Att äran af Amerikas första upptäckande tillkommer Christofer Columbus, och honom allena, var länge en till trosartikel vorden allmän åsikt, och är det i vida kretsar ännu i dag. Innan den genuesiske sjöfararen den namnkunniga oktobermorgonen 1492 såg Guanahanis strandlinie höja sig öfver vågorna, hade ingen europé skådat eller beträdt någon del af Nya världens kust.
Så trodde man länge äfven här i norden. Högst få, om någon, anade då ännu, att nära ett halft årtusen före Columbi stora upptäckt denna upptäckt i själfva verket redan var gjord från ett nordiskt land.
På Island, liksom i Norge och Danmark, hade det visserligen i flere århundraden varit väl bekant, att nordmän långt i sydväst från Grönland upptäckt ett stort land, som de af den där vildt växande vinrankan gifvit namnet Vinland. Men traditionen härom hade småningom dött ut, och de gamla handskrifter som förtäljde därom lågo förgätna i de isländska torfstugornas undangömda vrår.
För en och annan af tidens lärde var det ej obekant, att den gamle mäster Adam från Bremen i sin »Beskrifning öfver Nordens öar» talade om en stor ö, kallad Vinland, som skulle ligga långt väster ut i oceanen och om hvilken han under sin vistelse i Danmark omkring år 1070 hört underliga saker berättas. Men då han där tillika talade om ett fruset haf norr om samma Vinland och ett öfver detta haf hvilande djupt mörker, skakade man medlidsamt på hufvudet åt den hederlige kanikens lättrogenhet, och hans Vinland förvisades till dessa töckniga nejder af oceanen, dit folktron förlagt Antilla, Brazil, San Brandan och andra endast af sjömansfantasien skådade öar.
Dit förlades äfven, om också ej lika enhälligt, men på bättre skäl, den af civiliserade människor bebodda ö, Estotiland, som, enligt berättelsen om de venezianska bröderna Zenos resor och äfventyr, skulle i slutet af 14:e århundradet funnits af väderdrifna fiskare från »ön Frieslandia» och hvars läge på en berättelsen åtföljande karta ungefärligen motsvarar en del af Nordamerikas östra kust.
Då inträffade emellertid, i medlet af 1600-talet en händelse, som betänkligt rubbade den gamla föreställningen om Amerikas första upptäckande. Några patriotiska isländare framdrogo då nämligen ur deras gömslen de gamla förgätna handskrifterna från den isländska literaturens blomstringstid och öfverförde dem, hufvudsakligen till Danmark, men äfven till vårt land. Här införlifvades de med biblioteken och blefvo sålunda efter hand tillgängliga för forskningen.
I flere af dessa handskrifter funno nu forskarne i denna rika sagoskatt dels kortare antydningar om en från Island och Grönland gjord upptäckt af ett nytt land i sydväst, och i ordalag som tydligen tillkännagåfvo, att upptäckten var en på Island allmänt bekant sak, dels utförliga berättelser om själfva upptäcktsresorna.
Dessa senare anträffades hufvudsakligen i två stora afskriftssamlingar från 14:e århundradet. Den ena, tillika den äldre, fick namnet Hauksboken efter sin förste ägare, den isländske lagmannen Hauk Erlendsson, medan den andra bär titeln Flatöboken efter den ö på Islands västkust, där den i många generationer ägdes och förvarades.
Båda berättelserna förtälja öfverensstämmande, att under de första åren af 11:e seklet ett land, som båda kalla Vinland, blifvit upptäckt af isländare, men skilja sig äfven ej obetydligt i fråga om den förste upptäckarens namn, det funna landets läge och antalet från Grönland utgångna Vinlandsexpeditioner.
Den i Hauksboken förekommande berättelsen om Vinlands upptäckt, som bär titeln Thorfinn Karlsefnis saga, men äfven kallas Erik Rödes saga, förtäljer därom:
Erik Röde hette en man, som bodde i Haukadal på Islands västra kust nära Breidafjord. Han hade med sin fader Thorvald som landsflykting kommit från Norge till Island. Här hade far och son slagit sig ned på de ödsliga Hornstränderna längst i nordväst vid Ishafvet. Efter faderns död flyttade Erik till Haukadal, därifrån han fått sitt gifte. Här vann han många vänner, men, snar att hämnas oförrätter, äfven fiender, och det lyckades dessa att få honom förvisad från Island. Erik Röde, en äkta vikinganatur, rustade då sitt skepp för att söka sig ett nytt hem.
På Island gick då en sägen om en viss Gunbjörn, som på en resa från Snefellsnäs på västkusten af storm drifvits långt väster ut i oceanen och här träffat på en klippholme som efter honom kallats Gunbjörnsskär. Från toppen af skäret hade han långt i väster tydligt urskilt ett högt med jöklar öfverdraget kustland, men ej brytt sig om att närmare undersöka det.
Detta obekanta land beslöt nu Erik Röde uppsöka. Styrande rakt väster ut från Snefellsjökeln - den ståtliga glacierklädda bergtopp, som bildar Islands yttersta landmärke i väster - såg han efter några dagars segling det nya landets höga kust med blåskimrande jöklar utbreda sig framför honom. Kommen närmare, ändrade han kursen till sydlig, för att söka sig en till bosättning lämplig plats, och landsteg slutligen på en ö, som han kallade Eriksö. 1
Landet som Erik Röde funnit var Grönland, och om man, såsom de geografiska författarne göra, räknar detta stora land med obekant utsträckning i norr till Amerika, skulle sålunda Erik Röde kunna anses för den Nya världens förste upptäckare. Det nya landet gaf han namnet Grönland, säger sagan, emedan han trodde att folk lättare skulle förmås att flytta dit, »om det hade ett godt namn».
Tre somrar använde han nu till att undersöka den fjordrika kust där han landat och återvände sedan till Island. Här lyckades han förmå ett stort antal ansedda män att jämte sina familjer med honom utflytta till det nya landet, där Erik bosatte sig vid gården Brattalid vid Eriksfjord och de andra nybyggarne rundt omkring vid fjordarna. Detta tilldrog sig, säger sagan, femton år före kristendomens införande på Island, alltså 985 e. Kr.
På Brattalid hos Erik Röde växte upp en familj af tre söner, starka och ståtliga som Erik själf, och en dotter, Freydis. När Leif, den äldste af sönerna, blifvit man, fick han af fadern ett fartyg och for därmed öster ut till Norge, som då styrdes af Olaf Tryggvason, och upptogs i dennes hird. Samma år Leif kom till Norge, år 1000, företog Olaf sitt Vindlandståg, men uppdrog dessförinnan åt Leif, som af den trosvarme konungen själf blifvit undervisad i kristendomen och därefter med alla sina män döpt, att resa tillbaka till Grönland och där verka för den nya lärans införande.
Leif åtog sig uppdraget och gick fram på sommaren åter till sjös. Hemfärden blef i hög grad äfventyrlig. Häftiga stormar kastade hans lilla fartyg som en lekboll omkring på oceanen, drifvande honom allt längre väster ut. Efter många veckor fingo de väderdrifne slutligen en alldeles obekant kust i sikte, styrde ditåt och landstego. »Där funnos,» berättar sagan, »själfsådda hvetefält, och vinrankor växte där. Där funnos äfven sådana träd som kallas mösur, och af allt detta togo de med sig prof. Några af träden voro så grofva, att de kunde begagnas till byggnadsvirke.»
De höllo nu utmed kusten norr ut och hunno slutligen lyckligt Grönland och Eriksfjord. Efter hemkomsten framförde Leif konung Olafs budskap till nybyggarne, och de läto alla döpa sig, Erik Röde dock endast motvilligt.
Inom den grönländska kolonien blef det nu mycket tal om, att det af Leif upptäckta nya landet borde närmare undersökas. Själf brydde sig Leif ej om att fullfölja sin upptäckt, men Thorsten, Eriks andre son, beslöt göra ett försök att återfinna den af brodern anträffade kusten, men det misslyckades helt och hållet. Efter att en hel sommar kastats omkring på oceanen utan att ha sett någon annan kust än Islands, återkommo han och fadern, som följt honom, med oförrättadt ärende.
Då kommo, sannolikt hösten 1002, till Grönland två stora handelsskepp från Island. Det ena fördes och ägdes af Thorfinn Karlsefni, en ansedd man från Höfdi vid Skagafjord, och hans vapenbroder Snorri Thorbrandsson från Alptafjord i västra Island, en af Eyrbyggjasagans hufvudpersoner. Ägare till det andra åter voro Bjarni Grimolfsson och Thorhall Gamlason, två andra af dessa hälften härmän, hälften köpmän, som från Island drogo omkring till Norge och de andra nordsjöländerna, köpande och säljande, men tillika beredda att när så fordrades förvandla sina knorrar till härskepp. De voro ofta söner i ansedda ätter, som tillbragte en del af sin ungdom i dylika färder, för att sedan med det gods de därunder samlat slå sig ned i ro på fädernegården.
En sådan »merchant adventurer» var särskildt Thorfinn Karlsefni. Han hade fått lust att besöka de isländska nybyggena i väster och kom nu till Grönland, välförsedd med allt som kolonisterna behöfde. Han och de öfriga skeppshöfdingarne inbjödos af Erik Röde att med alla sina män tillbringa julen och vintern på Brattalid, där nu en storartad gästfrihet utvecklades.
I huset funnos nu mera endast två söner, Leif och Thorvald, ty den tredje, Thorsten, hade kort efter hemkomsten från sin olyckliga resa aflidit, lämnande efter sig en ung hustru, Gudrid Thorbjörnsdotter, af en till Island inflyttad irländsk släkt. För henne fattade nu Karlsefni ett starkt tycke, begärde henne till hustru af Erik, fick bådas ja och firade med henne sitt bröllop på Brattalid.
Äfven denna vinter talades på Brattalid mycket om Leifs upptäckt, och äfven främlingarne tyckte, att ett land som syntes erbjuda så stora fördelar ej borde lämnas oundersökt. Ett sådant företag var helt och hållet i Karlsefnis och Snorris smak, och de beslöto sätta det i verket. Deras män förklarade sig villiga att följa dem, och så gjorde äfven styrmännen och manskapet på det andra fartyget. Till de båda isländska fartygen slöt sig ett tredje från den grönländska kolonien under befäl af Erik Rödes måg Thorvard och hans tredje son Thorvald. Till styrmännen på det grönländska skeppet hörde äfven Eriks förvaltare och fångstman Thorhall, en skicklig jägare och fiskare, men ett egensinnigt hufvud.
På expeditionen medföljde dessutom många kvinnor, bland dem Karlsefnis hustru Gudrid och Eriks dotter, den manhaftiga Freydis, gift med Thorvard. Då man, om landet befunnes därtill tjänligt, ämnade där anlägga ett fast nybygge, medtogos kreatur. Med lifsmedel synes man dock varit klent utrustad, och den grönländska kolonien hade väl ej heller mycket att däraf erbjuda. Man litade tydligen på afkastningen af jakten i det nya landet samt de själfsådda hvetefälten, hvarom Leif berättat. I allt utgjorde expeditionen 140 man, däraf 40 på hvardera af de isländska fartygen och 60 på det grönländska.Det var sannolikt 1003 på våren de tre skeppen gingo till segels från Österbyggden. Om expeditionens gång skola vi nu låta själfva sagan berätta.
»De seglade först till Västerbyggden och därifrån till Björnön. Därifrån seglade de ett dygn (2 dögr) mot söder. Då fingo de land i sikte, satte ut en båt och funno där stora hällar, många af dem tolf alnar breda; där voro äfven många fjällrackor. De gåfvo landet ett namn och kallade det Helluland. Därpå seglade de med nordlig vind ett dygn; land låg då framför dem, och på det var en stor skog och många vilda djur. Sydost utifrån land låg en ö, och där funno de en björn, hvarför de kallade den Bjarney. men landet där skogen var kallade de Markland.
Därifrån seglade de längre söder ut längs land och kommo till ett näs. Landet låg på styrbords sida; där var en lång strand med sandbankar. De rodde i land och funno på näset kölen af ett fartyg och kallade därför stället Kjalarnäs; stranden kallade de Furdustrandir, emedan han syntes dem så lång att segla utmed. Därefter blef landet inskuret af fjordar, och de gingo med fartygen in i en af dem.
När Leif var hos konung Olaf Tryggvason och denne uppmanade honom att förkunna kristendomen på Grönland, gaf konungen honom två skottar, en man och en kvinna. Mannen hette Haki, kvinnan Hekja. De voro snabbare än rådjur. De voro nu med ombord hos Karlsefni. Men när de seglat förbi Furdustrandir, satte de skottarne i land, med tillsägelse till dem att löpa söder ut, taga noga reda på landets beskaffenhet och vara tillbaka inom tre halfva dygn. Karlsefni och hans följeslagare kastade ankar och lågo där stilla under deras frånvaro, och när de kommo tillbaka hade den ene en klase vindrufvor och den andra ett ax af själfsådt hvete i handen.
De gingo till sjös igen och fortsatte samma led tills de kommo till en fjord, i hvilken de seglade in. Utanför mynningen af denna fjord var en ö, kring hvars stränder gick en stark ström; de kallade den därför Straumey. På ön var så mycken ejder, att man måste gå varsamt för att ej trampa på äggen. Fjorden kallade de Straumfjord. Där förde de nu sina saker i land och inrättade sig så bekvämt de kunde. De hade fört med sig allehanda kreatur. Det var ett fagert, bergigt land. De sysselsatte sig nu uteslutande med att utforska landet.
De stannade här öfver vintern, men hade icke sörjt för lifsmedel under sommaren. Fisket blef mindre gifvande, och de började lida brist. Då försvann Thorhall jägare. De hade redan bedt Gud om föda, men den kom ej så snart de tyckte sig behöfva. De sökte efter Thorhall i halftannat dygn och funno honom slutligen ute på en klippudde. Han låg där med vidöppen mun och stirrade upp i luften och mumlade något för sig själf. De frågade honom hur han kommit dit, men fingo till svar att det ej angick någon. De bådo honom då följa med sig hem, och han gjorde så. Kort därefter kom där en hval och de foro ut och dödade och flänsade honom, och visste ingen hvad det var för slags hval. Och när matsvennerna kokat den, åto de däraf, men blefvo alla sjuka. Då sade Thorhall: 'Bättre hjälp gaf nu den rödskäggige än eder Krist, och har jag nu fått detta för det kväde jag diktade åt den trofaste Thor; sällan har han svikit mig.' Men när folket hörde detta, kastade de allt köttet af hvalen i sjön och vände sig med sina böner till Gud. Vädret blef då bättre, så att de kunde ro ut och fiska, och tröt dem sedan aldrig föda, ty de kunde jaga vildt på land, samla ägg ute på ön och taga upp fisk ur sjön.
Det är sagdt, att Thorhall ville fara norr ut på andra sidan Furdustrandir för att söka efter Vinland, medan Karlsefni ville fortsätta mot söder utmed kusten. Thorhall utrustade sitt fartyg i lä af ön, men fick ej med sig mer är nio män, ty alla de öfriga följde med Karlsefni. De förra seglade därefter norr ut förbi Furdustrandir och Kjalarnäs och ville sedan hålla väster ut. Här råkade de emellertid ut för västliga vindar och drefvos i land i Irland, där de blefvo svårt misshandlade och gjorda till slafvar. Där slutade Thorhall sina dagar, efter hvad köpmän berättat.
Nu är att berätta om Karlsefni, att han, Snorri och Bjarni med sitt folk foro söder ut längs land. De hade så farit länge, då de kommo till en flod, som, strömmande ned från det högre landet, föll ut i en insjö och därifrån ut i hafvet. Där var stora sandbankar utanför mynningen, så att fartygen endast vid högvatten kunde komma upp i floden. Karlsefni och hans följeslagare seglade nu upp genom mynningen och kallade stället där de landstego I hópi (Vid insjön). Där funno de själfsådda hveteåkrar öfverallt i sänkorna, men på de högländare ställena vinrankor. Hvarenda bäck där var full af fisk. De gräfde gropar på den del af hafsstranden som nåddes af tidvattnet, när det var som högst, och när det föll ut, voro hälleflundror i groparna. I skogarna var en stor myckenhet vilda djur af allehanda slag.
De hade varit här en half månad, hvarunder de lefvat i öfverflöd och invaggat sig i en sådan säkerhet, att de ej brydde sig om att utsätta några vakter. Allt godset hade de hos sig på land. Då hände tidigt en morgon, när de kastade ögat ut, att de fingo se en stor myckenhet skinnbåtar, från hvilka stafvar svängdes, och lät det som på tröskplatsen, och stafvarna svängdes medsols.
Då sade Karlsefni: 'Hvad kan detta betyda?' Då svarar Snorri Thorbrandsson: 'Möjligen är det ett fredstecken. Låtom oss därför taga en hvit sköld och hålla upp den.' Och så gjorde de. Nu rodde främlingarne emot dem och gingo i land, med förundran betraktande dem de sågo framför sig. De voro mörkhyade män med fula ansikten och vederstyggligt hår. De hade stora ögon och utstående kindben. De stodo en stund och betraktade nyfiket folket framför dem och rodde sedan sin väg söder ut om näset.
Karlsefni och hans följeslagare hade byggt sina bodar ofvanför sjön, somliga nära den, andra ett stycke därifrån. Här tillbragte de vintern. Ingen snö föll, och alla kreaturen gingo ute hela vintern.
När våren inbröt, fingo de tidigt en morgon se en stor mängd skinnbåtar komma roende söder ifrån om udden, i en sådan massa, att det såg ut som kol varit utströdda på floden nedanför sjön, och på hvarenda båt svängdes stafvar. Karlsefni och hans män höjde nu sina sköldar, och när de möttes, började de köpslå med hvarandra. Helst ville främlingarne köpa rödt kläde, för hvilket de i utbyte erhöllo pälsvaror och helgrå skinn. De ville äfven köpa svärd och spjut, men Karlsefni och Snorri förbjödo sina man att gifva dem sådana. I utbyte mot fullkomligt fläckfria skinn togo skrälingarne rödt tyg af en spanns längd, som de knöto kring hufvudet. Så fortgick byteshandeln en stund, tills klädet började taga slut för Karlsefni och hans folk. De skuro det då i så smala remsor, att det ej hade mer än en fingers bredd; men skrälingarne gåfvo fortfarande lika mycket för det som förut, om ej mer.
Då ville händelsen, att en tjur, som tillhörde Karlsefni och Snorri, kom utspringande ur skogen under ett väldigt råmande. Skrälingarne blefvo häraf till den grad skrämda, att de rusade ned till sina båtar och skyndsamt rodde sin väg söder ut längs kusten.
I tre hela veckor hördes de ej vidare af; men då fingo Karlsefni och hans män en dag se en stor mängd skrälingbåtar komma roende från söder; det var som en ström vältrat sig fram; alla stafvarna svängdes motsols, och hela skaran uppgaf vilda tjut. Karlsefni och hans män togo nu röda sköldar och höllo emot dem. Skrälingarne sprungo ur sina båtar, och så möttes de och drabbade samman. Vardt då ett hårdt skjutande, ty skrälingarne hade krigsslungor. Då sågo Karlsefni och Snorri, att skrälingarne satte upp på en stång ett klotrundt föremål, ungefär af en fårmages storlek och nästan svart till färgen, och slungade det från stången upp på land ofvanom Karlsefnis följeslagare, och när det föll, gjorde det ett förfärligt buller. En stor fruktan kom härvid öfver Karlsefni och hans män, så att de ej tänkte på annat än att fly uppåt flodbrädden, ty det föreföll dem som en svärm af skrälingar rusade emot dem från alla håll, och stannade ej förr än de kommo till några klippkullar. Här gjorde de ett beslutsamt motstånd.
Freydis kom ut, och då hon fick se Karlsefni och hans män fly, ropade hon: 'Blygens I icke, så goda män som I ären, att fly för sådana uslingar, då det tyckes mig som ni borde kunna slakta ned dem som boskap! Hade jag blott ett vapen, skulle jag slåss bättre än någon af er.' De lyssnade ej till hennes ord. Freydis sökte hinna upp dem, men blef efter, ty hon var i väntande dagar. Hon skyndade dock efter dem, ty skrälingarne förföljde henne. Hon fann i sin väg en död man. Det var Snorris son Thorbrand. Hans hufvud var klufvet af en flat sten, och bredvid honom låg hans blottade svärd. Hon tog upp det i afsikt att försvara sig med det. Då skrälingarne närmade sig, blottade hon sitt bröst och slog sig därpå med flatsidan af svärdet. Häröfver blefvo skrälingarne förskräckta, rusade ned till sina båtar och rodde sin väg. Men Karlsefni och hans följeslagare gingo ned till henne och berömde hennes tapperhet.
Två af Karlsefnis män hade fallit och en stor mängd af skrälingarne. Karlsefnis skara hade blifvit öfvermannad af fiendens stora öfverlägsenhet i antal. De återvände nu till bodarna, förbundo sina sår och undrade på hvad det kunnat vara för en människomassa som fallit öfver dem ifrån land. Men vid närmare eftertänkande funno de nu, att det ej kunnat vara mer än en skara, den som kom från båtarna, och att den andra svärmen måste ha varit en synvilla.
Ehuru landet däromkring var godt, syntes dock Karlsefni och hans följeslagare, att de skulle nödgas lefva där i en ständig oro och fruktan för dess invånare. De rustade sig därför till afresa och beslöto återvända till sitt land. De seglade alltså norr ut längs kusten och träffade på fem i skinntröjor klädda skrälingar, som lågo på stranden och sofvo. Bredvid dem stodo kärl, innehållande djurmärg, blandad med blod. Karlsefni och hans följeslagare trodde, att de voro flyktingar, som blifvit förvisade från sitt land. De dödade dem. Sedermera träffade de på ett näs, där det fanns en stor myckenhet vilda djur, och näset såg ut som det varit en enda gödselhög, lämningar efter djuren som lågo där om nätterna.
De kommo nu tillbaka till Straumfjord, där de funno öfverflöd på allt hvad de behöfde. Somliga säga, att Bjarni och Freydis stannade kvar här med hundra man, medan Karlsefni och Snorri med fyrtio man begåfvo sig tillbaka söder ut till Hóp, där de dock endast stannade två månader, hvarefter de samma sommar återvände.
Karlsefni begaf sig nu ut med det ena fartyget för att söka efter Thorhall jägare, men större delen af skaran stannade kvar vid Straumfjord. De seglade norr ut rundt om Kjalarnäs och höllo därefter mot väster med land på babords sida. Landet där var en skogbevuxen vildmark så långt de kunde se, och så godt som utan någon öppning. Och när de hade färdats en lång sträcka, träffade de på en flod, som strömmade ned från öster till väster. De seglade in i mynningen af denna flod och lade till på södra stranden.
En morgon hände, att Karlsefni och hans män på en öppen plats i skogen ofvanför dem fingo se en fläck, som glittrade emot dem. De ropade åt den: den rörde sig, och det var en enfoting.2) Han sköt sig hastigt ned till stranden där de lågo. Thorvald, Erik Rödes son, satt vid rodret, och enfotingen sköt en pil i hans inelfvor. Thorvald drog ut pilen och ropade: 'Det är fett kring min buk: vi ha funnit ett godt land; dock skola vi svårligen få någon nytta af det.' Thorvald dog kort därefter af detta sår. Enfotingen hastade tillbaka norr ut. Karlsefni och hans män förföljde honom och sågo honom stundtals. Slutligen kastade han sig i sjön, och de sågo honom ej mer.
De vände nu om norr ut, troende, att det var Enfotingarnes land de sett. Ej heller voro de benägna att längre blottställa sina mäns lif. De kommo till den slutsatsen, att bergen vid Hóp och dem de nu sett utgjorde en enda kedja, på den grund att båda voro på ungefär lika långt afstånd från Straumfjord. Missämja började nu yppa sig bland folket, och härtill voro kvinnorna orsaken. De som voro utan hustrur sökte bemäktiga sig deras som hade sådana, och häraf uppstod den största oro.
Snorri, Karlsefnis son, föddes den första hösten, och han var tre vintrar gammal när de lämnade landet. När de seglade bort från Vinland, hade de sydlig vind och kommo så till Markland, där de träffade på fem skrälingar, af hvilka en hade skägg, två voro kvinnor och två barn. Karlsefni och hans män togo gossarne, men de andra undkommo, och dessa skrälingar sjönko ned i jorden. De togo piltarne med sig och lärde dem tala, och de blefvo döpta. De sade, att deras moders namn var Vätilldi och deras faders Uvägi. De sade, att konungar herskade öfver skrälingarne; den ene af dem hette Avalldamon och den andre Valldidida. De berättade vidare, att där ej fanns några hus, utan folket bodde i grottor eller hålor. På andra sidan, midt emot deras land, funnes ett annat, som vore bebodt af människor klädda i hvita kläder. De bure stänger framför sig, på hvilka tygstycken vore fästa, och uppgåfve därvid gälla rop. Och förmena somliga, att detta måste hafva varit Hvitramannaland eller Irland it mikla.
Nu anlände de till Grönland och stannade öfver vintern hos Erik Röde. Men Bjarni Grimolfsson och hans män drefvo ut i hafvet och förgingos där.
Följande sommar seglade Karlsefni till Island och Gudrid med honom, och han begaf sig hem till Reynisnäs. Hans moder trodde, att han gjort ett dåligt gifte, och var ej hemma första vintern. Men när hon öfvertygat sig, att Gudrid var en utmärkt kvinna, återvände hon till hennes hem, och de lefde lyckligt tillsammans.»
Sagan slutar med en släkttafla, som visar, att bland andra förnämliga isländska män biskoparne Thorlak, Björn och Brand den äldre, äfvensom Hauksbokens förste ägare, lagman Hauk Erlendsson, härstammade i rakt nedstigande led från Karlsefsni och Gudrid.
* *
*
Så lyder Hauksbokens version af Vinlands upptäckt. Därifrån skiljer sig, som vi sett, Flatöbokens i flere väsentliga delar. Den utgör först och främst ej, som den förra, en själfständig, sammanhängande berättelse, utan är sammansatt af två, i en större saga (Olaf Tryggvasons) inflätade mindre berättelser, kallade den första »En liten berättelse om Erik Röde», den andra »En liten berättelse om grönländingarne». Den förra öfverensstämmer i det närmaste med Hauksbokens berättelse om Grönlands första bebyggande, men skiljer sig från henne däruti, att det ej är Leif, utan en viss, i sagorna eljes fullkomligt okänd Bjarni Herjulfsson som först får Vinland i sikte. Det sker då han, under en resa från Island till Grönland för att hälsa på sin fader, blir af en storm drifven mot sydväst och redan 985. Flatöboken berättar härom:
»- - De seglade i tre dagar, tills de förlorade land ur sikte; den goda vinden upphörde, och nordliga vindar började blåsa, de inhöljdes af tjocka och visste ej hvart de drefvo, och på detta sätt fortgick det i flere dagar och nätter. Då fingo de åter se solen och kunde bestämma himmelsstrecken. De satte till seglen och seglade hela denna dag, innan de fingo land i sikte. De talade mycket sins emellan om hvilket land det kunde vara, och Bjarni sade sig ej tro, att det kunde vara Grönland. De frågade, om han önskade segla ned till detta land eller icke. 'Det är mitt råd,' sade han, 'att vi gå nära utmed land.' De gjorde så och sågo snart, att landet var jämt och öfvervuxet med skog och brutet i små kullar.
De lämnade land på babord och seglade ett dygn, innan de fingo ett nytt land i sikte. De frågade, om Bjarni trodde att detta var Grönland. Han svarade, att han ej tyckte att det liknade Grönland mer än det andra, 'ty i Grönland skall det finnas många stora jöklar'. De närmade sig snart detta land och sågo, att det var jämt och skogbevuxet. Vinden blef nu mindre gynnsam, och folket tyckte att det skulle vara klokt att landa här, men Bjarni ville ej samtycka därtill. De påstodo sig vara i behof af både ved och vatten, men Bjarni sade, att de ej saknade någotdera och befallde dem hissa seglen.
De vände alltså stäfven från land och seglade ut i öppen sjö med sydvästliga vindar i halftannat dygn, då de fingo se ett tredje land. Detta land var högt och bergigt, och på fjällen voro jöklar. De frågade nu åter Bjarni, om han ville lägga i land där, men han förklarade sig obenägen därtill, emedan landet ej syntes honom ha någonting lockande. De bärgade därför ej segel, utan höllo ut från land och sågo då, att det var en ö. De seglade nu för en skarp sydväst med minskade segel i två dygn, då de fingo se ett fjärde land. Åter frågade de Bjarni, om han trodde att det kunde vara Grönland, och nu svarade han, att detta land mest af alla liknade hvad han hört berättas om Grönland. De lade alltså i land och, som slumpen ville, just vid den gård som ägdes af Bjarnis fader Herjulf.»
Först sexton år därefter skulle, enligt Flatöboken, en verklig upptäcktsresa företagits till Vinland af Leif Eriksson. Han finner och namngifver samma Helluland och Markland som Karlsefni, men hans Vinland har ett helt annat läge än det som skildras i Hauksboken. Medan Karlsefni från Kjalarnäs seglar en lång sträcka mot söder först till Straumfjord och sedan till Hóp, hans Vinland, går Leif därifrån genom ett sund mot väster och öfvervintrar på en nordlig kust, som det vill synas densamma som Karlsefni fann, när han sista sommaren med det ena fartyget sökte Thorhall och där Thorvald dödades af »enfotingen».
Leif vänder om hem redan följande år med en rik laddning af timmer, fisk och drufvor, ty sagan låter honom äfven på denna nordliga kust finna sådana. Men efter honom företagas, enligt Flatöboken, ej mindre än tre särskilda färder till det af honom upptäckta landet: först en året därpå under Thorvald Eriksson, som varar i tre år; därefter en annan, också treårig, under Thorfinn Karlsefni, och slutligen en tredje på ett år af Erik Rödes dotter Freydis, alla tre bekanta från Karlsefnis saga.
Alla tre hafva sitt högkvarter i »Leifs budir», hvarifrån de rekognoscera landet åt öster och väster. Under en af dessa rekognosceringsturer blir Thorvald, alldeles som i Hauksbokens berättelse, dödligt sårad af en infödings pil och begrafven på udden Krossnäs.
Det är ett bergigt och skogigt, mot hafvet i norr sluttande land med en något jämnare strandremsa. Karlsefnis flod och insjö och sandbankarna utanför kusten återfinnas äfven här. I väster ligger en flock små öar, och på en af dem finner Thorvalds båtexpedition en sädesstack. Byteshandel och strider med skrälingarne återkomma under den andra och tredje expeditionen.
Till detta Flatöbokens Vinland komma alla expeditionerna genom det ofvannämnda sundet och hafva under seglingen väster ut landet på babords sida, medan Karlsefni, enligt Hauksboken, under bortresan hela tiden höll sydlig kurs och således hade landet på styrbord. Däremot håller Hauksbokens Karlsefni alldeles samma kurs som Flatöbokens, när han sista sommaren letar efter Thorhall. Den tanken ligger därför nära till hands, att Flatöbokens källa, ett senare och ofullständigare eko af den gamla traditionen, endast behållit minnet af denna senare del af Karlsefnis resa, hvaraf Hauksbokens källa gifvit en ursprungligare och fullständigare skildring.
* *
*
Men trots alla olikheter mellan de båda redaktionerna af Vinlandssagan, framgår dock af båda som ett väl bestyrkt faktum, att strax i början af elfte århundradet hittills af europeer okända kuster sydväst från Grönland upptäckts af isländare, att de uppehållit sig där i minst tre vintrar, men slutligen genom anfall af infödingarne, af dem kallade skrälingar, tvungits att åter lämna det nya landets kuster. Afven däruti öfverensstämma båda berättelserna, att dessa kuststräckor af upptäckaren kallades Helluland, Markland och Vinland.
Att dessa land utgjorde delar af Nordamerikas östra kust, därom kan ej något tvifvel råda. Det land seglaren först träffar på, när han från Grönlands sydvästkust i två dagar håller sydvästlig kurs, är nordöstra kusten af Nordamerika och kan ej vara någon annan. Frågan är nu blott: hvar på denna kust äro Helluland, Markland och Vinland att söka, och särskildt hvilken var den yttersta punkt i söder som nåddes af Karlsefnis expedition?
Låtom oss kasta en blick på Nordamerikas karta! Vi se då väster och sydväst från Grönland Labradors kust sträcka sig i en lång linie mot sydost, på andra sidan det smala Belle-Isle-sundet fortsatt af NewFoundlands i samma hufvudriktning gående nordöstra kustlinie, så att båda utifrån hafvet synas utgöra en enda sammanhängande kuststräcka. Men vid NewFoundlands sydöstra udde bryter den sig i ett skarpt knä mot väster och lämnar rum för Atlanten, som med en bred öppning tränger in mot väster och bildar St. Lawrençe-vikens stora, landomslutna bassäng. På andra sidan om denna öppning vidtager Cap Bretons och Nya Skotlands långa kustlinie, endast på ett ställe afbruten af det smala Canso-sundet. Vid Nya Skotlands södra udde slutar tvärt den hittills mot sydväst fortlöpande kustlinien, och det är först på andra sidan en bred hafsarm vi återfinna den i Nya Englands kust, som med hufvudriktning mot sydväst fortlöper till Cap Cod. Här böjer den sig med en skarp krök rakt mot väster för att som hafsgräns åt staterna RhodeIsland och Connecticut fortsätta i samma riktning till närheten af NewYork.
Det är på denna långa kuststräcka från Labrador till Connecticut forskarne sökt de tre, i sagorna om Vinland det goda nämnda landen. Att Helluland var nordöstra kusten af Labrador och Markland sydöstra kusten af NewFoundland, därom var man snart allmänt ense. De isländska skildringarna af deras natur passade väl till dessa kusters nuvarande beskaffenhet.
Däremot skilde sig åsikterna så mycket mer i fråga om Vinlands läge. Vid försöken att bestämma det höll man sig nämligen ej blott till sagans naturskildringar och knapphändiga redogörelser för de seglade afstånden, utan äfven till ett ställe i Flatöboken, som tycktes innehålla en verklig latitudbestämning.
I berättelsen om Leifs färd förekommer nämligen vid beskrifningen af landet följande ställe: »Där frös ej om vintern, och gräset vissnade endast helt litet. Det var där mindre skillnad i längd mellan dag och natt än i Grönland eller på Island. På den kortaste dagen af året gick solen upp i »dagmálastad» och ned i »eyktarstad» (sól hafdi par eyktarstad ok dagmálastad um skammdegi) eller enligt en annan tolkning: solen var där på den kortaste dagen uppe mellan »dagmálastad» och »eyktarstad».
Allmänt antogs, att orden eykt och eyktarstad betecknade en viss bestämd tid på dagen, men hvilken! Därom voro meningarna så delade, att medan somliga påstodo den vara kl. 3 på eftermiddagen, hvarigenom den kortaste dagens längd endast blef 6 timmar och Vinland förlades ända upp till 58° 26' n. br., alltså norra Labrador, andra åter ansågo »eykt» ha varit kl. 4,30 e. m., den kortaste dagens längd således 9 timmar och Vinlands läge 41° 24', alltså ungefär bredden af Cap Cod och RhodeIsland.
Denna sistnämnda åsikt förfäktades särskildt med stor skarpsinnighet och ifver af den berömde danske fornforskaren Carl Christian Rafn, hvilken i ett 1837 utgifvet stort arbete sökte visa, att Vinland legat på den kuststräcka väster om Cap Cod, som nu tillhör staterna Rhode Island och Connecticut. Sin åsikt stödde han för öfrigt på Flatöbokens berättelse om Leifs segling, äfvensom på några i Nya England funna förmenta fornlämningar, hvilka han ansåg härstamma från en gammal nordisk koloni i dessa trakter. Rafns med liflig öfvertygelse framställda hypotes blef snart en här i norden allmänt omfattad åsikt, som ända till våra dagar bibehållit sig.
De skäl, på hvilka Rafn stödde sin åsikt, hafva dock af den nyaste forskningen ej godkänts. Det har visats, att hans tolkning af Flatöbokens »eyktarstad» är alldeles godtycklig, och att detta ord öfver hufvud ej betecknat någon viss tid, utan en viss riktning mot horisonten, hvilken man, i saknad af ur, indelade efter solens ställning öfver vissa framstående föremål på hvarje ort, t. ex. en kulle, en bergtopp o. s. v.
Då Rafn förlägger Vinland till kusten väster om Cap Cod och sålunda låter Leif segla väster ut med en mot söder vettande kust på styrbords sida, förbiser han, att hans egen källa, Flatöboken, låter ej blott Leif, utan äfven de tre följande expeditionernas ledare under seglingen väster ut hafva ett mot norr vettande land på babords sida, således alldeles tvärt om. Och hvad de förmenta lämningarna från den likaledes förmenta nordiska kolonien beträffar, har tornruinen vid Newport, hvari Rafn ville se murarna af en gammal nordisk rundkyrka, befunnits härröra från underbyggnaden till en på 1700-talet uppförd väderkvarn och hällristningarna på Dighton-klippan i Massachusetts vara af indianskt ursprung.
Men om den danske vetenskapsmannen sålunda i fråga om Vinlands läge sökt bevisa mer än hans källor tillåta, tillkommer honom dock den obestridliga förtjänsten att först ha samlat och utgifvit dessa källor och därmed gjort Amerikas upptäckt af isländarne till ett historiskt faktum. Ty hur mycket än senare forskare skilja sig från honom i flere viktiga detaljer, i hufvudfrågan äro de dock ense med honom.
Senast har historikern professor G. Storm i Kristiania upptagit frågan till ny granskning. Han tillägger Hauksbokens berättelse - densamma som vi här ofvan återgifvit - obetingad auktoritet framför Flatöbokens, den hittills allmännast följda källan. Vinland kan därför ej för honom ligga på en nordlig, utan måste sökas på en östlig kust. Att närmare angifva dess läge anser han omöjligt, men på grund af naturskildringarna och uppgifterna om de seglade afstånden synes han benägen att ej förlägga det längre norr ut än 49° (södra NewFoundland) och ej längre söder ut än södra delen af Nya Skotland. Allt sammanlagdt, anser han ej omöjligt, att Karlsefnis vinterkvarter vid Hóp legat på sydöstra kusten af denna senare halfö. Vinrankan växer här ännu i dag vild, och i sänkorna mellan kullarna träffar man ännu på stora sträckor bevuxna med vildt ris, sagans »själfsådda hveteåkrar». Kjalarnäs torde ha varit nordligaste udden af Cap Breton och Furdustranden östra strandlinien af denna ö eller af Nya Skotland. På denna af fjordar sönderskurna kust vore då äfven Straumfjord och Straumey att söka. Sundet hvarigenom Karlsefni styrde väster ut på sin resa för att söka Thorhall kunde då vara Canso-sundet mellan Nya Skotland och Cap Breton och Krossnäs där Thorvald dödades af »enfotingen» och begrofs, ha legat på norra eller nordvästra kusten af det förra. I detta fall borde dock Kjalarnäs snarare varit norra udden af Nya Skotland än af Cap Breton. Skeppskölen, som Karlsefni fann på detta näs och hvaraf det fick sitt namn, torde ha varit vraket af något bland de många fartyg som förliste under Erik Rödes stora expedition till Grönland 985. I Vinlands och Marklands skrälingar är professor Storm mer benägen att se indianer af de då på NewFoundland och i Nya Skotland kringströfvande beotuk- och micmacstammarna än eskimåer.
* *
*
Efter genomläsningen af de isländska sagornas berättelser om Vinland och Vinlandsresorna gör man sig ovillkorligt den frågan, om upptäckten af ett land, som erbjöd så stora fördelar framför det egna landets karga natur, ej ledt till en varaktig kolonisation.
De isländska sagorna iakttaga därom en fullkomlig tystnad. Hvarken Hauks- eller Flatöboken känna till någon ny Vinlandsresa efter Karlsefnis och Freydis´ expeditioner. Denna djupa tystnad brytes endast af de Isländska annalerna, som för år 1121 helt torrt förmäla, att biskop Erik Gnupsson på Grönland detta år sökte finna Vinland, och för 1347 nästan lika knapphändigt anteckna, att ett litet grönländskt fartyg, som varit i Markland, af stormen drifvits till Island, och att besättningen sedan begifvit sig till Norge. Sedan detta år omtala annalerna Vinland ej mer, och i det följande århundradet synes hela traditionen därom varit utdöd på Island, liksom i det öfriga norden. Endast i de diktade sagorna höres ännu en efterklang af det gamla namnet Helluland, men det förekommer där i sådant sammanhang, att man tydligen ser, att författaren tänkt sig det beläget någonstädes i det obekanta norra Grönland.
Visst är, att i slutet af 15:e århundradet isländarnes upptäckt af Amerika för alla praktiska ändamål var som den aldrig blifvit gjord. Det var en upptäckt som måste göras om igen för att komma mänskligheten till gagn.
Detta skulle dock ske först femhundra år därefter och i söder. Upptäckten hade jämförelsevis lätt gjorts i norr, där oceanen endast erbjöd kortare afstånd. På en sydligare breddgrad åter växte svårigheterna och farorna ofantligt med afståndet. För att den här skulle kunna göras, måste ej blott sjömanskonsten, efter århundradens utveckling, hunnit en högre ståndpunkt och vetenskapens läror om jordens form trängt ut i det praktiska lifvet: det fordrades framför allt en man, som med entusiasm och tro på sin sak förenade denna okufliga viljekraft och ihärdighet, utan hvilka inga stora saker utföras.
1)Eriksö låg, enligt sagans ord, nästan midt i Västerbyggden. Erik hade sålunda kringseglat Grönlands södra udde. Om äfven Österbyggden, där hans gård Brattalid låg, är att söka på sydvästra kusten, är ännu ej alldeles afgjordt. Dock tala flere viktiga skäl för denna åsikt.
2)Enligt medeltidens föreställningar skulle i Afrika finnas människor med blott en fot. Och på Island troddes den tid sagan skrefs, att Vinland sammanhängde med Afrika.
