Några dagar senare satt Filip på sitt rum vid Sturegatan och höll i sin hand Stockholms Arbetarinstituts föreläsningsschema för hösten. Han hade tagit noggrann del därav och därvid fäst sig vid att en föreläsning skulle hållas samma kväll av en doktor Tord Rubenson över ämnet »Kristologiska studier». Ämnet intresserade Filip ofantligt, men även föreläsarens namn väckte hans uppmärksamhet. Var det icke om en doktor Rubenson han hört de båda ränksmidande gamla kvinnorna på Skansen tala? Vad hindrade, att denne föreläsare var samme man? Om så vore, ville han även av denna anledning gärna se och höra honom. Filip Florton hade på något sätt fått i sitt huvud, att personer, som angrepos av sladderkäringar, måste vara präktiga karlar eller präktiga kvinnor, och han kände sig alltid dragen till dem. Han beslöt att infinna sig vid föreläsningen. I god tid gjorde han sig ock i ordning och gick dit. Han intog sin plats i föreläsningssalen, som för övrigt var fylld till sista plats av män och kvinnor, lika intresserade som han själv. I väntan på talaren förde de tillstädeskomna halvhöga samtal. Alldeles invid Filip sutto ett par herrar, som talte till varandra om doktor Rubensons starka sociologiska intresse och om den oförskräckthet, varmed han dragit fram vissa oegentligheter inom fattigvårdsväsendet. Sedan Filip hört detta, var han fullt på det klara med, att aftonens föreläsare just var samme man, som de båda baktalerskorna utpekat, och vars goda namn och rykte de angripit. I samma ögonblick besteg doktor Rubenson katedern. Sorlet bland åhörarna upphörde, då föreläsaren visade sig. Filip fann honom vara en man av medelåldern, ett slags Viktor Rydbergs-typ med de utpräglat borgerliga dragen och den skarpt tecknade pannan. Folklighet och flärdlöshet präglade redan från första stund hans hela uppträdande. Han började sitt anförande med att förutsätta, det hans åhörare funnit ämnet något överraskande. Han hade ju tidigare specialiserat sig på samhällslära, och de mera rent religiösa spörsmålen hade han ditintills icke ansett sig vara mannen att taga upp till behandling i offentliga föredrag. Icke heller nu ansåg han sig vara mannen därtill, men han hade dock av olika anledningar bringats att inse, att den samhällslära, som ej räknat med Kristustron som en faktor till individens höjande och därmed samhällets lyckliggörande, företedde en betänklig lucka i sin byggnad. Härefter övergick talaren till att erinra om huru de nytestamentliga författarna, särskilt Johannes och Paulus, framhållit Jesu Kristi enastående betydelse för mänskligheten ävensom hans enastående förhållande till Gud, fadern. Att därefter genom hela historien följa de kristologiska forskningarna i alla dess olika faser och till dess skiftande resultat fann talaren omöjligt, men var ändock beredd att ge en exposé därav. Som sin för ögonblicket viktigaste uppgift hade han ålagt sig att framställa Kristus som den fullkomlige människosonen, som ännu i dag verkade fullkomnande på dem som anamma honom genom tro och lydnad. »Hos alla människor», så citerade han en av vara främsta religiösa tänkare, »finnes en sorglig ofullständighet. Den ena egenskapen tyckes vara utvecklad på de övrigas bekostnad. Själens mark har lämnat all sin näring åt några den kristliga karaktärens utsöktaste blommor eller frukter; men i samma mån den utvecklats åt ett håll, har den blivit förkrympt åt ett annat. Man känner stundom en önskan att kunna taga de utmärkande egenskaperna från dem, hos vilka de framträda starkast, och samla dem hos en enda, sålunda skapande en fullkomlig människa av de många ofullkomliga, en melodi av de skilda tonerna, en stråle av de olika färgerna. Men detta som man skulle vilja göra, det är redan skett i honom, i Kristus - i vilken Abrahams tro, Moses saktmod, Jobs tålamod, Daniels ståndaktighet och Johannes kärlek äro förenade till ett. Resultatet blir: Han fullkomnar var ofullkomlighet. Vi äro endast små delar av cirkeln, han sammanbinder dessa till ett helt. Vi äro endast obetydliga utkast till en kristlig karaktär, men han ifyller vad som fattas och inlägger sina varma färger däri, så att tavlan blir skön och fullbordad.»
Doktor Rubenson ville nu i anslutning härtill framhålla, att den Kristustro, som ledde till Kristi efterföljd, komme att betyda individens gradvisa fullkomnande, och som en följd därav komme att följa det idealiska samhället.
Filip Florton hade lyssnat under andlös spänning till framställningen från dess början till dess slut. Föreläsningen gjorde på honom ett djupt intryck, i all synnerhet dess sista del. Det där om »delarne av cirkeln» och om »utkastet till en karaktär» fann han passa in på sig själv, och en okuvlig åstundan hade nu uppstått inom honom att få cirkeldelarna sammandragna till ett helt, att få utkastet till tavlan ifyllt och tavlan fullbordad. Innan han reste sig från bänken, böjde han sitt huvud i en uppriktig bön i denna riktning. Med stortydlighet hörde han på sitt hjärtas djup som svar de apostoliska orden: »Min Gud skall efter sin rikedom fylla alla edra behov i härlighet i Kristus Jesus».
Men det var samtidigt en annan önskan, som uppstått inom Filip. Han ville göra doktor Rubensons personliga bekantskap. I detta syfte drog han sig under lokalens utrymmande efter de andra åhörarna och stötte så samman med föreläsaren vid utgången. Med sin säregna skarpsynthet såg doktor Rubenson genast, att den unge mannen önskade närma sig och räckte honom därför helt kamratlikt sin hand, som Filip fattade och varmt tryckte, under det han samtidigt uttalade sitt uppriktiga tack för de lärdomar, föreläsningen innehållit. Han uppgav därpå sitt namn och sade sig bliva mycket förbunden, om doktorn ville medgiva några minuters samtal.
Gärna det! Doktorn fann detta så mycket lägligare, som han i varje fall kände behov av en promenad ute i friska luften före sängdags. De båda herrarna stegade så fram över Brunkebergsåsen och befunno sig efter några minuter i Kungsträdgården, där de på doktorns förslag slogo sig ned på en soffa.
»Jo, det intresserade mig rätt mycket att få göra doktorns bekantskap», började Filip. »Jag har nämligen någon liten förhandskännedom om er genom en vår gemensamma väninna, fru Gordh.»
»Åh, ni känner henne!?»
»Det bör jag kanske icke säga, att jag gör, men vi ha i alla händelser träffats en gång på Skansen för icke länge sedan.»
»Verkligen! Och ni fann henne rätt underlig, förmodar jag?»
»Ja, och jag vet ej, om jag rätt förstod henne. Det må jag likväl säga, att hon gjorde på mig ett övervägande fördelaktigt intryck. Hon tycktes vara en utpräglad känslomänniska, och som sådan talade hon för övrigt om sig själv.»
»Välan, herr Florton, det förvånar mig ingalunda, om ni ej fann det vidare lätt att förstå fru Gordh. Stackars Jenny! Jag tror mig känna henne rätt väl och vet även åtskilligt om hennes livs historia. Riktigt förstådd har hon egentligen aldrig blivit. Hon har sysslat litet för mycket med Platon, det är allt. Om hon nu rätt uppfattat denne grekiske store eller ej, det må vara osagt. Mellan hans etik och kristendomen har hon i alla händelser trott sig finna en lycklig överensstämmelse, och resultatet har blivit en upphöjd kärlek till människorna såsom människor. Det är den fördomsfrihet i umgänget, vartill samma hennes platoniska kärlek gett instinkterna, som till stor del skapat missförståndet och berett henne många smärtsamma upplevelser. Och likväl har jag för min del funnit just hennes fördomsfrihet vara det allra vackraste hos henne. Bland väggprydnaderna i hennes hem finnes en, som utgöres av följande paulinska ord, insydda å stramalj och förvarade inom glas och ram: 'Vad sant är, vad värdigt, vad rätt, vad rent, vad älskligt, vad som ljuder väl, finnes någon dygd och finnes något lov, tänken därpå'. Välan, min unge vän, jag har icke en gång sett henne uppträda i strid mot denna apostoliska förmaning, nej icke en gång. Mot råheten, lumpenheten och småsinnet reagerar hon ständigt, och varhelst dessa vanprydande drag visa sig, bereda de henne obeskrivlig smärta; ja, de kunna göra henne alldeles utom sig.»
»Precis sådan lärde jag uppfatta henne vid vårt enda och korta sammanträffande», inföll Filip. Det måtte ha varit så, att hon samma kväll just stött samman med något av den av henne så innerligt avskydda råheten hos människor. Efter vad jag kunde förstå, hade hon därav bringats ur jämvikten i fleras och däribland sin egen mans närvaro. Vad som mest av allt bekymrade henne var, att hon trodde sig böra frukta, det hennes man efter detta skulle misstro henne.»
»Vad den saken beträffar, så har jag alltid fruktat en katastrof förr eller senare. Herr Gordh är, efter vanligt sätt att se, en präktig karl. Hans grundsyn på livet är emellertid vitt skild från hans hustrus. Egentligen är det ett under, att trots detta äktenskapet i det stora hela tett sig lyckligt. Vi som haft förmånen räkna oss till familjens närmaste vänner ha sett förklaringen i den djupa ömsesidiga aktning makarna hyst för varandra. Men lika visst är det så, att denna djupa ömsesidiga aktning icke alltid räckt till att förekomma tillfälliga nog så hjärtepinande misshälligheter, då intressemotsatserna varit säriskilt utpräglade.»
»Välan, doktor, vi ha nu kommit in på ett område, där min brist på insikter och erfarenheter borde bjuda mig att ej uttala mig. Men utom den ömsesidiga aktningen måste väl ha funnits någon ömsesidig kärlek. Och där aktningen ej räckt till att förtaga konsekvenserna av intressemotsatserna, borde kärleken ha gjort det. Ja, det vill säga, så synes det mig.»
»Ni har rätt, herr Florton, under förutsättning att här avses en kärlek i detta ords allra djupaste bemärkelse, och en kärlek som fått tid att prövas och befinnas god nog att bilda en bärande grund för ett lyckligt äktenskap.»
»Jo, det förstås. Jag menar just en sådan kärlek och ingen annan. Och den bör kunna utjämna intressemotsatserna.»
»Den gör mera än så, den förekommer dem.»
»Förekommer dem! Det förstår jag icke. Det måste väl betyda ett upphävande av självständighetsprincipen; och det tyckes mig, att denna bör hållas i helgd även äkta makar emellan. Men jag förstår ju så litet i dessa stycken.»
»Ni förstår mera än ni tror. Ni har rätt. Självständighetsprincipen måste komma till sin rätt även äkta makar emellan, och utan tvivel gör den så inom alla verkligt lyckliga äktenskap. Men självständighetsprincipen må väl kräva rum för meningsmotsatser men icke ovillkorligen för intressemotsatser, som är någonting annat och betydelsefullare. Jag menar, rent ut sagt, att ett äktenskap aldrig borde ingås, förrän kontrahenterna äro fullt på det klara med att inga intressemotsatser mellan dem föreligga.»
»Men huru många blevo då äktenskapen?»
»Mycket färre än nu, det är sant, men de som komme till sta'n bleve så mycket lyckligare; och ett lyckligare släkte bleve framför allt följden. Äktenskapet bleve till sina förutsättningar och sitt ändamål sådant Gud tänkt sig det och stadgat angående det. Kärleken gör man och hustru till ett, vilket väl i första hand betyder, att inga intressemotsatser finnas.»
»Men därtill kräves då en rent av omåttlig kärlek?»
Filip såg forskande på doktorn.
»Helt visst, måttet är också givet: 'I män, älsken edra hustrur såsom ock Kristus har älskat församlingen och utgivit sig själv för henne', säger Paulus. Vi kunna icke få en klarare föreställning om huru stort Gud tänkt om äktenskapet, än då vi besinna, att han låtit tala om det såsom avspeglande förhållandet mellan Kristus och församlingen.»
»Det medgives, men huru fjärran står då icke nutida uppfattning av äktenskapet från Guds tankar därom! »
»Ja, just så fjärran, som öster står ifrån väster.»
»Men då ber jag likväl att få göra er en fråga, doktor Rubenson. Vi tänka oss ett äktenskap i stil med Guds förordnande därom, ett äktenskap, vari kontrahenterna ingått efter en i kärlek född intressegemenskap. Kan man anse, att ett sådant äktenskap är ställt utom varje fara att göras olyckligt?»
»Nej, det kan jag icke säga, att det är. Ett sådant äktenskap måste betecknas som ett av renhetens, rättfärdighetens och den gudomliga kärlekens starkaste fästen, och följaktligen kan det icke vara annat än en nagel i ögat på djävulen själv. Mot det fästet upphör han aldrig att rikta sina anfall, och bland människor saknar han aldrig sina hjälptrupper för dessa anfall.»
