Ute på slätten låg byn. Skog fanns ej i närheten, och berg och höjder skönjdes endast i det blånande fjärran. Då vinande vinterstorm svepte fram över fälten, gavs ej skydd mot dess raseri, och då brännhet sommarsol lyste från sin middagshöjd, skänkte ingen trädgrupp skugga. Egentligen hette byn Slättäng men kallades lika ofta, ehuru på skämt, »Peking». Detta var det namn, den s. k. folkhumorn givit byn med anledning av, att den nästan helt och hållet omgavs av en stenmur. »Ringmuren» var dock knappast metershög och skulle ha bjudit föga skydd mot fiendehand.
Allt som allt bodde i »Peking» omkring 200 själar. Alla kände varandra och voro till stor del befryndade med varandra.
Vacker var ej byn med sina grå, spåntakade och delvis förfallna gårdar. Planteringar saknades så gott som helt och hållet.
Men då i fagra sommarkvällar vid solnedgången byns helgdagsklädda ungdom brukade slå sig ner här och där på »ringmuren» i muntert glam, vändande ungdomsfriska, strålande ansikten mot dalande sol, då saknade stället ej alldeles pittoreskt behag, åtminstone på ett par hundra stegs avstånd. Och då, såsom ofta var fallet, tonerna från ett handklaver, än dämpade, vemodiga, klagande, än glättiga, sprittande, hoppfulla, av milda, västanfläktar buros ut vida omkring, då kunde en enstaka vandrare på den över slätten dragande landsvägen till och med stanna, böja huvudet och lyssna och tycka, att det hela var rätt så stämningsfullt, trots det suveräna förakt man i allmänhet vant sig att hysa mot handklaveret. Detta instrument var i alla fall det enda man kände i »Peking». En orgel fanns ej i hela byn, och piano var över huvud taget ett »okänt något». Ingen hade råd att köpa någonting så dyrbart, och det högst modärna sättet att »ta' på avbetalning» var en i Slättäng ännu oprövad sport.
För övrigt var vår by i flera avseenden icke så litet efterbliven och detta i fråga om både ont och gott. Invånarne höllo sig mestadels inom »ringmuren», och av främlingar syntes sällan någon till. Men om någon sådan händelsevis uppenbarade sig, blev detta besök dagens stora händelse, och på flera dagar samtalade man knappast om något annat.
En söndagsmorgon för åtskilliga år sedan blev det, då slättängsborna mera allmänt vaknade av sömnen, mycken uppståndelse bland dem. En ung, välklädd och allvarlig man hade av några få personer setts besöka byn mycket tidigt. Efter att ha dröjt inne hos den gamla änkan Kerstin Haraldsson en kort stund, hade han åter lämnat byn samma väg som han kommit. Vem var han och vad kunde han vilja?
Härpå fick man snart upplysning genom änkan Haraldsson, som meddelade, att mannen var en predikant och att han av henne erhållit löfte att hålla en andlig sammankomst i hennes stuga instundande eftermiddag. Om en avdelning ryska soldater plötsligt uppenbarat sig någonstädes i Stockholms närhet, och börjat med iver rekognoscera terrängen, skulle detta knappast ha kunnat väcka större uppseende i huvudstaden, än vad ryktet om en förestående andlig, sammankomst, väckte i »Peking». Några gamla byamän hovo sina ögon upp mot himlen och klagade, att de ej fått dö, innan villfarelsens ande hunnit deras fridfulla by. Barnen och de unga väntade med stor iver att få se främlingen, mest därför att man påstått, att han haft gula skor. Ingen människa i byn hade någonsin sett gula skor, och därför höll man ryktet därom för att vara något häpnadsväckande.
Predikanten kom, och den första andliga sammankomsten i »Peking» börjades med tillslutning av så gott som samtliga byns invånare. Flera vore de, som stodo utanför änkan Haraldssons stuga än de, som sutto därinne.
Nu fanns bland byns ynglingar en, »spelmannen» kallad; icke därför att han ensam trakterade klaveret, men emedan han ansågs göra det med mera »kläm» än de flesta andra. Vår »speleman» hette annars Lars Erik From. När Lars Erik någon gång sågs »ara» genom bygatorna, var det oftast med klaveret under armen. Somliga skämtade och sade, att Lars Erik var född med klaver, och andra menade, att han sannolikt skulle ha det med sig i graven. Visst är emellertid, att Lars Erik hade rysligt svårt för att skiljas från sitt klaver, och då han i dag styrde sina steg till sammankomsten, fick det som vanligt följa honom. Längre än i förstugan kom aldrig Lars Erik. Där stod han en god stund inklämd med sitt klaver och lyssnade till predikantens ord. På något hemlighetsfullt sätt leddes dock hans tankar omsider bort från stundens förehavande. Och vare sig det nu var av ren distraktion eller av elakhet har aldrig blivit utrönt, men nog av, Lars Erik drog fram sitt klaver och började spela. Bland de närvarande voro några, som voro uppriktigt gripna av predikantens tal och önskade höra. Dessa »hötte» åt Lars Erik, att han skulle hålla tyst med klaveret. Men Lars Erik, som av tonerna från sitt kära klaver redan lockats allt längre in i drömmarnas land, fattade demonstrationen som bifallsyttringar och drog på än värre. Predikanten gjorde i början ansträngningar för att visa sig oberörd av uppträdet och behålla uppmärksamheten. men det blev till sist för svårt. Sedan de välkända tonerna lagt de unga där utanför i varandras armar för att låta hela andakten på få minuter upplösas i en yrande »svängom», var predikanten nödsakad att sluta. Ytter värre lät Lars Erik klaveret ljuda, och ett under var det att inte bälgen sprack.
Sålunda slöt den första sammankomsten i »Peking».
Den unga predikanten hörde emellertid ej till dem, som tappa huvudet vid första motgången. Han fortsatte i veckotal att förkunna det glada budskapet i byn, och ett stycke fram på hösten kunde han rapportera till det missionssällskap som utsänt honom:
»Efter en hård kamp mot otrons fästen har nu Gud äntligen uppenbarat sin kraft. Syndare gråta vid varje möte, och Herren gör under med dem alla. Redan höres stort jubel i de rättfärdigas hyddor.»
*
- Det är dock väl mycket begärt, bäste vän. Besinna då, att han i dag gått sina drygt sex fjärdingsväg och därtill talat nu i kväll. En predikant är dock ej mer än människa han heller.
Dessa ord yttrades av fru Fredholm, värdinna i ett hus, där samma kväll bönestund hållits. Predikanten hade dragit sig undan till sitt rum och av åhörarne hade alla avlägsnat sig utom en, och denna var en gammal kolare, som ville ha fru Fredholm att hjälpa sig vidtala den unge predikanten att medfölja till skogen, där en hans son låg sjuk i en kolarkoja. Till svar på denna begäran var det som fru F. yttrade nyss anförda ord.
- Medgives, medgives, kära fru, svarade dem gamle, men vad måste man icke bjuda till för att göra en sjuk till viljes.
Härpå hann värdinnan ej svara, förrän dörren till den invid liggande kammaren öppnades, och ut trädde en ung man, i vilken vi genast igenkänna vår »kinamissionär».
- Om ni ursäktar, mina vänner, började predikanten, men hör jag rätt, så är det visst fråga om något som gäller mig?
- Det är icke utan det, herr predikant, sade den gamle och tummade mösskärmen.
- Min son ligger sjuk en fjärdingsväg in i skogen i en kolkoja, och han vill oändligt gärna tala med predikanten.
- Gott, han skall få som han vill, svarade den unge mannen, som i nästa ögonblick påklätt sig både överrock och galoscher.
- Men ni står aldrig ut med att på detta sätt hushålla med edra krafter, broder André, menade värdinnan.
Predikanten hette nämligen som nordpolsmannen.
- Det är möjligt, svarade André hurtigt, men så länge jag kan stå på mina ben, skall ej en sjuk förgäves kalla på mig.
Med ett glatt: - Adjö på en stund, jag är snart tillbaka, försvann han med den gamle ut ur stugan.
Det var vinter och mörkt i skogen. Stigen var eländig, och drivor av snö hindrade färden. Till kojan hunno de dock fram, och där inne låg - Lars Erik; på en hylla över hans huvudgärd låg klaveret. På ett säte vid ena långväggen stod en lykta, vars sken föll över Lars Eriks sotiga ansikte.
- Månne icke vi ha träffats förr, vi? yttrade predikanten, då han fattat den sjukes hand och sett honom i ögonen.
- Jo, jo men, ha vi så, svarade Lars Erik. Jag är allt ifrån Slättäng, jag.
- Alldeles rätt, ja, och där brukade ni besöka sammankomsterna i höstas, icke sant?
- Jo då, och jag brukade allt störa dem med, och det var nog jag, som då ni första gången predikade där, spelade upp till dans. Jag har nu legat här och varit mycket olycklig över denna synd, och nu vill jag bedja er om förlåtelse, och om jag kan kravla mig upp härifrån, så lovar jag att kasta klaveret i milan.
- Nej, se det blir då stopp, det lovar jag, inföll herr André, som i det samma sträckte ut sin hand och tog klaveret, satte sig på bäddens kant och lät det vila mot sina knän, medan han spelade och sjöng ur hjärtats djup: »Öppet står Jesu förbarmande hjärta, kärlekens, armar och nådenes famn».
Lars Erik lyssnade med stor iver, och då sångaren kom till de härliga orden: »Skulden utplåntes, när blodskällan flödde, syndaregistret vid korset han slog» etc., då brast hjärtats alla fördämningar, och Lars Erik började gråta, så att stora tårar banade sig slingrande vägar över de sotiga kinderna. »Mildaste Jesus, min salighetsklippa». Det var härligt budskap i den sången och beledsagat av tonerna från hans eget kära, gamla klaver, fann det genaste vägen till den unge kolarens hjärta.
Då sångaren slutat sjunga, böjde han sina knän i en brinnande bön för den sjuke och olycklige Lars Erik.
Det vart ljus i den torftiga riskojan, men det ljuset strålade ut från Jesu kors. Lars Erik vart frälst, så där grundligt och härligt frälst, som ni vet att man blir, då man på nåd och onåd kastar sig för frälsarens fötter.
Lars Erik reste sig från sin sjukbädd och sa':
- Får si, far, om inte jag skulle följa predikanten hem.
- Är du rakt från vettet, gosse, sa' gubben, du är ju sjuk.
- Jag tror inte det är så värst farligt, far, menade Lars Erik och stod på fötterna. Jag känner mig så förunderligt mycket bättre. Det, är som om Gud hade kommit in i både kropp och själ.
- Låt honom följa, bad predikanten, det har bestämt ingen fara. Och Lars Erik följde - följde med salighet i hjärtat och klaveret under armen.
*
Fram på vårsidan var Lars Erik åter i »Peking». Det hade blivit åtskilligt förändrat där. Sålunda fann han i vart tredje hus en orgel och i vartannat en gitarr. Varenda orgel var tagen på avbetalning och en stor del av gitarrerna på »krita». Från den troende ungdomen i Slättäng ges mycket lite till missionen, ty allt vad man kan »klå och få», går åt till avbetalningarna.
Lars Erik har ingen orgel; man erbjöd honom att få en på »förmånliga betalningsvillkor», men Lars Erik, som ofta ses med sitt klaver på »ringmuren» i solnedgången, lät upp sin mun och svarade på sin breda västgötska: »Dä, blir allt ingen affär av, dä', för si ja' äter dä' ja' har och spelar dä' ja' förstår och sjunger dä' ja' kan.»
