I en viss stad levde och lever ännu en man, vilken en tid mycket skröt över sina egna intellektuella talanger. Han hade läst en hel del skrifter av ett visst slag och var nu dess värre en uppenbar gudsförnekare.
Hans förmåga att argumentera var så framstående och känd, och han utövade genom den ett så mäktigt inflytande över sina likaledes gudsförnekande kamrater, att han naturligt nog korades till deras ledare. Propagandan medelst otrosskrifter var vid denna tid mycket intensiv och vår vän, atheisten hr Alm, tog en mycket framstående del i arbetet med dessa skrifters spridande. Han höll sig själv med ett stort flertal av dessa periodiska alster, och då han, efter det han om kvällarne återvänt från sitt arbete, själv genomläst dessa, lät han dem cirkulera bland sina kamrater.
Men icke nog därmed. Han begagnade alla tillfällen, som stodo honom till buds, att förlöjliga evangelium och angrep med mycken ondska läran om Guds tillvaro. Han och hans kamrater höllo, när vädret medgav det, friluftsmöten, vid vilka de läto sin fritänkarvisdom flöda i det mest föraktfulla språk om heliga ting och om dem, som voro dåraktiga nog att bekänna sig till Jesu Kristi lära.
På det sättet åstadkom Alm och hans sällskap mycket ont. Mången ung man började inför det förföriska talet vid dessa möten vackla i sin tro; och eftersom nedrivningsarbetet är betydligt lättare än det att bygga upp och stadfästa, hände sig att åtskilliga, som förr stått under religiöst inflytande, började draga sig bort från detta för att, såsom det så vackert hette, »tänka för sig själva» - ett säkert tecken på att de vikit för Alms och hans gelikars »argument».
Stor var belåtenheten inom otroslägret, när en efter annan av de unga männen förenade sig med detsamma och började taga del i arbetet med tvivlets fortsatta spridande. Vår hjälte själv blev alldeles särskilt glad, då han trodde sig finna, att de kristna ledo nederlag. Han blev mera grov i sitt gyckel, mera hänsynslös i sin dom över de troende och mera djärv i sina smädelser.
Under allt hölls bland Guds folk mycken bön för denne mans omvändelse. Man iakttog med växande oro resultaten av hans ansträngningar och upphörde ej att med tilltagande allvar ropa till Gud om den arme mannens sinnesändring.
Så kom, när han minst väntade det, den dag, då det hette: »hit, men icke vidare»; och då hans tankar, trots all hans beprisade »tankefrihet», nödgades söka Gud och böja sig för hans vilja. Hemkommen från sitt arbete en kväll, erfor han en svår smärta i sitt huvud. Han hade haft någon känning därav redan en tid tillbaka, men den hade nu i en hast tilltagit i väsentlig grad; och det syntes honom nödvändigt att tillkalla doktorn. Nästa morgon var förhållandet ännu mer förvärrat, och han fann sig, ehuru med stor motsträvighet, böra förbli liggande i sin bädd, och läkaren eftersändes. Till att börja med antogs sjukdomen icke vara av farligare beskaffenhet, och sedan läkaren föreskrivit några få dagars absolut stillhet, antog man med visshet, att den sjuke innan kort skulle vara lika frisk som någonsin.
Så snart det blev känt, att mannen var sjuk, infann sig en prästman hos honom; men långt ifrån att vara välkommen, avvisades denne med det mest brutala gyckel. Men prästmannen kunde likväl ej förmås att avstå från att återupprepa sitt besök. Men den sjuke vägrade alltjämt att ingå i samtal med honom. Nästa dag och dag efter dag besökte denne Herrens tjänare fritänkarens hem med en vänlig fråga om hans tillstånd och en mild försäkran om, att han framhärdade i att bedja för honom och skulle bli glad att få på något sätt tjäna honom. Men den sjuke förhärdade sig och, ehuru han beundrade mannens uthållighet och tålamod, nekade han honom likväl tillträde till sitt rum.
Smärtan i hans huvud tillväxte och till sin obeskrivliga förfäran märkte han, det han höll på att bli blind. Denna upptäckt började bryta hans förhärdelse; och allt eftersom mörkret började omsluta honom, kände han en innerlig längtan efter mänsklig sympati. Han kunde icke längre uthärda att ligga där ensam och allena, han kände, att han måste ha någon eller något att lita sig till; och hans längtan efter deltagande blev större, allt eftersom hans egen hjälplöshet dag efter dag växte.
Så en dag, när pastorn kom på sitt vanliga besök till den sjukes bostad, blev han underrättad om, att denne icke längre hade något emot, om han ville gå en trappa upp för att se till honom. Inkommen i sjukrummet blev pastorn mottagen med en anhållan om ursäkt för det bemötande han rönt och ett tack för visad godhet gent emot den honom visade ovänligheten. Likväl var det ej ens nu någon lätt sak att komma till rätta med vår vän Alm. Hans länge närda tankar och intryck gjorde sig om och om igen gällande; och den besökande måste öva sig i mycken takt och mycket tålamod, innan han lyckades kalla mannen till uppmärksamt hörande av frälsningens budskap.
Dock, allt eftersom dagarna svunno, utan att Alms ögons syn återvände, började han mer och mer innerligt välkomna frälsningens budbärare, vilken så troget och så kärleksfullt deltagit med honom. Och där han nu låg i mörker, i svaghet och smärta, med rika tillfällen till stilla begrundande, började han fråga sig själv om de eviga ting, vilka han en gång gjort till föremål för hån. Livets ord, evangelii glada budskap trängde allt närmare inpå honom, och hans hjärta började att smälta, hans själ sträckte sig mot honom, som är världens ljus.
Det var nog ganska svårt för honom, att i all dess fullhet mottaga den förkunnelse, han förr hade förhånat. Men Guds kraft vart uppenbarad och de troendes böner besvarade, och den nitälskande pastorn hade snart den outsägliga glädjen att från Alms egna läppar höra honom bekänna sin tro på den frälsare, vilken han kort förut med så mycken energi förföljt.
Kanske det faktum, att hans otrosbröder ingen gång under hans sjukdom visat honom någon som helst sympati, i någon mån bidragit att hos honom väcka längtan efter verklig och sann vänskap och att göra honom beredd att lyssna till budskapet om den bäste bland vänner, han, som aldrig någonsin övergav dem, som på honom förtrösta. Under ånger och tårar lade han sin synd ned vid frälsarens fötter och kunde sedermera jubla i sin nyvunna fröjd.
Omsider återvände hans krafter så pass, att han var i stånd att stiga upp och gå ned för trappan. Hans första gärning blev då att uppsamla hela sitt förråd av otrosskrifter, det han sedermera lät bära ut och lägga i en hög å bakgården till sitt hus. Vid sin lilla dotters hand stapplade han själv dit och lät henne med en tändsticka sätta eld på hela förrådet, som därmed innan kort var försvunnet ur världen.
Ingen är intill denna dag mera hängiven för sin frälsare än vad denne man numera är; och så långt det står i hans förmåga, söker han sona vad han förr brutit. Personer, som gå förbi hans hem, höra honom ofta sjunga sånger till Herrens ära. På samma platser, där han förr förkunnade förnekelsen, vittnar han med stor frimodighet om Jesus, sin Herre och frälsare. Aldrig rädes han att med varningens ord möta dem, vilka han fruktar befinna sig på fördärvets väg, och det är en sannskyldig glädje att vid bönemötena böra honom tacka Gud för vad han gjort för honom, och därjämte avlägga vittnesbörd om den kärlek och nåd, som förföljt honom och räddat honom.
När någon gör anspelning på hans förlorade syn, svarar han gladeliga: »Oh, därmed är det nog som sig bör. Gud gjorde mig blind, på det att jag skulle se!»
