Pojkar äro pojkar», lär tyske kejsaren ha yttrat, då han vid ett besök i en svensk stad följdes i hack och häl av en skara pojkar och en uppvaktande beklagade sig över denna pojkarnes oförsynthet. Och nog är det så, att den förmildrande omständighet, man oftast räknar med vid pojkars dömande, är det den, att de just äro pojkar. Egendomligt är det i alla fall, vad de kunna taga sig för dessa »pysar», »bytingar», »spolingar», »slynglar» och vad allt vi kalla dem; de hålla för övrigt till godo med vad namn som helst, blott de få ha roligt, roligt, roligt. Med alla sina upptåg, av vilka det ena ofta är värre än det andra, pröva de ibland vårt tålamod, men vid andra tillfällen återigen måste vi stanna för att le. Och väl kunna vi le åt dem, där ej det onda uppsåtet, vilket alltid måste bestraffas, visar sig. »Pojkar äro pojkar.» Nog har jag sett pojkar, som nästan ständigt lipat och borrat in huvudet i sina mammors kjolveck. Det är äckligt, då mödrarna i jämrande ton smeka dessa »små änglar» och beklaga dem vid varje småsak de lipa för. Tacka vet jag då lille Schmerzenreich i »Genoveva», vilken ställde sig mellan sin mor och den främmande ryttaren, lyfte handen mot den senare och sade: »Människa, jag ämnar försvara min mor.» Om sådana pojkar någon gång verkligen behöva tröstas, då finna de nog vägen till modersbarmen, och där stanna de just jämt så länge som till den första tåren torkats bort och tanken på något nytt upptåg runnit dem i sinnet.
Ack, må vi icke jämra oss fullt så mycket över pojkarnes odygder. De mena nog inte så illa; de vilja blott ha roligt och det ville även vi, då vi voro pojkar.
»Men», säger du, jag kan i allmänhet icke lida barn och allra minst pojkar, deras buller och bång irritera mig. Jag bor helst, där inga barn finnas.
Såå, hör du till det sällskapet! Ja, då vet jag ingen råd för dig, men anser dock, att våra experimenterande nordpolsexpeditioner böra vara av särskilt intresse för dig och dina likar. Finnes det verkligen land däruppe, bören I annektera det. Där behöven I ej besväras av barnstoj. Blir det enformigt ibland, så kunnen I ju leka med isbjörnar, det torde vara ändå bättre.
Nå ja, förlåt skämtet! Se det är så, att när jag får göra med barnahatande enstöringar, har jag litet svårt att hålla mig allvarlig.
Men som sagt: jag tror icke pojkarna i allmänhet mena så illa och jag vet, att även pojklivet har sina bekymmer och sina allvarliga stunder. Under den lekande, sprittande ytan rör sig stundom förnimmelser av evighetsnatur. Dessa förnimmelser förbliva väl oftast hemliga, men, bevarade i minnet till mognare år, skola de ge anledning till nya betraktelser över ett liv, vars även tygellösa utveckling följes och bevakas av honom, som, utom det att han är livets upphov, även är dess Frälsare.
Så vill jag då berätta ett minne från pojkåren, men jag tänker med ledsnad på, att jag härigenom möjligen berövar mig all ynnest hos den käre läsaren, som säkert kommer att beteckna händelsen såsom slyngelaktig. Och mot denna karaktärisering av mitt pojkminne har jag förstås ingenting att invända, men är icke desto mindre nog hård att öppet förklara, det jag aldrig, varken förr eller nu, kunnat förmå mig att ångra mitt pojkstreck.
Min vän! Såg du någonsin en byting, vars hela habit bestod av benkläder, blus och en sjuttiofemöresmössa, och vars fötter voro av namnlös färg, medan händer, smalben och hals voro solbrända just jämnt så långt som dit, där byxor, handlingingar och bluskrage slutade?
Nå väl, då har jag haft nöjet presentera mig. Precis sådan satt jag en dag uppkrupen på en brädhög vid stadens hamn, där samtidigt några arbetare voro sysselsatta med inlastning av säd på en ångare. En av dessa arbetare räckte mig helt myndigt och på tillsägelse av de övriga en butelj med anhållan, att jag skulle skaffa dem brännvin. Några penningar hade de icke. Jag skulle få tigga brännvinet, eller skaffa det på vad sätt jag ville, det gjorde dem sak samma, men brännvin skulle de ha. Jag behagade emellertid icke vara hågad. I sådant ärende hade icke ens min far brukat sända mig, och då kunde jag ej se, varför jag här vore pliktig att stå till tjänst. Jag vägrade således att taga buteljen. Men det skulle jag icke ha gjort. Mannen tog mig i kaluvsen, och förde mig till sina kamrater, där jag lovades »rammelbuljong», »kindboblängare», »påkolja» och vad alltför »delikatesser» de räknade upp, om jag icke behagade skaffa dem brännvin. Nu hade de emellertid lika gärna kunnat taga sig för att »tutta» eld i en isbit, som att bringa mig till underkastelse genom dylikt våld. Och dock skulle de få tillfälle att åtminstone anse sig ha lyckats. En idé - icke så alldeles änglalik, det är säkert - gick upp för mig. Jag tog buteljen och - lovade skaffa brännvin och begav mig så i väg uppåt gatan, medan jag planlade hämnd. »Gubbar», sade jag för mig själv, »inte ska ni få brännvin inte, men något ska ni i alla fall få.... Varen bara lugna.... Den, som väntar på något gott, väntar aldrig för länge Och den där långe se'n, som tog mig i kaluvsen! Vem lova' honom det?.... Det skulle du i alla fall inte ha gjort, min gosse.... Men vänta, du ska få betalt.... Va' sa'.... Vattnas då' redan i mun på dig, kamrat? Hi, hi, va' dä' blir livat.» jag tog några barfotahopp i idel förtjusning.
Jag visste, var det fanns ett slags vatten, som redan i sig självt icke var så alldeles drickbart och med diverse tillsatser, för vilka jag icke är precis skyldig att redogöra, fick det en smak, som - ja, det hade åtminstone icke »mer-smak». Min butelj blev emellertid sådan de helst ville ha den tillbaka, nämligen fylld Men det var som sagt icke brännvin, På återvägen till hamnen fortfor jag att planlägga. Jag ville på så nära håll som möjligt se slutet på min hämnd och på samma gång ville jag ha vederbörligt försprång, ifall herrarna skulle bli för enträgna att bjuda mig sina förut lovade »delikatesser», för hvilka jag alltid ämnade artigt betacka mig.
»Jag har fått, jag har fått, skrek jag och viftade med buteljen, då jag närmade mig arbetarne. »Bravo», ropade de och svuro förskräckligt på, att jag var »sta'ns bäste pojke».
Jag räckte buteljen åt den långe. Herrarne samlades nu i en ring, slogo av sig det värsta av boss och damm, vände på bussen och gåvo sina onämnbara vederbörliga uppryckningar. Jag hade gått tillbaka en cirka tjugu steg och satt nu på en sten och kände efter, hur det var med mina fortkomstledamöter, ty att de om några sekunder behövde vara brukbara, det hade jag förutsett.
»Nå, vem ska supa först?» frågade den långe, han som tagit mig i kaluvsen.
»Sup först du, Set», svarade en annan.
»Här behöves intet krus», inföll en tredje, »sup du, Per, som har buteljen.»
Långe Per tog på sig en min, som om det varit fråga om att dricka för kung och fosterland. »Skål på er, gossar», sade Per, satte flaskan till munnen och tog en väldig klunk.
»Åh skål i - - -» Nästa sekund flög buteljen i tusen bitar.
Av lätt förklarliga skäl gav jag mig ej tid att höra slutet av de »skåltal», som nu började hållas för mitt förpassande till den brännhetaste ort under jorden. I samma ögonblick, som buteljen krossades mot marken, flög jag upp lik en avbränd raket från min plats och ilade bort. Först när mina förföljares steg icke längre hördes och småstenarna upphört att vina mig om öronen, vågade jag se mig tillbaka: men stanna tordes jag icke, förr än jag nått en utom staden liggande skog. Betydligt andfådd och drypande av svett, kröp jag in i ett busksnår och lade mig raklång på marken. Här började jag nu, så allvarligt en nioåring förmår det, övertänka min ställning. Hade jag verkligen begått ett straff värt brott eller var det hela blott ett berättigat svar på ett oförsynt våld? I alla händelser insåg jag, att jag kommit i ett rätt farligt läge. Dessa samvetslöse män hade svurit att hämnas och komme jag i deras händer, vore jag icke mycket värd; detta visste jag och började känna mig rädd. Och, vet du vad? Sedan jag genom att se åt alla håll förvissat mig om att ingen fanns i närheten, böjde jag mina knän och bad, bad fastän jag ej kunde bedja, bad om förlåtelse och om skydd mot fiender.
Min vän, du kanske ler åt mig. Ack ja, jag är färdig att göra så själv, men säg, om icke över hela detta - låt oss säga tokroliga uppträde - ändå vilar något av tänkvärt allvar.
Se här! Den tanklöse pojken har fattats av en - skola vi säga olycklig - ingivelse, en ingivelse, inför vilken han icke, såsom den stadgade ynglingen skulle ha, gjort, stannar och överväger, utan blint följer. Efter utfört verk får han sina ögon öppna för att han kastat sig själv i en fara, där han hotas till liv och lem. Då återkommer han till sig själv. Av den allt trotsande självsäkerhet, vari han för en stund sedan vågar skämta med en skara vuxna karlars onda lidelser, finnes nu intet kvar. Han är blott ett barn och kan ej tänka på strid mot sina fiender. Hos sina lekkamrater kan han ej vänta bistånd, ty de äro svaga som han själv. För sina föräldrar vågar han ej klaga, ty de skola ej hålla med honom om hans odygd och ännu mindre vågar han tala om sin belägenhet för sina lärare i skolan, de skulle säkert bestraffa pojkstrecket. I denna hans värnlösa belägenhet är det något - instinkten, Guds ande, eller vad? - som säger honom, att han bör vända sig till Gud, som hjälper i all nöd. Han har ej lärt känna, älska eller tillbedja Gud, men utan alla anspråk kryper han skygg och försagd till hans fötter och hoppas på deltagande, om icke för annat, så därför att han är ett, barn.
Om Gud hörde hans bön?
Ja, vet du, jag kan ej hjälpa, att jag tror det.
