»Jag tror icke heller, att ni behöver frukta någonting sådant. Förhållandet är emellertid det, att jag var också för några timmar sedan här på denna samma plats; det var för övrigt i solnedgången. Scenen här framför var då, ehuru på ett annat sätt, lika bedårande som nu. Jag hade vid detta tillfälle min make vid min sida. Jag stod med huvudet lutat mot hans skuldra, medan vi båda voro djupt gripna av den vackra tavlan - Stockholm med omgivningar i den nedgående septembersolens strålar. Vad vi funno särskilt högtidligt och talande, det var det rena blekblå himlavalvet över oss. Min make är betydligt mindre svärmisk än jag, men han har stort överseende med mig, och då jag utgjuter mina känslor för honom, brukar han lyssna nästan vördnadsfullt. Jag fick nu en obetvingelig lust att stämma honom till andakt inför naturens fingerskrift. 'Se', sade jag och visade honom åt värtahållet till, 'huru rök och sot bolma ur skorstenarna! Se åt Kungsholmen, huru från fabrikskvarteren rökmolnen stiga och utbreda sig och fördunkla allt, som de nå på sin väg. Men himlen nå de aldrig; de kunna aldrig fördunkla dess renhet. Någon gång kunna molnen dragas samman och skymma utsikten dit upp. Men då de åter skingras, är fästet lika rent och klart som förut. Det står för högt för att nås av jordens sot och smuts. Och så mycket högre, som himlen är över jorden, så mycket högre äro Guds tankar än människors. Så mycket högre och därför så mycket renare. O, vad jag längtar', tillade jag, 'att bli riktigt fattad av Guds tankar, att bli uppfylld av dem för att i mitt liv kunna utstråla dem! O, älskade, att du denna gång förstode mig riktigt.' Jag slöt mig närmare hans bröst, och det inträdde flera minuters känslomättad tystnad mellan oss. Vad jag med mina sist anförda ord avsåg, förstod min make. Men ämnet var obeskrivligt ömtåligt. Ni skall i alla fall få höra. Vi hade egentligen kommit till Skansen för att deltaga i ett födelsedagskalas. En av min makes allra närmaste affärsvänner fyller i dag 50 år och firar nu som bäst dagen borta i Idunhallen i kretsen av några utvalda. Min man och jag voro också inbjudna. Jag får lov säga er, att vi hittills levat med varandra i en förening av lycka och ömsesidig aktning, detta oaktat en väsentlig olikhet i själsläggning. Men, för att säga sanningen, så snart en inbjudning till kalas föreligger, sättes alltid det goda förhållandet på svåra prov. Min man hävdar, att hans affärsförbindelser kräva, att han icke avböjer slika inbjudningar. Och jag! Ja, jag vrider mig i vånda inför blotta föreställningen av ett kalas. Ett antal kvinnor, komna fram ur något slags uppstyltningsprocedur, som kunnat taga timmar och ej avsett annat än att vanställa hela deras utseende. Också vis-à-vis med dem dessa s. k. herrekarlar, flåsande i sina för tillfället anlagda habiter och till hälften kvävda av sina stärkta halsverk. Vidare hela detta svagsinta sällskap kring ett bord, som dignar under allehanda kräsligheter i mat och dryck! Och till sist bordsamtalen! Ju plattare och mera intetsägande, desto roligare för dem själva. Min make vet sedan gammalt, hur motbjudande allt detta är för mig. Vi hade tidigare på dagen avhandlat denna sak emellan oss, och jag hade därvid på det enträgnaste bett honom att få slippa gå med på den ifrågasatta tillställningen. Han hade emellertid lika enträget sökt övertyga mig om huru omöjligt det var att neka gå med. 'Det är nog så vackert och väl', sade han, 'med dessa meditationer över Guds skapelseunder, men vi ha utom detta affärs- och vänskapsförbindelser att vidmakthålla, och det är vår plikt att vidmakthålla dem, även om det under stundom kan förefalla motbjudande.'
Och därvid blev det. Jag fann åtminstone för denna gång klokast i att finna mig i det oundvikliga. Jag kunde ej hjälpa, att, då vi stodo just här för några timmar sedan, det ömtåliga ämnet ännu en gång trängde sig inpå mig och pinade mig. Som jag redan berättat, jag slöt mig intill min make och viskade: 'O, att du nu riktigt förstode mig!' Och han förstod mig. Med rörande ömhet tryckte han mig intill sig och viskade något om att, om jag blott för hans skull denna gång ville övervinna min motvilja och gå med, så skulle han för framtiden icke mera sätta det i fråga. Det tog. Jag beslöt att icke blott gå med utan därjämte söka bemästra mig och visa mig oberörd av allt. I ett hänseende har i alla händelser min man funnit mig absolut obeveklig, och det är i fråga om toaletten. I grund och botten tycker han nog bäst om att se mig vara mig själv, och han har även haft artigheten att säga mig, att han finner mig mest tilldragande i vardagslag, men han har ändå tyckt, att jag borde, jag som andra fruntimmer, 'stassa upp' mig en smula vid särskilda tillfällen. Men att söka förmå mig till någonting slikt är att företaga sig det omöjliga. Jag visste, att jag nu som vid alla liknande tillfällen skulle bli föremål för en och annan liten spydighet på grund av min toalett, men även detta beredde jag mig att taga med ro. Det var sålunda med ett fast beslut att neutralisera min känsla inför även det mest motbjudande vid kalaset, som jag följde min make till Idunhallen. Jag var också rätt mycket tillfreds med mig själv över detta beslut och befann mig, sedan vi satt oss till bords, i den mest obesvärade konversation med mina bordsgrannar. Jag riktigt förvånade mig själv med att finna mig så pass till rätta i sällskapet. Min vis-à-vis var en medelålders man med påfallande nobla anletsdrag och utsökt vänlig. Jag vet ej huru det egentligen tillgick, men i det samtal han tog upp med mig fick jag anledning nämna något om en manlig bekant till mig och min make. Denne hade tillhört en kommitté. som hade sig ålagt inspektion av vissa fattigvårdsförhållanden. I den berättelse kommittén avgav över resultatet av sina undersökningar, hade han framfört som sin personliga mening, att lösaktigheten i levernet vore en av huvudorsakerna till den överhandtagande fattigdomen. Jag citerade hans ord, och just då jag återgav det där uttrycket 'lösaktighet i levernet', behagade en tredje person, en äldre dam, som råkade sitta så nära, att hon hört vårt samtal, ingripa, och detta störde med ens mitt goda lynne. Blotta åsynen av det pussiga och ytterligt själlösa ansiktet med den vassa näsan och den trolösa blicken ingav mig en kväljande känsla. Hon stack fram huvudet och sade med en sannskyldig gnällton: 'Ursäkta, men jag känner den där kommittéledamoten en smula jag också. Och talar ryktet sant, så är det nog inte bara rent mjöl i påsen där heller.' Härpå följde nu en ryslig harang, varunder mannens i fråga goda namn och rykte trampades i smutsen på det mest sataniska sätt av baktalerskan. Under ett minspel, som röjde frändskap med den onde själv, tillät hon sig förmoda, att en person, som visade sig ha så ingående kännedom om lösaktigheten i samhället, själv måste ha experimenterat på området.
Detta blev för mycket för mig. Jag uppbjöd all min kraft för att hålla mig lugn men lyckades inte. På några få ögonblick var jag fullständigt bragt ur jämvikten. Utan tanke på vad jag därmed utsatte mig för, reste jag mig från bordet och lämnade hela sällskapet. Så fort sig göra lät, hämtade jag hatt och kappa och skyndade ut. Jag var synnerligen uppriven i mitt inre. Men så snart jag kom ut och kunde se upp till stjärnorna, kände jag mig lugnare. Hit till Håsjöstapeln beslöt jag gå. Här har jag så ofta suttit, helst denna tid av dygnet, och allrahelst då månen lyser och stjärnorna tindra. O, vad stillhet och vila det bereder min själ! Men härefter väntar mig storm, det förstår jag. Jag har hört en manlig bekant och vän antastad och har i indignation häröver rest mig från bordet och gått ut i ett helt sällskaps åsyn. Ni förstår, huru det hela kommer att tydas. Gud, som vet allt, känner min oskuld. Att min make icke ögonblickligen reste sig och gick efter mig visar, huru han uppfattade min demonstration. Detta hans uppförande bådar icke gott för förhållandet mellan oss de närmaste dagarna. Gud hjälpe mig! Och nu har jag suttit här och omtalat allt detta för er, en främling. Vad skall ni tänka? Ni måste finna mig mera än underlig. Men jag vill förtälja er en sak, och ni skall därefter förvånas mindre än förut. Jag är lungsjuk, förmodligen hopplöst sjuk. Man har icke helt kunnat dölja detta för mig. Den omsorgsfullaste vård har hittills något så när hållit mig uppe. Det är emellertid ej gott att veta, huru det blir härefter. Antagligen träder sjukdomen snart nog i ett mera akut läge, och på mindre än ett år är jag borta. Och nu tack för i kväll och farväl! Ni kommer att tänka på mig som på en svärmerska, och gärna det.»
Innan Filip hunnit med ett ord ge uttryck för sitt deltagande och för sitt hopp om en annan och lyckligare vändning i hennes sjukdom, än den hon själv sagt sig förmoda, hade kvinnan med en vighet, som tydde på allt annat än vacklande hälsa, slungat sig ner från bergklinten. Med raska, lätta steg ilade hon den slingrande stigen utför. Flera gånger stannade hon ett ögonblick och viftade med den himmelsblå slöjan åt Filip. Denne följde, så länge han kunde, den intagande gestalten, tills den så småningom försvann bland det gulnande lövverket.
