Filip Florton lydde ej svärmerskans råd utan drog sig längre in på skansområdet. Han behövde sig litet till livs och gick därför direkt till Högloftet. Den huvudstadsungdom, som han velat se ute denna oförlikneliga septemberkväll i beundran inför naturens skönhet, fann han här i sina kotterier, njutande av cigarrettrök och bakelsesnask. Han fann ett ledigt litet bord, slog sig ned där och begärde kaffe. I hans omedelbara närhet hade ett sällskap unga män och kvinnor bänkat sig omkring ett bord, över vilket de lutade sina huvuden fram emot varandra, medan de tävlade i gottköpskvickheter. Bordduken var beströdd med cigarrettaska och bakelsesmulor och från detta koppel av huvuden steg ett moln av cigarrettrök upp mot taket. Damerna gåvo herrarna ingalunda efter i detta snygga rökoffer. Norrlänningen vämjdes vid synen, och simpelheten och ihåligheten i konversationen pinade honom. Han längtade ut igen, ut till månen och stjärnorna, ut till buskarna och träden och till bergknallarna. Så fort sig göra lät, fullbordade han kaffedrickningen, betalte och gick. Han tog vägen fram till isbjörnarnas grotta, han hörde de stora djurens tunga suckar och tyckte, att de voro hela skapelsens. Hans vandring förde honom in bland jätteburarna, där allehanda fåglar dvaldes i livslång fångenskap. Här sutto de mestadels ihopkrupna till sömns. Lyckliga sömnstund. Måhända drömde de sig av friska vindar burna ut och upp i blånande rymd, bort mot klippig kust och ut över havet med dess millioner vackra vita vågkammar. Ack, detta var ju deras rätta regioner! Men när dag ännu en gång grydde, skulle de väl kunna skaka sina vingar och spana mot höjden men blott för att gäckas av det täta svarta järngallret, som begränsade deras frihet till ett intet. Filip började känna antipati mot hela skansenanläggningen, åtminstone dess egenskap av zoologisk trädgård. Han såg i det hela företrädesvis ett människans våldförande på lyckliga och friare varelser. Han kunde ej komma ifrån, att hela denna klipphöjd varit en vackrare Gudstanke, innan det blev ett fängelse för markens djur och luftens fåglar. Med dessa reflektioner drog han sig in bland buskarna och snåren. Han fann en soffa, instucken som i en grotta av buskar och träd, och där satte han sig med sina tankar. Länge hade han ej suttit, förrän han hörde ljudet av människors steg. De närmade sig bakom honom, och han kom snart underfund med att de annalkande voro tvenne kvinnor, stadda i ivrigt samtal. I skydd av busksnåret stannade de på endast några få fots avstånd från soffan, där Filip Florton satt, utan att ha en aning om att de därmed fått en ofrivillig lyssnare.
»Just ett trevligt slut på födelsedagsfesten!» hörde han den ena av dem säga och tillägga: »Men nu måtte väl slynan ha blottat sig tillräckligt.»
»Ja, och det var ju också nödvändigt, att hon en gång blev uppenbar», svarade den andra och tillade: »Stackars herr Gordh! Han hade varit värd ett bättre öde än att bli gift med en så dålig kvinna.»
»Ja, det kan litet var tycka. Säg, gav du riktigt akt på henne, när jag tillät mig att säga sanningen om den där doktor Rubenson ? »
»Ja, väl! Hon vart blossande röd!»
»Ja, det var just vad hon vart, och så reste hon sig och gick sin väg. Kunde hon tydligare ha röjt sitt mindre vackra förhållande till herr doktorn?»
»Knappast! Och vad skulle herr Gordh känna och tänka? Arma karl, som råkat ut för en så bedrövligt dålig människa!»
»Ja, och efter detta kan man verkligen börja undra, huru det i själva verket är med hennes mycket omtalade s. k. sjukdom. Jag skulle vara synnerligen intresserad av att veta litet närmare om de där oupphörliga resorna till olika kurorter både vinter och sommar.»
Filip ansåg nu, att han fått mer än nog. Han var fullt på det klara med, att det mördande förtalet gällde hans nyförvärvade okända väninna från besöket vid Håsjöstapeln. Han blygdes inför sig själv över att han kunnat sitta stilla och lyssna till sladdrerskorna. Han hade också strax reflekterat på att resa sig och försvinna men hade hållits tillbaka av fruktan för att därmed röja sig och låta förstå att han hört deras samtal. Men nu uthärdade han i varje fall ej längre. Hans själ vämjdes vid snusket, och därför reste han sig och gick. Han kom utan att ha sökt det fram till säldammen. Han stannade och lutade sig mot räcket, medan han betraktade det otympliga djuret, som låg uppkrupet på sin häll och såg med drömmande ögon ut i natten. En minut senare kommo även de båda samtalande damerna fram till säldammen. Tonfallet röjde dem. De stannade mitt framför diuret, vars ögon blickade upp i deras vassnästa, själlösa anleten. Om av instinkt eller vad, det förstod ej Filip Florton, men faktiskt är, att djuret gav till ett rysligt flåsande, vred därpå om sin klumpiga kropp och dök med ett ljudande plums ner i vattnet, och det föreföll den unge mannen som om det icke vare sig med lock eller pock skulle kunnat förmås att visa sig igen ovan vattenbrynet, förrän de bägge fruntimren kunde garanteras vara utom synhåll. Filip fann scenen obeskrivligt munter, ja, rent av skrattretande. Djuret hade likväl givit honom en lärdom och en tillräckligt allvarlig sådan, t. o. m. Just så där ville han efter detta alltid fly undan sladdret, gömma sig undan baktalarnas snuskiga hop. Med detta beslut hann han åter till Håsjöstapeln. Här var han mera som hemma hos sig. Men han önskade, att svärmerskan skulle ha kommit igen. Han hade velat visa huru fullständigt oberörd han var av det han hört om henne. Han förstod nu, att hon var en missförstådd, beljugen och förtalad kvinna, som därtill i följd av sin känslighet och sitt öppna, ärliga väsen hade lätt att ge hugg på sig. Han tänkte sig, att hennes livs lidanden måste vara både många och bittra, och han erfor ett innerligt deltagande med henne.
Men han fann dock lämpligast att frigöra sig från tanken på svärmerskan. Detta visade sig likväl icke vara så lätt. Då han på nytt hängav sig åt betraktandet av månen och stjärnorna och det beslöjade landskapet omkring honom och gav akt på den stämningsfulla tystnaden, tyckte han, att hon borde ha varit med. Hennes känsliga, fördomsfria och djupt begrundande väsen gjorde henne till ett med denna underbara nattscen. Eljes fann han ingen sådan harmoni här. Fängslandet och förtryckandet av markens djur och luftens fåglar därinne på skansenområdet var en iscensatt mänsklig våldstanke, helt och hållet främmande för Guds tankar. Ja, Guds tankar! Han ville sätta sig riktigt in i dem, till dess han funnit dess allra härligaste konsekvenser, och nu mindes han vad han läst hos profeten Esaias: »Då skola vargar bo tillsammans med lamm och pantrar ligga tillsammans med killingar; och kalvar och unga lejon och gödboskap skola sämjas tillhopa, och en liten gosse skall valla dem. Kor och björnar skola gå och beta, deras ungar skola ligga tillhopa, och lejon skola äta halm såsom oxar. Ett spenabarn skall leka invid en huggorms hål, och ett nyss avvant barn skall sträcka ut sin hand efter en basilisks öga. Ingenstädes på mitt heliga berg skall man då göra vad ont och fördärvligt är, ty landet skall vara fullt av Herrens äras kunskap, liksom havsdjupet är fullt av vattnet.»
I det sålunda skildrade Tusenårsriket fann han summan av Guds skapelsetankar och inför den tycktes honom den människotanke, som här uttryckt sig i djurens förtryckande bakom stängsel och inom burar av järn, där de tärdes av rov- och hämndlystnad, vara så långt från Guds, som öster är från väster.
Filip Florton såg ned på den stora staden, som utbredde sig nedanför honom mellan höjderna och omkring vikarna och kunde icke heller i den se någon gudstanke. Detta hoprörande av bortåt en halv million människor med en massa tegelstenshögar, avsedda till bostäder och ordnade så, att när sol och sommar nalkas, de arma människorna inte veta, huru fort de skola komma bort ifrån dem för några veckor. Vad äro dessa stora städer? Jo, tummelplatser för en tillvaroskamp, där segern är förutbestämd åt den knipslugaste, och där som regel gäller, att den svagare går under för den starkare, alldeles som bland fiskarna på havets djup.
Bortom tinnarna och tornen skönjdes de dunkla konturerna av de staden omgivande höjderna och bergen. Det föreföll den unge mannen, som om vänliga andar svävat upp över bergkammarna, vinkat åt stadens invånare och sagt: »Kommen hitåt! Dragen upp från er kropps- och själsmördande trångboddhet, bort från ovärdiga hasardspel om lyckan, flyn ut från gatubuller och bilterror! Moder Svea väntar er och inbjuder er. Dragen ut till hennes myrar och vidder och in i hennes skogar. Hon lovar bröd nog och hem och härd som lön för ärligt knog vid spett och spade, vid harv och plog, vid yxa och såg. Hälsa och livsglädje lovar hon även från sol och luft, från skog och sjö.» Ja, så talte vänliga andar; och Filip Florton tyckte, att de endast tolkade Guds tankar.
