| I:404 |
Så sorgligt att vandra i lunden!
Ej foglarne qvittra der mer.
Så kortvarigt solen på runden
Åt jorden sin återblick ger.
Der fordomdags törnrosen brunnit,
Har spindelen dvergsnätet spunnit
Bland spånor och stickor och ler.
Det gråter i natthöljda dalen
Med bäckens förklingande sång.
Ej mer bjuder fjäriln till balen,
Han sofver en dödssömn så lång.
Der ungmör och ungsvenner lekte
Och ömsom än kystes, än smekte,
Nu skönjes blott gastarnes gång.
Och töcknet de silfvergrå vingar
Slår ut öfver lundarnes sal,
Och lyktgubbar dansa i ringar
Vid prasslet från kärrängens al.
Ur skrefvorna ufvarne ropa
Och stormarne tjutande sopa
De hvirflade löf ned i dal.
Hopkrupen i grantoppen sitter
Den urriga korp i sitt bo.
Ur sömnen han stundom uppspritter
Vid ulfvarnes tjut uppå mo.
| I:405 |
På fästet från strömoln till tjocka
Molnstoder sig bilda allt mer.
De tätt omkring solen sig skocka,
Att mer ingen strimma hon ger.
I fjerran det susar och brusar
Och våldsamt från skyarne frusar
En störtflod på fältena ner.
Sig samla på tusende fläckar
Regnpussar än stora, än små,
Och växande, svällande bäckar,
Som högt öfver bräddarne nå,
De svänga i hvirflande ringar,
Än hvälfva de fjärilens vingar,
Än rosens bland qvistar och strå.
Och halkig och lös under klacken
Blir stigen, som mjölkflickan drog.
Kullstjelpta i mullen på backen
Nu ligga så hacka som plog.
Ej ljud mer af lam eller bägga,
Ej fålarne mer höras gnägga,
Ej skällorna pingla i skog.
Ur kyrkfönstren underligt blickar.
Så blekt sprider månen sitt sken.
Från ringmuren nickar och nickar
Vid skrammel af döde mäns ben.
På grafkoret flöjeln sig vrider,
Han svänger och gnisslar och qvider,
Och grodorna hoppa på sten.
| I:406 |
Så allting förändras och skiftas
I höstens molnskockande dar,
Och hvad icke jordas och griftas,
Halft liflöst på marken står qvar:
På tegen det höstgula sädet,
I lunden det bladlösa trädet
Bland taggiga buskar och snar.
Ren svanen och lärkan och göken --
Och hela den sjungande här
Ur höstdagens dimmiga öken
Flytt bort till de sydliga skär.
Till engder, som tjusande blomma,
I flockar de ilande komma
På vingar af längtans begär.
Så lifvet bortdomnar i dvala
Med mattade pulsar hvar stund.
Ej orkar mer tungan att tala
Och ögat står halft uti blund.
Af sorgen bemägtigas sinnet,
Och qvar af oss eges blott minnet
Af fröjder, som flytt ur vår rund.
Ack! annat det var under våren,
Då tjädrarne började slå;
Ej röjdes af smärtorna spåren, --
Ej höst uti känslorna då.
Så klarögdt som himlen var lifvet,
Der inom af kärlek stod skrifvet
En lifssol i trohetens blå.
Då lekte vi glada med lammen,
Och blåste vårt vallhorn på fjell.
Då susade vindarnes amen
Ikring oss från morgon till qväll.
| I:407 |
Då log öfver allt uppå fälten
En kärlek, ett lif och en fröjd,
Hvaröfver de stjernströdda tälten,
Omfamnande, spändes i höjd.
Derunder som kuttrande dufva
Satt själen och njöt af det ljufva,
Lycksalig, berusad och nöjd.
Nu allt är förbi utan skoning,
Ty hösten har allt med sig ryckt.
Så våren som sommarn sin boning
Ha lemnat i ilande flykt.
Hvar blomma, som ängarne prydde,
Hvar njutning, som vinkande grydde,
Djupt neder i stoftet sig tryckt.
Så isens, I svallande vågor,
Här inom det suckande bröst!
Så slocknen, I flammande lågor,
Och dön i er nedgång och höst!
Du, strängaspel, mer icke klinge,
I stormvinden sönder du springe!
Förbi är all glädje och tröst.
