Bearb. från engelskan.
När Lovisa Klaar öppnade dörren till hönshuset, kom hela flocken av hennes befjädrade skyddslingar ut i morgonsolens ljus och skockade sig omkring henne, ivrigt kacklande i förväntan på den frukost hon för dem medförde i skötet. Lovisa brukade oftast jollra i munterhet med sina höns, medan hon matade dem; men det hade de senaste dagarna i mångt och mycket gått henne emot, och hennes tålamod och hennes goda humör hade börjat tryta. I dag såg hon ned på sin kacklande flock med mycket surmulen blick.
»Lata, onyttiga ting ären I allihop, ska' jag säga er», mumlade hon, har har jag hela långa vintern skött om er med aldrig svikande omsorg. Jag har malt ben åt er, jag har ångkokat klövern och hållit er med friskt vatten. Ert hus har jag hållit städat och fint såsom åt mig själv. Och I, vad ha'n I gjort för mig! Ett par eller tre små fattiga ägg om dagen, och det av 37 höns! Jag hade god lust att vrida halsen av er hela bunten, det är alltihop det.»
Hon kastade det medförda förrådet av korn och varjehanda för dem och satte sig ned att betrakta dem, medan de intogo sin föda. Under tiden språkade hon tyst för sig själv:
Susanna Holmin påstod vid kvinnoföreningens möte i går afton, att en var av oss borde ge tionde av all sin inkomst till Herrens verk. Hon sade, att det fanns en fattig änka med en liten flicka, och att det vore att offra åt Herren att gå dit och söka lindra hennes nöd. Det går an för Susanna Holmin att tala om att ge tionde, hon med överflöd i både mat och kläder och alltsammans. Annorlunda ställer det sig för mig. Allt vad jag kan räkna med, så är det inkomsterna av denna hönsgård, och då blir resultatet så jämmerligt. Där är inne hos mig så mycket, som borde tillses och snyggas upp, och länge har jag hoppats få se någon ljusning i förhållandena, men det är lönlöst att hoppas. Det är just gott att under sådana omständigheter ge Herren tionde.»
Med en suck reste hon sig och tog ett par steg fram till den lilla ladan, där hönsens och de övriga husdjurens matförråd var tillfinnandes. Hon måste huka sig för att komma in genom den låga dörren. Därinne stannade hon och såg sig omkring; och ett flyktigt småleende drog över hennes ansikte.
»Här har», sade hon till sig själv, »Joel tydligen varit och ordnat i dag. Tänk så rent och snyggt. Och härliga kornen utbredda till tork för hönsens räkning. Joel är sig lik, omtänksam och ordningsam ständigt. Men, du tunga värld, man har ju ingenting för att man bjuder till.»
Det sista yttrade hon, i detsamma hon såg hönsen, som nu avslutat sin frukost, komma kacklande efter henne in i ladan. Flera sekunder försjönk hon i djupa funderingar.
Kanske dock att all denna klagan är oriktig. Även Bibeln säger ju, att det är en som sår, och en annan som vattnar, men att det är Herren allena som giver växten.
En tanke grep henne plötsligt.
Om Gud vill kan han så ordna, att jag får någon smula lön för mödan. Jag måste tala med honom om denna sak. Han har all makt i sin hand. Om han ger framgång åt mina strävanden, så vill jag med glädje giva tionde av mina äggpengar för hans rikssak.
Hon såg sig omkring för att förvissa sig om, att hon var ensam. Och hon kunde vara säker. Inte ett liv fanns i hennes närhet. Med undantag dock för hönsen omkring henne. Hon böjde sina knän och bad: »Dyre himmelske fader! Du känner, att att jag får ej den lön för mödan, som jag väntat. Jag beder dig, att du, som allt förmår, ville så styra, att mitt arbete med dessa höns måtte göras fruktbringande, och jag lovar dig att giva tionde av min inkomst för äggen. Amen.»
Hon reste sig åter upp på sina fötter och sedan hon slagit av sig boss och damm gick hon ut ur ladan betydligt tröstad och hoppfull. Utkommen, mötte hon sin make som bar en skeppa i handen.
- Se här, Lovisa, sade han, jag har samlat upp en hel del veteagnar, som du lika så gott kan taga vara på för hönsens räkning. Vi få väl göra allt för att muntra upp dem, om det skall lyckas att få dem någon smula flitigare att lägga ägg.
- Ja, det är gott att veta vad som skall hjälpa. Kanhända dock, att det blir någon smula bättre härefter. Jag ser, att du har ordnat och ställt till rätta för mig bland förråden i ladan. Det var snällt gjort av dig, Joel.
Då det ej var så alldeles vanligt, att Lovisa gav ord av erkännande åt sin man, ej heller han åt henne, blev denne nästan en smula förvirrad av hennes i dagen lagda tacksamhet.
- Så, det är ingenting att tala om, yttrade han. Men sant, är i alla fall, att du i morse såg så hängfärdig ut, att jag tänkte jag på något sätt skulle försöka muntra upp dig.
Efter detta gick Lovisa in till sina sysslor. Hon kunde nu knappast för ett ögonblick göra sig kvitt tanken på vad resultatet i hönshuset skulle bli. Hon kände sig förvissad om, att hennes bön skulle bli hörd på det sättet, att förrådet av ägg skulle flerdubblas. Jag bör väl, sade hon för sig själv, kunna tänka mig minst ett halvt dussin om dagen. Det är då inte för mycket, då det borde vara minst ett och ett halvt.
Så snart det blivit afton går Lovisa till hönsgården och ser efter och allt vad hon finner är två ägg, precis som dagen förut.
»Jag gissar», sade hon, »att så länge jag får blott två ägg om dagen, det icke kan vara meningen, att jag skall betala Herren tionde.
Hon började tänka efter, huru hon hade lagt sina ord, då hon bad till Gud på morgonen. »Jag minnes ej, tänkte hon inom sig, »om jag precis sade att jag önskade se äggens antal tillväxa, men det var i alla fall meningen. Månne Gud fordrar att jag skall ge tionde av detta?»
Hon gick genast in och rakt fram till skafferiet och såg över, vad hon hade. Ack, det gick sakta att få dussinet fullt och Lovisa kände starkt missnöje. Men Lovisa hörde till dessa, som inte dröjde särdeles länge vid mörkare syn på tingen. »Jag förmodar», sade hon åter, »att om Gud ville, kunde han så styra att jag icke finge ett enda ägg. Naturligtvis bör jag giva tionde även av det lilla. Dock, nästa gång jag beder för denna sak, skall jag nog komma ihåg att riktigt tala om, huru jag vill ha det.»
Nästa dag var förhållandet just detsamma, och de följande dagarna ej mycket mera heller; men mot slutet av mars hade en uppmuntrande ökning visat sig, men samtidigt inträffade ett betydligt prisfall på äggmarknaden.
»Ja, det är lagom att börja nu», sade Lovisa, »då äggen blivit billigare. Vara huru det vill, så skall jag nu hålla mitt löfte om tionde. Jag skall uppsöka den där stackars fattiga änkan och hennes barn. Kan jag bereda dem en smula påskglädje, må det ju vara väl. Hon skall få tionde av mina äggpengar, och så skall hon få en del av de ägg jag ännu icke har sålt, så har Susanna Holmin ingenting att säga vad mig beträffar.»
»Ack», suckade hon, »att påsken är så nära. Jag vill ej tänka därpå. Vad är påsken och vad äro alla högtider för mig, sedan min kära Linda gick bort från mig. Hon var så glad åt påsken och påskäggen, då hon var barn. Men jag kan icke, jag vill icke tänka därpå.»
Lovisa Klaar lutade sitt ansikte i sina händer och grät. Lovisa såg helt ung ut, men var icke desto mindre 50 år gammal. Hon hade ägt eller rättare sagt ägde en dotter, som för flera år sedan gent emot sina föräldrars föreställningar trätt i äktenskap med en ovärdig man. Med denne följde hon sedan bort ifrån hemmet och lät icke mera höra av sig. Ryktesvis hade föräldrarna sport, att hon var mycket olycklig och en dag sades det, att den stackars Linda givit sig av, dock utan att någon visste vart. När minnet av allt detta kom över Lovisa, led hon mycket. Så ock nu.
Hastigt tog hon på hatt och kappa och begav sig med de få slantarna i sin ficka och äggkorgen på sin arm i väg till den omkring en mil utanför den stora staden belägna byn, där den fattiga änkan skulle enligt anvisning bo. När hon efter den långa vandringen kom fram till stället, stannade hon och såg sig omkring. »Enligt vad Susanna berättade skulle det vara här någonstädes hon skulle bo», yttrade hon halvhögt. »Gott, jag skall gå fram till dörren och lämna mina 90 öre samt dessa fjorton ägg. Men om Gud älskar en glad givare, så älskar han alldeles säkert inte mig, ty jag är inte alls glad åt det här. Hon här inne är säkerligen inte fattigare hon än jag. Hon hade hunnit fram till dörren av änkans bostad. Lovisa lade märke till att dörren var ren, fönstren skeno, och de enkla gardinerna voro strålande vita. »Hon tyckes i alla fall vara en god husmor», tänkte Lovisa och knackade på dörren. Om ett ögonblick gick dörren upp och i öppningen visade sig en kvinna med bleka, tärda drag.
- Se här, började fru Klaar, jag medför - - - Längre hann hon ej, förrän hon gav till ett rop och släppte korgen med äggen uti.
- Linda, o, Linda, är det du!
- Ja, min moder, ack, huru har du kommit hit. Den unga änkan tog sin moder vid handen och ledde henne fram till en stol, där hon sjönk darrande av rörelse ned. Dottern knäböjde och borrade sitt ansikte ned i moderns knä, precis som hon gjort så många gånger i sin barndom.
- Säg, mor, har du kunnat förlåta mig, för det jag rymde bort från dig?
- Förlåta dig, Linda! Innan tjugufyra timmar gått från det du försvann, hade jag förlåtit dig alltsammans, även din olyckliga förbindelse. Säg, din make är - - - - ja, han är död, skyndade sig Linda att infalla, och se här vårt barn!
Hon tog upp i sina armar den litet smått skrämda lilla flickan. Kort efter sedan vi tagit in här blev liten Lovis sjuk, och hade det icke varit för den hjälp en snäll fröken Susanna Holmin berett oss här, så skulle det varit förbi med oss.
- Susanna Holmin, utropade modern. Gud förlåte mig alla hårda tankar om henne!
Därefter räckte hon ut sina händer mot barnet.
- Kom till din mormor, kära barn. Tänk, Linda, att du kallade henne efter mig, det var då riktigt snällt av dig.
- Ja, naturligtvis kallade jag henne efter dig. Huru skulle jag kunnat göra annorlunda!
- Kom till din mormor, fortfor Lovisa Klaar, och då hon fått barnet i sina armar, fortsatte hon ömt.
- Nu följer du med din mamma hem till mormor, förstår du; det är mycket smått och gott som väntar dig där, det kan du vara riktigt säker om.
Hon lyfte blicken upp till sin dotter:
- Huru underbara äro icke Guds vägar, sade hon. Jag har i veckotal gått och beklagat mig över det lilla förråd av ägg min hönsgård givit. Och så har jag tvekat att giva honom tionde. När jag nu äntligen vågat gå hans viljas väg, då möter han mig med en så underbar välsignelse. Han ger mig min dotter åter och därtill en dotter-dotter. Vi borde dock aldrig draga oss för att lyda hans kallelses röst. Då han uppfyller sina löften, gör han det väl ej alltid efter som vi beräknat, men alltid till vårt bästa.
Med rörelse började hon sjunga:
»Må jag då ej ängsligt spörja:
Herre, säg, varthän du går?
Eller att med hemlig tvekan
Träda uti dina spår.Ack, här gäller blott att följa
Ej att välja väg och stig,
Blott att uti barnslig lydnad
Gå den väg du valt åt mig,»
