Varje handling, varmed vi avse ett visst ändamål, bör följa som produkt av omsorgsfull eftertanke. Förhastat verk åstadkommer icke sällan mycken grämelse. Man har kanske uppriktigt velat det goda, men ser sig på grund av bristande eftertanke ha vunnit motsatsen. Sådan erfarenhet blir ofta till bitter självförebråelse - och icke illa det, så framt nu icke sådana ordstäv som »av skadan blir man vis», »erfarenheten är den bäste läromästaren» m. fl. liknande äro bara »nonsens».
Ett fall, där vi merendels funnit det ofantligt svårt att veta, huru vi skola handla för att handla klokast är, då uppenbart nödställda personer anhålla om vår hjälp.
Vad? Det är ju blott att hjälpa och därmed punkt.
Gott, men huru? Huru hjälpa för att den nödställde skall bli i sanning hjälpt och icke i stället stjälpt?
Jag kände t. ex. en man, som en dag gick upp till sin pastor och klagade sin nöd; han fick både frysa och svälta, sade han. Välan, pastorn föreslog vid nästa församlingsmöte en kollekt för den nödlidande gamle. Församlingen blev rörd och kollekten upptogs på »stående fot». För den summa, han sålunda erhöll, gick nu vår man och köpte sig - ett par glasögon med guldbågar. Med glasögonen på näsan vände han sedan denna i vädret och brydde sig icke mera om att hälsa på sin pastor, vilken för sin del allt intill denna dag icke fått råd att skaffa sig glasögon med guldbågar.
Mannen blev trots sina år litet smått högfärdsgalen, och av all galenskap är denna den vådligaste.
Se här ett annat fall. En värderad familj, som sett bättre dagar, råkade i knappa omständigheter. Det var uppenbart, att de ledo brist på det nödvändigaste. Några snälla Guds barn bland grannarna sköto i all välmening ihop en summa och köpte därför tio kilo spisbröd, som de sedan läto bära till den prövade familjen, vilken emellertid i sin tur sände gåvan tillbaka med denna förklaring: »Hellre lida hunger än behandlas som fattighjon, dem man ej betror förmågan att själva handhava en liten penningsumma.» De anförde, att de bevisligen icke genom misshushållning råkat på obestånd, och därför kunde de i sådant sätt att hjälpa icke se annat än en förolämpning.
De snälla vännerna hade dock menat så innerligt väl, men förståndet låg visserligen icke i vägen, det är sant. I det första av här relaterade fall hade kanske deras sätt varit det lämpligaste, men i det senare torde man säkrare nått sitt syfte med att avlämna kontanter. Och så mycket är säkert, att man i båda fallen betjänats av att ta sig en liten funderare rörande själva sättet. Det kan ej vara likgiltigt s vi hjälpa. Må vårt goda hjärtas varma slag för de nödlidande aldrig sakna sin välsignelserika förening med en sund och sansad eftertänksamhet. Det är gott, om vi kunna hjälpa utan att egga till högmod eller uppmuntra till lättja och slöseri, men det är ock gott, om vi kunna hjälpa utan att förödmjuka.
Det finnes en särskild klass av hjälpbegärande, som vi kalla »luffare». Vi ha ock hört dem kallas »landsvägsriddare» eller »trippolantare»; själva kalla de sig helst »resande». Sådana äro oftast alldeles säkert icke betjänade av att vi rätt och slätt villfara deras bön om en slant. Att kasta för dem en slant och så vända ryggen till är onekligen ett bra sätt att bli dem kvitt. Men då det är faktum, att vi i nio fall av tio därmed befordra deras ruin, borde vi dock betänka oss. Att konsekvent avvisa dem utan all annan traktering än en skopa ovett är varken värdigt eller kristligt. Även de ha rätt till vår barmhärtighet, men icke en missriktad sådan.
Herr och fru Lang voro tvänne ovanligt lyckliga makar, eniga i allt - utom då det blev fråga om luffare. Sådana hälsade esomoftast på hos herrskapet L, vars hem bland landsvägsriddarna ansågs som ett »prima ställe». Då de »dukade upp» sina historier om svåra motgångar och rörande familjetragedier, öppnade herr L. både hand och hjärta, ty han blev hjärtnupen och trodde dem obetingat. Nu hade emellertid fru L. fått den högst säregna uppfattningen, att folk kunna narras och, vad värre var, hon vågade påstå, att luffare skulle ha någon alldeles särskild förmåga i denna konst. Nu tyckte herr L, att hans fru var hård, då hon så där kunde tro »alla människor om ont», men i sitt innersta medgav han, att hon nog var rätt så förståndig. Fru Lang tyckte för sin del, att hennes make var nog så enfaldig, som utan prut trodde alla människor om gott; men medgav i alla fall, att han hade »ett hjärta av guld».
En dag, kort före jul, kom en av dessa »landsvägens förhärdade» upp till herr Lang, talade och sade: »Gode herr baron (herr L. var visst ingen baron), jag har mig bekant, att herr baron gärna hjälper fattiga medmänniskor, och jag tänkte fråga, om herr baron hår några avlagda kläder eller skor, som kunde passa mig. Jag hade arbete vid Örebro-Krylbo järnväg och var t. o. m. förman för ett lag, men som arbetarna där bara ville gå och supa och ha odygd för sig, måste jag hålla efter dem, ty se, jag vill alltid ha ordning och skick. Men se då blevo de förargade på mig och ljögo på mig inför ingenjören, så att jag fick avsked. Sedan blev jag liggande sjuk i flera veckor, och de, som jag då bodde hos, voro snälla och skötte mig bra, men de voro fattiga och kunde icke göra det för ingenting, och därför måste jag, då jag blev frisk, sälja mina helgdagskläder för att kunna betala dem för alla besvär. Nu har jag mina föräldrar i L-köping och hade tänkt att få resa hem till dem till jul, men som herr baron förstår, kan jag icke gärna visa mig för dem i dessa kläder.»
Mannen försökte göra »baronen» uppmärksam på sin eländiga kostymering.
Och herr Lang såg, reste sig och gick ut till sin hustru och förtäljde under rörelse mannens ömmande omständigheter.
- Nå, genmälte fru L, och den där historien tar du nu för att vara rena sanningen?
- Bevare mig väl, Lisbet! Tror du då, att karlen skulle stå och dikta ihop sådana saker! Nej, vartenda ord är sanning; du skulle bara sett och hört honom, när han talte om'et
- Ja, Håkan, du vet, att jag icke vill sätta mig emot dig, men tro mig: karlen har fört dig bakom ljuset. Gör dock med honom, som du för gott finner! Ångra dig blott icke!
Lang svarade ej, han kunde ej svara. I stället gick han in i sin garderob, plockade fram rock, byxor och väst, vände och synade dem. »De här», mumlade han för sig själv, »kommer jag i alla fall aldrig att begagna mera, han må gärna ta dem.»
Och han fick dem, bugade sig därvid väl sju gånger till jorden och tackade »herr baronen», som vore »den godaste människa på hela jorden».
För vår filantrops goda lynne var det på sätt och vis väl, att han ej såg den »resandes» minspel i förstugan, ty det var den utstuderade skälmens.
Några få timmar senare sutto herr och fru L. i sin våning och sågo genom fönstret »arbetsförmannen» komma tillbaka i betydligt ömkligare skick än förut, ty han var nu drucken. För herrskapet L. var saken med ens klar: Kläderna hade han sålt och för pengarna hade han köpt brännvin.
Om nu fru L. Hade varit lik en hel del andra hustrur, skulle hon begagnat tillfället att läxa upp gubben med ungefär följande: »Ser du, vad var det jag sade dig? Men hjälper det nå'nsin att tala förnuft med dig? Nej aldrig, ty du är alltid samma evinnerliga tjurhuvud.»
Men fru L. sade intet i den stilen, och hon behövde det icke heller, ty hennes make hade alldeles tillräckligt ändå av självförebråelser för sin gränslösa lättrogenhet. Inför sin hustru skämdes han, så att han knappast kunde se henne i ansiktet. Då han såg, att mannen styrde sina ragglande steg mot deras bostad i tydlig avsikt att än en gårig försöka sig hos »baronen», blev han glad däröver, ty han ville visa sin hustru, att han, om det gällde, också kunde vara bestämd.
Som en sannskyldig ångerköpt syndare gjorde mannen än en gång sitt inträde och började:
- Gode herr »baronen», jag har råkat ut för ett stort missö...
Men nu blev »baronen» barsk.
- Nehej, avbröt han, försök icke mer, ni otacksamme, jag ämnar icke mera låta bedraga mig. Var så god och gå er väg genast!
- Bara ett ord, herr baron, jag har mina föräldrar i L-köping, jag skulle...»
- Så, inga vidare historier utan pallra er i väg, säger jag.
- Bäste, herr greven...
- Tack så mycket, men den här gången hjälper inga komplimanger. Herr Lang öppnade dörren och tvang tiggaren att avtroppa.
Så blev det kväll och klädd i nattrock och rökmössa satt herr Lang förtöjd i sin bekväma emmastol. Ingen må dock tro, att han var nöjd med sig själv för det sätt, varpå han avspisat luffaren. Nej, tvärtom, hans hjärta var nu en gång stämt för hjälpsamhet, och dess frid berodde av medvetandet av att ha hjälpt den hjälpbehövande.
- Dumt i alla fall, muttrade han för sig själv, karlen hade sina föräldrar i L-köping sa' han - jag kunde ju ha hört mig för, huru det verkligen förhöll sig med den saken. Om det var så, borde jag ha gett honom pengar att resa hem. Men nej, det hade inte gått an, för då hade han förstås supit upp pengarna - men om jag kanske... Ja, det är sannerligen ej gott att veta, huru man ska bära sig åt.
Han lade sig så att sova, men icke ens i drömmen blev han fri tanken på luffaren, och tidigt nästa morgon begav han sig ut för att söka upp honom. I en övergiven gammal kvarnbyggnad fann han den arme stackaren; han hade logerat där över natten. Han tog honom nu med sig hem och sedan han låtit förpläga honom, hörde han honom ytterligare rörande föräldrarna. Ja, de bodde i L-köping, därvid höll karlen fast.
Herr L. satte sig nu per telefon i förbindelse med en sin gode vän i L. och fick genom honom rätt snart veta, att mannen rörande sina föräldrars bostad verkligen talat sanning.
Nu gjorde vår filantrop flinkt upp sin plan och förelade sin hustru den i följande ordalag:
- Jag kostar på mannen resan till föräldrahemmet. Men jag följer honom själv till stationen och löser i egen person biljett åt honom. Biljetten lämnar jag direkt till konduktören och vidtalar denne att ha vaksamt öga på karlen. Så snart jag sett kupédörren slutas igen om mannen, går jag att per telefon sända föräldrarna bud om hans avresa mot hemmet och uppmanar dem att vara honom till mötes.
Nu hade herr L. den ljuva tillfredsställelsen att höra sin kära hälft instämma med sig, »ty», sade hon, »detta är att hjälpa och hjälpa förståndigt».
Planen förverkligades i detalj; och då herr Lang efter fullföljt värv åter slog sig ner i sin emmastol, kände han en god del. tillfredsställelse, men hans tillfredsställelse övergick till glädje, då han ett par dagar därefter mottog från den förvillades föräldrar följande rader:
- H. H. Lang! För alla de besvär och de uppoffringar ni haft för vår arme son tacka vi innerligt. Han är nu hemma och står under vår tillsyn. Herren säger: »Saliga äro de barmhärtiga, ty dem skall ske barmhärtighet.
