er fick anses ställt utom varje fara att göras olyckligt, som bragte det smärtsamma minnet inför mig. Vårt äktenskap var det mest idealiska, som kan tänkas; men då icke desto mindre en köldmur på sin tid kunde resas mellan oss, visar detta, vad som även i ett sådant fall kan hända, om man inte är på sin vakt. Jag föreställer mig, att några detaljer i stycket knappast kan intressera er. Så mycket kan jag likväl säga, och det har ni för övrigt antagligen redan gissat, att tredje person kom med i spelet. Och att denna tredje person var en kvinna, en äldre ogift kvinna, det skall ni också, om ni har aldrig så litet människokännedom, finna helt självfallet. Unga kvinnor, som ej lyckas bli gifta eller som av ett eller annat skäl välja att gå ensamma genom livet, böra helst i god tid låta viga sig vid någon uppgift på människokärlekens fält, det må vara lärarinnans, sjuksysterns eller vilken som helst annans, ty har hon ingen sådan sinnesodlande uppgift, råkar hon lättare än andra i djävulens tjänst till fördärvande av andras lycka.»
Filip Florton märkte alltför väl, att doktorn här rörde sig kring ett minne, som berörde honom synnerligen pinsamt. Han drog sig nu ock själv till minnes ett par kvinnor, som han denna stund velat utpeka som hörande till djävulens mest förtrogna.
»Och på tal härom erinrar jag mig en gammal målning, som framkallades vid restaureringen av en uråldrig kyrka uppe i Bergslagen. Målningen, som senare blev förtydligad och kompletterad, finnes sålunda den dag som i dag är till påseende och kan tjäna till lärdom och till varning för en var, ännu icke förhärdad. Målningen föreställer djävulen själv i den skepnad man vanligen ger honom, med horn och hästfot. Den celebre potentaten håller i sina händer en stång, på vars bortre ända en sko är upphängd. Skon räckes på detta sätt till en äldre kvinna, som artisten visserligen icke försett med horn och hästfot, men vars anletsdrag i alla sina försök till inställsamhet röjde en omätlig ondska. Artisten låter djävulen uttala följande ord, som läses under bilden: 'Tag den här, ty du är värre än jag'.
Besökaren frågar den åldrige kyrkvaktaren, som visar honom omkring i templet, efter tavlans egentliga betydelse, och denne meddelar följande: I forna tider var det här i orten allmän sed, att då en person erkände sig överträffad av en annan, i vad det vara månde, drog han av sig sin ena sko och räckte den till sin överman med ett betygande av dennes överlägsenhet. Nu skall ha funnits, så förtäljer sagan, i långt avlägsen tid en man och hans hustru, vilka levde i ett äktenskap, varöver lyckans sol lyste varm och blid. Hemmet i fråga blev en välsignelsens härd, från vilket det utgick hugsvalelse och tröst till hundraden. Men, som jag för en stund sedan yttrade: Ett lyckligt äktenskap är all ondska en nagel i ögat. Djävulen gick även här till angrepp, dock, som det länge syntes, utan resultat. Likväl kom det en dag, då det lyckades en i orten mindre välkänd kvinna att genom det mest raffinerade ränksmideri ingjuta misstro i den unga fruns hjärta mot hennes make. Och deras äktenskap, dittills lyckligt som Genovevas och den stolte riddarens, innan det mördande förtalet bröt ned lyckan, blev härefter sönderslitet. En ung målare, som stått familjen nära, och som vid samma tid på uppdrag av kyrkorådet hade att utföra några dekorationer i kyrkan, hade då företagit sig att å tavlan i fråga föreviga skammen över lyckomörderskan, vars anletsdrag han på det omisskänneligaste förlänat åt kvinnan i gruppen, till vilken ock orden under bilden voro riktade: 'Tag den här, ty du är värre än jag'.»
Filip, som hela tiden uppmärksamt lyssnat till doktorn, blev mot slutet av berättelsen om målningen i den gamla kyrkan plötsligt rätt frånvarande. Doktorn märkte detta och yttrade:
»Ja, förlåt mig, herr Florton. Jag kan ju icke begära, att någonting av detta skall intressera er, en ung och i hithörande stycken ännu obevandrad man.»
»Jo, men det är likväl, vad det gjort», svarade Filip. »Om herr doktorn fann mig litet frånvarande nyss, så berodde detta på, att jag helt ofrivilligt började överlägga med mig själv om huru jag lämpligast skulle kunna förvärva mig några exemplar av den där målningen i reproduktion. Inte är jag så gammal, men jag har likväl lärt känna några fruntimmer, som jag skulle vilja förära var sitt exemplar till ett slags belysningsmaterial vid försök till självkännedom.»
Doktorn fann den unge mannens infall originellt och skrattade hjärtligt däråt. Han blev dock snart nog allvarlig igen och fortsatte:
»Välan, efter detta borde jag vara färdig med berättelsen om min egen upplevelse på området. Jag ber då att få spara på detaljerna, i synnerhet de tråkiga. Ni skall helt visst helst se, att jag sysselsätter mig huvudsakligast med den del av händelseförloppet, som rör sig om vår gemensamma väninna Jenny Gordh.»
»Jenny Gordh!»
Filip stannade och fäste, högst intresserad, sina ögon på doktorn.
De båda herrarna hade under sin promenad hunnit till slutet av Strandvägen och fortsatt i samma riktning ännu ett stycke utmed viken och hade därpå dragit sig uppåt till engelska kyrkan, på vars omgivande kyrkogård de gått in och slagit sig ned på en soffa.
»Jo, min berättelse är verkligen förknippad med mitt första sammanträffande med henne», återtog doktorn. För övrigt kan jag inledningsvis säga, att bergslagssagan här upprepade sig. Efter en ingivelse av den onde själv gick en ärelös kvinna och med nära nog hypnotisk makt tvang min dyra Ester att börja misstänka mig för otrohet. Uppslaget till det skamliga förtalet togs utan varje tillstymmelse till grund ur det förhållandet, att jag hade en myndling, en 18-årig synnerligen älsklig och begåvad flicka, som jag, min plikt likmätigt, måste intressera mig för en smula. Säg, herr Florton, ni går på teatern någon gång, inte sant?»
»Uppriktigt sagt, herr doktor, så är jag just i färd med att orientera mig med avseende på de fält för förströelser och själsodling, som kunna befinnas vara för mig de lämpligaste. Jag har gått på teatern, men någon inblick i huvudstadens moderna teaterliv har gjort mig mycket betänksam, och nu så länge avstår jag.»
»Välan, pröva och finn ut, vad som är bäst för er. Min mening var nu blott att fråga, om ni sett uppföras ett stycke, som heter »Jerikos murar». Det är där fråga om ett par unga makar, som förenats i ett äktenskap med de största möjliga förutsättningar för en obruten lycka. Så var det också idel sol över härden, men en dag kom även här ormen in i paradiset. På samma väg, förstås. Avund, ondska och förtal. Murar av misstro och köld restes mellan makarna, som under allt var för sig ledo de avgrundskval på själens djup, som alltid inställa sig i slika situationer. Man gripes av en vansinnig åtrå att pina och plåga både sig själv och den man älskar. Det är ett helvete, herr Florton, ett helvete, som varken Strindbergs eller Geijerstams penna räckt till att tillfullo återge, och dock ha båda gjort sitt bästa i det syftet. Råa och obildade människor finna alltid avledare för dessa kval i ohejdade vredesutbrott och allehanda brutala tillmälen. Det är annorlunda med oss, som av vår bättre uppfostran förpliktas till den strängast möjliga känslokontroll och till att bevara åtminstone skenet av lycka. Det är under strävandet i denna riktning, som avgrundssmärtan tränger allt djupare in i själen. Ester och jag brusto under dessa nattsvarta dagar icke en gång i behärskning i förhållande till varandra. Men, o, denna kyliga ömsesidiga hövlighet, som skulle ersätta den hjärtevärmande och med allt överseende kärleken. Vi inställde icke ens våra uppvaktningar hos vänner och bekanta, ej heller våra promenader ut i skog och mark, som vi hade för vana att företaga tillsammans dagligen. Allt var till det yttre som förr; och om »Jerikos murar» hade endast vi själva och möjligen våra allra närmaste vänner någon kännedom.
