En ovanligt mörk höstafton sågs å plattformen vid F. järnvägsstation en barfota och i övrigt mycket illa klädd gosse av omkring 10 års ålder. Personer, vilka i likhet med gossen väntade det annalkande tåget, sågo medlidsamt på den lilles nedböjda gestalt. Ja, han gick där verkligen nedböjd, på grund av en tung och mycket sorglig börda. På ryggen bar han en skinnväska, vars innehåll måste ha varit ganska tungt, under vänstra armen bar han en stor butelj och i högra handen en »kagge». Då tåget anlänt och kupédörrarne slagits upp, kunde gossen endast med stor svårighet förskaffa sig och sin sorgliga börda in i en kupé. Sedan detta emellertid lyckats, lastade han av sig »kaggen», buteljen och väskan, vilka han ställde på en bänk och kröp så själv upp och satte sig bredvid sina saker. Alla förut innevarande passagerare fäste sina ögon på den arme trashanken med de blåfrusna fötterna och de slappa anletsdragen.
- Hör du, min vän, vad har du i väskan där? sporde vänligt en manlig medpassagerare.
- Buteljer med brännvin, blev svaret.
- Nå, än i den stora buteljen?
- Brännvin.
- Och i kaggen?
- Brännvin.
- Men vem skall då ha så mycket brännvin?
- Dä' ä' fler, som ska' ha å't, men far ska' ha dä' mesta.
- Och då har man hjärta till att skicka dig efter detta elände.
Gossen stirrade med halvt idiotisk blick på den frågande, men gav intet svar. Den vänlige passageraren, som var en på Kristus troende, tog nu upp en traktat, vars överskrift lydde: Drinkare, fly till Herren Jesus! Traktaten innehöll några allvarliga varningar mot dryckenskap och slutade med följande ord i fetstil och tryckta å särskild rad:
Drinkare skola aldrig ärva Guds rike.
- Får jag sända denna traktat med hem till din far? frågade mannen.
Gossen såg fånigt på honom, men rörde ej handen för att mottaga traktaten. Då fick den främmande herrn en idé: Han tog fram en knappnål, med vilken han fäste traktaten vid gossens väst, varpå han hjälpte honom att tillknäppa den trasiga rocken.
Det så beklagansvärda barnet hade att resa blott till nästa station; där steg han utav och åter nedböjd under sin börda av rusdrycker, traskade han iväg mot drinkarehemmet. Den vänlige mannen, som genom kupéfönstret sett honom försvinna i mörkret, satte sig åter ned och ur hans hjärta trängde sig en djup stick - han hade sett en drinkares son.
*
Hos änkemannen Lars i Bränna voro ett tiotal yngre och äldre personer, däribland även några kvinnor, församlade. Vem som helst skulle genast kunnat se, att dessa människor voro hemfallna åt dryckenskapslasten. Det rum i vilket det voro samlade var ock en sannskyldig bild av ett drinkarehem. De både redan så suttit en god stund och fördrivit tiden med allehanda ogudaktiga samtal och eder, då ett av männen utbrast:
- Hör du, Lars, vad tror du det blivit av pojken din? Nu tycker jag han borde vara här. Får jag inte brännvin snart, blir jag arg.
- Åh, ge dig till tåls du, inföll en annan, den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge, ha! ha! ha!
Och länge behövde icke det värda sällskapet vänta. Dörren öppnades och över tröskeln träder, skälvande av köld, gossen med brännvinet. Hela skaran nästan rusade emot honom och alla voro märkvärdigt villiga att lyfta av honom bördan. »Det här är min butelj.» »Detta är min.» »Den här är min», skrålade man om varandra. Sedan var och en tycktes ha fått sitt, beredde sig en del av sällskapet att avlägsna sig.
- Stopp nu, ropade en av drinkarne, vem ska bju' pojken för besväret?
- Rättvisan fordrar, att han får en klunk av oss var, menade en annan.
-Tok, vi ska fäll inte ge pojken brännvin heller, invände en slamsig kvinna.
- Va för slag! Har kanske inte pojken tänder, eller hur, Lars?
- Visst har han tänder
- Nå, då ska han fäll ha en tår på tand också, ha! ha! ha!
Flera av sällskapet förde nu sina flaskor till gossens läppar och förmådde honom på detta sätt att inmundiga en betydlig kvantitet eldvatten, varvid hans sjukliga ansiktsdrag förvredos på det jämmerligaste.
Då härefter större delen av det snygga sällskapet avlägsnat sig och de övriga beslutat stanna för att ännu en stund »smörja sig» hos fader Lars, tillsade denne sin son, att han skulle gå upp på vindskammaren och lägga sig. Gossen, vars huvud redan började värka, trevade sig ut i förstugan, famlade reda på vindstrappan, uppför vilken han snarare kröp än gick. Till det å vindens ena ända liggande rummet kom han aldrig. Överväldigad av trötthet och huvudvärk, föll han omkull mitt på den stora kalla vinden, genom vars öppna gluggar höststormen tjöt sitt hemska läte, och där insomnade drinkarens son.
Det var redan över midnatt, då de druckna männen raglade ut ur stugan, lämnande den likaledes druckne husfadern att bida morgondagens dom.
Och morgondagen kom. Det blev dock middag, innan Lars vaknade till medvetande ur sin långa drinkaresömn. Sedan han med möda återkallat i minnet senaste aftonens händelser, kom han att tänka på sin son, som han antog ännu sov uppe på vindskammaren. Han ville emellertid se honom och stapplade i denna avsikt upp för den bräckliga trappan. Höstsolen insände genom en av vindens gluggar ett sparsamt sken, som hon lät falla på ett kritvitt ansikte, kallnat i döden. Här låg han således ännu, gossen, som dagen förut burit den hemska bördan. Rusdrycken hade fullbordat det verk, den redan för länge sedan börjat med detta barn. Nu först vaknade Lars riktigt och även hans i synden djupt insomnade själ fick ett väckande slag som aldrig förr. Den olycklige fadern tog sin son på sina bräckliga armar, bar honom ned och lade honom i den bädd, där han nyss sovit ruset av sig. Han kunde ej fatta, att hans son var död. Han ville lyssna, om ej hjärtat ännu skulle klappa och i denna avsikt knäppte han upp rocken, som ännu omslöt barnets kropp. Men vad var det! Likasom flammor av eld föllo honom i ögonen: »Drinkare skola aldrig ärva Guds rike» och »Drinkare fly till Herren Jesus!» Men han icke allenast läste dessa ord på gossens bröst, det föreföll honom därjämte, som hade han hört dem med åskans röst ljunga ur sitt barns i döden brustna hjärta. För ett ögonblick önskade sig den gamle kastad till helvetet och med en vansinnigs ångestskri låg han över sitt barns livlösa kropp.
*
Ännu åtskilliga år efter denna händelse ses änkemannen Lars, tungt stödd mot sin stav, då och då beträda vandringar från sin låga koja till den närbelägna kyrkogården, varest han gärna dröjer vid en enkel gravkulle, och vid denna kulle - säger ryktet - tycker han sig med visshet höra en vemodigt klagande, innerligt bedjande röst ropa: »Drinkare, fly till Herren Jesus!» Men Lars är ej mera någon drinkare. Grannarne, som veta att berätta, det Lars strax efter sin sons död intogs på dårhus, där han vistades omkring ett år, hålla före, att han icke heller nu är fullt riktig, men äro ense om, att han är mycket fredlig av sig och - en hatare av rusdrycker.
Min vän, träd in i gubbens stuga! Där på bordet ligger en gammal bibel med träpärmar; res upp denna bibel, så att den vilar mot sin nötta skinnrygg och låt den så falla upp av sig själv och den skall visa dig det ord, som under de senare åren varit den gamles dagliga läsning: Berättelsen om den förlorade sonen. Här bredvid ligger, fäst vid bladet med en knappnål, en traktat, vars överskrift är: »Drinkare, fly till Herren Jesus!»
Vänd på traktaten och du läser på dess baksida följande handskrivna förändring av sista versen i Runebergs dikt »Sveaborg»:
Tag allt vad mörker finns i grav
Och allt vad kval i liv
Och bilda dig ett namn därav
Och det åt rusdryck giv.
