Pastor Ruuth hade i tvänne timmars väntan på tåget suttit i andra klassens väntsal och fördrivit tiden med allehanda tidningsläsning. Detta hände någon kort tid efter bombattentatet i Malmö; och den kategori av tidningar, som huvudsakligast ägde pastor Ruuths ynnest, tog sig av nämnda brott anledning att måla den socialistiska arbetarrörelsen i de svartast möjliga färger. Pastorn läste och retade upp sig själv mot hart när allt vad arbetare och arbetarrörelse hette. Det är ej gott att veta, huru det gått med denna vår för sitt bröd så hårt kämpande folkklass, om pastor Ruuth haft makt som han hade vilja just detta ögonblick.
Just detta ögonblick var det, ja; ty vår man var eljes visst ingen folkhatare - nej långt därifrån, känslig och vek och oftast god som gull. Men de tidningarna! Kunna de kanske icke förmå de allra förträffligaste lynnen att reta upp sig, så att de bli sittande och svartmåla allt och alla. När pastor Ruuth trädde ut ur väntsalen och började promenera åter och fram på perrongen, såg han, huru några stationskarlar gingo där och sysslade bland spåren och vid växlarna; och han närde en känsla emot dem, som om varenda en burit en bomb i fickan. Det var tidningarna, som hade retat upp honom; och så kunna de göra med de allra bästa karlar.
Så kom tåget. Från andra klassens väntsal steg pastorn in i tredje klassens kupé. Det var en sådan av äldre typ, och därinne satt före honom blott en passagerare, en medelålders arbetskarl, klädd i arbetsdräkt. Han satt framåtlutad med armarna stödda mot sina knän. Vid pastor Ruuths inträde lyfte han för ett ögonblick upp det eljes djupt nedböjda huvudet och visade en redan ganska veckad panna och därunder en dyster blick. »En ungsocialist», sade vår man för sig själv och gick för att taga plats i det motsatta hörnet, där hans känsla blev idel opposition.
Om han skulle ha inlett samtal? Ack, vad skulle det tjäna till! Ungsocialisterna taga ingen som helst reson. Det vore lönlös möda - ja, det vore pärlor för svin. Nej, åtgärder, verkningsfulla åtgärder, det är vad myndigheterna borde företaga mot sällskapet. Förunderligt vad vederbörande visa för flathet mot ohyran. Detta och mera sådant närde vår resenär inom sig. där han satt i sitt bänkhörn och blickade hotfullt över till den andre, till »ungsocialisten». Vad giltig anledning han hade att hysa sådana känslor gent emot den för honom vilt främmande reskamraten är ej gott att säga. Han skulle svårligen kunnat förklara det själv. Men det är ju tidningarna som skapa känslor bland människorna, den ena till den andra. Det är de som kasta de farligaste bomberna mot samhällets bestånd. Deras bomber äro misstroendets och partifanatismens.
Men hän över fager bygd ilade tåget, till dess det åter gjorde uppehåll vid en station. Pastorn blickade ut genom fönstret och såg en skara, mestadels unga, lyckliga människor omgiva tvänne unga män, vars händer alla skyndade sig att till avsked trycka. En och annan flicka passade sig att hastigt fästa en blombukett vid deras rockuppslag, och på detta sätt hade de fått en rik blomsterskörd på sina bröst. Pastor Ruuth antog, att de voro emigranter, men fick sedan veta, att de voro missionärer, i Stockholm nyligen avskilda för detta sitt kall.
Stationen var en mindre sådan och uppehållet fick ej bli långt. De unga missionärerna svingade sig upp på vagnsplattforrnen, och tåget satte sig i rörelse. Samtidigt uppstämde skaran, som kvarstod på perrongen och viftade farväl, en sångvers.
»Far fort, far fort att stiga
Du nya nådesflod,
Sträck dig till alla länder
Gör allas vilja god.
Far fort, tills Herren kommer
Och stanna icke förr,
Än hela världen öppnat
För Sions Gud sin dörr.»
Pastor Ruuth hade ryckt ner kupéfönstret och sångens toner och text trängde fullt hörbara in i kupén. Pastorn kastade en blick på sin reskamrat och fann, att denne nu satt upprätt och med spänd uppmärksamhet såg ut genom fönstret och lyssnade till sången, som frisk och välljudande följde det sakta bortglidande tåget. Pastorn tyckte, att dragen hade veknat och det skönjdes betydligt mindre av hinkeanism i dem nu än förut. Han drog upp fönstret och satte sig igen. Scenen från den lantliga järnvägsstationens plattform och sången därvid hade verkat värmande på pastorns lynne och blidkat honom betydligt. Helt osökt började han gå till rätta med sig själv för att utröna, vad mannen där borta i hörnet egentligen gjort honom för ont. Och den gåtan blev honom rätt svår att lösa. Det var ock ett ord i skarans sång, som trängt särskilt djupt ner i hans hjärta, och det var »Gör allas vilja god». Detta kunde Gud allena, det var uppenbart. Månne tidningarna i allmänhet arbetade i den riktningen? Nej, därpå hade resenären i dag fått göra personlig erfarenhet. Han hade suttit i väntsalen och läst tidningar, till dess hans vilja blivit ond och hela hans inre bragts i uppror mot - ja, mot vad?!
De båda missionärerna hade i det längsta stått kvar ute på vagnens plattform i betraktande av, huru deras hembygds dalar, berg och ängar försvunno för deras blickar, medan färden gick mot det mörkaste Afrika, dit de kallats att gå med fridens budskap.
Nu stego de emellertid in i kupén, där pastorn och hans förmente »ungsocialist» sutto. De togo sina platser mitt emot den senare, sedan de bugat sig för honom och hövligt frågat, om han tillät dem att lyfta hans på bänken stående nattsäck upp på hyllan; en anhållan, som han lika hövligt om dock med skrovlig röst bejakat.
Pastorn satt i sitt hörn och lade märke till, huru arbetaren och missionärerna i mer och mer förtrolighet närmade sig varandra och detta blev honom nästan till dom i samvetet. De unga männen förde snart samtalet in på det viktigaste av allt och sporde allvarligt arbetaren, om han lärt känna Jesus Kristus till frälsning och evigt liv. Mannen svarade ej på frågan, men hans drag veknade betydligt, och han blickade ut genom kupéfönstret; och i den blicken skönjdes en framträdande tår; det såg tydligt även pastor Ruuth, där han satt och med dömt samvete följde de tre männens samtal. Var då den arbetare han så förhastat tagit för att vara en arg »unghink» ingenting annat än en frälsningstörstande själ? Ja, så frågade sig pastorn och, än mer, han började reflektera över, huruvida icke bland dessa som idel samhällsomstörtare ansedda arbetarskaror kunde finnas en hel del karlar, vilka inom sina till synes förhärdade bröst närde en djup frälsningsträngtan, den de antingen av rädsla för socialistförföljelsen eller något annat försökte dölja.
När tåren brutit fram och hängde i ögonfransen, då lyfte mannen sin grova näve och torkade den bort med avigsidan av sitt stela pekfinger.
Men då förmådde pastorn ej sitta stilla längre. Nu ville han vara med. Försiktigt smög han sig bort till de tre och slog sig ner vid arbetskarlens sida.
- Ursäkta mig, mina herrar, sade han, men herrarnas samtal inträsserar mig.
- Välkommen för all del, svarade den ene av afrikamissionärerna, vi ha försökt undervisa denne vår vän om det eviga livets väg. Kanske ni, min herre, redan börjat vandra den vägen?
Pastor Ruuth talade nu om vem han var, och i det han vände sig till arbetaren och fattade dennes hand mellan sina, erkände han inför denne de obefogade föreställningar han gjort sig om honom vid i inträdet i kupén. Han bad honom om förlåtelse härför och uttalade sin stora glädje över att se honom villig att hörsamma frälsningens budskap.
Samtalet fortgick ännu några minuter och då konduktören omsider kom in i kupén för att klippa biljetterna, mötte honom den i en järnvägskupé väl ganska ovanliga synen av fyra sida vid sida i bön knäböjda passagerare. Han vände och stängde varsamt dörren till om de bedjande. Det vart ett frälsningsmöte i kupén.
Då tåget anlände till pastor Ruuths hemstation, tog denne farväl av sina tre vänner och steg ur.
- Det är allt bra dumt, sade han till sig själv, att sitta och reta upp sig själv mot folk, som inte ha gjort en en smul förnär.
En pojke med en väldig läderväska fram på magen kom emot honom och skrek:
- Köp färska tidningar! Nytt om bombattentatet i Malmö! Flera häktade! Köp tidningar! Pastorn kände sig för ett ögonblick frestad att gå och slå pojken för örat, men så hejdade han sig igen och sade för sig själv: »Nej, jag skall aldrig mera gå och reta upp mig i onödan.»
