De voro båda unga, men hade redan varit gifta flera år. Sitt äktenskap hade de sett välsignat med två små älskliga barn, åt vars omsorgsfulla uppfostran de ägnade all flit. Han var anställd vid fabrik och hade anseende som en ovanligt duglig arbetare, vilken omständighet förskaffade honom god förtjänst. Hon var sömmerska, och överhopad med arbete strävade hon från morgon till kväll. På detta sätt hade de genom aldrig sviktande flit skaffat sig ett gott och trevligt hem. Men de voro icke allenast arbetsamma, de voro även gudfruktiga och därmed var familjelyckan säkert grundlagd.
Så led det mot julen och här såsom i andra hem talade man därom och fröjdades däråt redan flera veckor förut. En afton, då mannen kommit hem från fabriken, sutto makarne, sedan barnen, trötta efter sina lekar, slumrat in i ljuv sömn, uppe till framemot midnatt och planlade för julens firande på angenämaste och nyttigaste sätt. Så t. ex. skulle det vara så skönt, om man kunnat få till stånd en liten fattigbjudning juldagskvällen. Annandagen borde barnen få bjuda sina lekkamrater till sig. Skulle man kunna taga barnen med till julottan?
Efter dessa och flera rådplägningar gingo de till vila.
Men den vilan blev av kort varaktighet. Från gatan ljödo, blandade med dova klämtslag, de förfärande orden »eld», »eld»! Man och hustru vaknade, rusade upp och sågo huru från brinnande granngård flammorna redan famnade det hus, i vilket de själva bodde.
»Tora», sade mannen, »Låt oss rädda barnen, allt annat är förlorat.»
Med några milda skakningar förmåddes de små att vakna. Det nödvändigaste av kläder påtogs och så - ut, ut. Det var icke heller en minut för tidigt, ty då de kommo ut på gatan, sågo de lågorna lika röda ormar borra sig in genom de söndersprungna fönstren, förvandlande i aska det trevna hemmet.
Så är det åter afton. Vi återfinna våra vänner med sina små inhysta i ett litet kyffe, som i hast kunnat anskaffas åt dem. I en på golvet anordnad bädd slumrade de små. I går afton lekte de sig till sömns, men i kväll ha de gråtit sig till sömns. Hustrun sitter på rummets enda stol och mannen sitter på den bäddade soffans kant. Över bådas anleten vilar ett drag, vittnande om missräkning och felslagna förhoppningar men hos ingendera synas spår av vrede och knot.
- Minnes du, min gubbe, huru vi sutto och språkade i går afton, yttrade hustrun.
- Ja nog minnes jag det, svarade mannen med en lätt suck, men nu blir det nog som det kan med vår fattigbjudning, Thora.
- Ja, nu kanske vi själva kunna ha behov av att bli bjudna på en sådan. Det är i alla fall märkvärdigt, vilka förändringar i livet kunna inträffa på ett enda dygn. Skulle vi kunnat tänka oss någonting sådant här i går kväll?
- Nej, men det kan hända. att vi behövde den här läxan för att lära, huru vansklig den rent timliga lyckan ändå är... Och vet du vad, Tora? Jag tycker vi ha orsak att tacka Gud och vara glada även för det allas våra liv äro bevarade. Tänk om något av barnen brunnit inne.
- Ja, du har rätt, Karl, jag tänker just på Rut - Tänk om hon...
- Nå, än Elof då?
- Ja, ja, de äro ju lika kära båda två. Tack, käre Gud, för att vi ha dem kvar!
- Och så ha vi varandra, Tora.
- Ja det ha vi - men, Karl, nu blir del väl som det kan med våra julklappar också. Jag hade börjat - nu gör det ju ingenting, att jag, säger det - brodera tyg till ett par tofflor åt dig.
- Tänk så precis! Jag hade funderat på en finfin brodersax för din räkning... men vänta, Tora, det blir väl jul ännu en gång, om vi få leva, och jag har dess bättre mina armar och min arbetsduglighet kvar.
- Det har jag också, svarade hustrun tvärsäkert.
- Och så, Tora, ha vi något gemensamt, som är det bästa av allt.
- Och det är?
- Jo, det är vår förtröstan till Gud. Måtte den aldrig gå under med någon olycka! Mitt fasta hopp är således, att vi till nästa jul åter skola ha ett gott hem. Med Guds hjälp skola vi lyckas. Ja, och få se då, om du inte ändå får dina tofflor.
- Och du din brodersax.
De båda makarne skrattade åt varandras kvickhet, anförtrodde sig därpå i den allsmäktiges händer och gingo så till vila för att stundande morgondag börja en ny kamp på livets vädjobana.
