Då huvudstadsborna samma dag vaknade och från sina lugna, varma bostäder sågo ut genom fönstren, funno de sin kära stad helt i snöstormens våld. De som verkligen vågat sig ut på gatan hade där att gå till brottning med de sig oupphörligt hopande drivorna och blåsten. Framförandet av fordon, av vad slag det vara månde, var för dagen omöjliggjort, och fotgängare togo endast med möda steg för steg. I staden mellan broarna rasade orkanen mest ohejdat. På sin väg från havet gick stormen löst på medeltidens Stockholm, som sålunda fick mottaga den värsta stöten. Isflaken drevos i massa fram mot Skeppsbrokajen, där ur trängseln hördes ett brak, vilket lät som en suckan ur djupet. Förtöjda fartyg sleto i tågen och våndades för stormens famntag. Genom de många gränderna drog orkanen med skötet överfullt av snö upp bland de uråldriga kvarteren. Här tyckte den sig ha funnit platsen för en riktigt lustig dans. In i krokar och vinklar drog den ock ut igen genom smygar och dunkla portvalv, över allt lämnande efter sig högar av snö. Hej, vad det gick! På Västerlånggatan roade sig stormen med att smeta igen ögonen på gatuvandrarne liksom för att få roligt åt att se dem törna ihop, skratta, be om ursäkt och fortsätta för att snart törna ihop med andra.
I en portgång vid Sven Vintappargränd sågs några halvrusiga karlar ha trängt sig in under den värsta snöyran. Mellan sig hade de en på ända rest trälåda, kring vilken de syntes skocka sig såsom upptagna av någonting synnerligen intressant. En var av dem trampade och stampade i kapp mot den genomträngande kölden, men från trälådan vek ingen. Karlarna voro en grupp kortspelare. På lådändan låg en tiokronosedel, som man hindrat att blåsa bort genom att lägga en sten på den. Tian var Oscar Fingal-Svensons från början. Det var summan, som han hos pantlånaren fått på Helmer Björks klocka. De stulna kontanterna voro redan gångna. Den gamle missionärens son stod sålunda med i kortspelarlaget. Med tian hade han satsat det sista, som återstod honom. Kortleken hade redan många gånger omblandats och delats, och de arma lapparna hade slängts mot lådbrädan och uppsamlats igen. Nu skulle det ske en gång till, den sista om tian, Fingal-Svenson hade förföljts av otur hela spelet igenom och var beredd på att förlora. Han ville ock gärna komma ifrån alltihop, ty han var sjuk, hostan ansatte honom hårt. Spelet var ändat, vinnaren krafsade till sig tiokronosedeln och Fingal-Svenson var pank och därmed icke vidare något föremål för de övrigas intresse. Laget upplöstes och skingrades. Den olycklige bröstsjuke irrade en god stund omkring och hamnade slutligen på Stortorget. Här stannade han för att låta en ytterst häftig hostattack ha sin gång. Hans ansikte vart plötsligt vitt som snön omkring honom. Han hade fått munnen fylld av blod och greps av skräck. Nästa ögonblick stod blodet som en kvast ur munnen och färgade snön vid hans fötter. Otaliga flingor voro i nästa ögonblick tillhands och dolde den röda färgen, men en ny blodström, tjockare än den förra trängde sig fram och färgade på nytt drivan, i vars famn den arme nu själv segnade i vanmakt ned, ned i sitt blod. Ut ur vid torget belägna affärer och kaféer skyndade män och kvinnor fram till den fallne, som inom kort var omgiven av en stor hop som ömkade, och beklagade honom. En poliskonstapel tillkallades, och om få minuter var ambulans beordrad till platsen. I väntan på denna lyfte några behjärtade män upp den sjuke och bar in honom i ett bredvid liggande kafé. Med all den skyndsamhet, som var i det rasande ovädret möjlig, var ambulansen vid Stortorget. Den sjuke placerades på en medförd bår och lyftes in i sjukvagnen, som genast sattes i gång mot Maria sjukhus. Ännu flera minuter senare stod större delen av folkhopen kvar i ivrig överläggning om vem den stackars karlen kunde vara. Då uppenbarade sig på torget plötsligen en ung, kraftfullt byggd man. Det var Helmer Björk. En aning grep honom, då han fick se folkhopen. Han vände sig till den ännu kvarvarande poliskonstapeln och fick av denne veta om orsaken till folksamlingen. Sedan konstapeln besvarat hans frågor om den insjuknades utseende förstod han allt och satte ögonblickligen av mot söder. Det blev ett vadande i drivor och ett framträngande mot stormen, som fordrade, att han använde alla sina krafter. Han ville vara vid sjukhuset om möjligt före ambulansen. Redan uppe i Götgatsbacken flödade han av svett och pustade av ansträngningen. Kommen in på Vollmar Yxkullsgatan såg han sjukvagnen framför sig, och genom ytterlig ansträngning hann han fram till sjukhusets ingång samtidigt med den sjuke. Till systern, som mötte i vestibulen yttrade han: »Enskilt rum syster, enskilt rum».
På sjukhuset var man underrättad om att det gällde en stackars fattig, ensam och okänd karl, som insjuknat på öppna torget, vadan framställningen om enskilt rum överraskade. Sedan vederbörande likväl dokumenterat sig och för övrigt kunnat hänvisa till den på sjukhuset ingalunda främmande läroverksadjunkten Paul Arnoldson, villfors framställningen utan vidare. Omedelbart därpå företagen undersökning ådagalade alltför tydligt, att den sjukes tillstånd icke ingav synnerligen mycket hopp om vederfående. Allvarliga komplikationer kunde i följd av de i allmänhet så nedsatta krafterna befaras.
Med dessa underrättelser och först efter det han med sjukhusavdelningen träffat överenskommelser om den bästa möjliga vård åt den av olyckan drabbade, lämnade Helmer Björk sjukhuset.
Det är några dagar senare. Stormen har efterträtts av det härligaste väder med hög klar luft och strålande sol jämte rimlig köld. Det förspordes något av vårkänning över allt. Inom Maria sjukhus härskade denna dämpade frid och relativa hemtrevnad, som kunna sägas vara kännetecknande för dylika anstalter. Blommor i vestibul och korridorer och i de ljusa luftiga salarna. Doften från blommorna och från de här och där uppstaplade, nyligen från mangelboden uppförda linneförråden förtog väl ej alldeles den starka medicin- och desinfektionslukten men neutraliserade så mycket mera dess verkan. Ljust och varmt var det, rent, städat och pyntat även, och systrarna, som svävade på lätta steg från sal till sal, från bädd till bädd voro en borgen för att jämsides med de omsorgsfulla yttre, anordningarna också utvecklades en uppriktig och osjälvisk kärlek till de lidande. Det första intryck besökaren fick var sådant, att det skulle ha gjort honom enbart lycklig och glad till sinnes, om ej bakom allt det här hopade lidandets faktum trätt honom i möte i stapplande och på olika sätt stödda individer, som mött honom redan i hall och korridorer, i män och kvinnor med arm i band och med bandage om huvudet. Mera beklämmande ändå var anblicken av mot honom från sjuksängarnas huvudgärd vända bleka och tärda anleten.
I ett litet enskilt rum, till vilket man kom endast genom att passera den allmänna sjuksal, vid vilken det var beläget, låg Oskar Fingal-Svenson. Hans ansikte tävlade i vithet med det nymanglade örngott, mot vilket huvudet vilade. Här var blommor på nattduksbord och blommor i fönster. Åtskilligt annat fanns där även som uttryck för närstående vänners deltagande kärlek.
Inne hos den sjuke sågs Paul Arnoldson och den sjukes egen maka. Tillståndet hade mycket förvärrats, och anstaltens läkare hade förklarat det i det närmaste hopplöst. De besökande hade anbefallts den största möjliga varsamhet vid besöket inne i rummet. Ingen av dem ansåg för övrigt nödigt att dröja länge därinne. De hade under de närmast föregående dagarne, då den sjukes tillstånd medgivit det haft med honom mera ingående samtal, och av dessa hade de kunnat draga den vissa slutsatsen, att maken och vännen njöt visshet om sina synders förlåtelse. Så ödmjukt och oförbehållsamt, som han kunnat det, hade han bekänt och beklagat det ovärdiga i sitt förhållande till sin maka och bett henne om förlåtelse. Även med Helmer Björk hade han haft en stund till fullständig uppgörelse i den fula stöldaffären. Ingendera av de nu besökande hade något behov av att röra vid vad som varit. Selma hade därför, sedan hon lutat sig över honom och viskat några tröstens ord, lämnat rum för herr Arnoldson, som gått fram och fattat den sjukes hand. Vad han därvid kände och vad han känt, allt sedan det blivit klart för honom, att familjegraven därute å Nya kyrkogården skulle inom kort få lov öppnas för tredje gången, förblev hans egen smärtsamma hemlighet. För sig själv hade han aldrig försökt dölja, att det var hans sådd av s. k. »fria tankar», som bar denna dödens skörd. Det var hans verdandiläror som spolierat syskonparets barndomstro och slitit de förtöjningar som tidigare förenat dom med den gudomliga sanningens klippa.
Barnens hamnande i otro och synd bröt ned modern och redde hennes grav i Kinas jord. Med förtidig död slöt dotterns olyckliga liv, och sorgen häröver blev den indirekta orsaken till matens och faderns snart därpå följande bortgång. Sist låg här nu den ende kvarvarande av den en gång lyckliga missionärsfamiljen, och efter människosätt att se återstod honom blott några korta stunder av livet. Därmed var förstörelseverket så till vida fulländat. Sådant framstod förhållandet i all sin nakenhet inför Paul Arnoldson, där han stod lutad över vännens sjuksäng med den tunna, fullständigt kraftlösa handen sluten i sin. Hans hjärta blödde inför denna korta men sorgmättade familjehistorias vittnesbörd, men han kände ingen förtvivlan. Han hade låtit domen gå över sig utan försök till självförsvar, och domen var förd till seger, i det de »fria tankarna» gått i frivillig fångenskap under Jesu Kristi Ande och blivit trons tankar, trons till sinnesändring. Han tänkte nu mera rätt än fritt, vilket befunnits vara större. I tron hade ock de tre gått bort, och genom tron var nu även denne den siste kvarvarande beredd för Guds härlighet.
Med hågkomst av deras samtal på fängelset viskade den döende missionärssonen:
-- Ja, käre Paul, här ligger nu det misshandlade instrumentet. Nu erfar jag att den musik det under allt inneslutit fordrar att få komma fram. Och nu ville jag så gärna släppa fram den, men nu är det för sent. Strängarna äro brustna.
Icke brustna, min vän, litet slappa blott. Hela instrument är nu i den store konstnärens hand. Det kom dock dit till sist, och han släpper det aldrig i evighet. Han skall nu bereda det för deltagande i den himmelska sången.
En glimt av Guds härlighet lyste vid dessa ord fram ur den sjukes anletsdrag som tecken till att han förstod, varom fråga var.
Vidare samtal medgåvo ej den sjukes krafter. Det var dock tydligt, att han hade ännu en önskan, den han dock endast med mycket stor ansträngning kunde göra tydligt. Då Paul Arnoldson trott sig fullt förstå, gick han för att träffa systern, som närmast hade sig avdelningen anförtrodd. Det gällde tillåtelsen att från korridoren flytta en där stående kammarorgel in i den allmänna sjuksal, innanför vilken Oskar Fingal kämpade sin sista strid. Tillåtelsen gavs, och en manlig patient, vars tillstånd medgav honom att röra sig fritt omkring inom anstalten, var Paul behjälplig med att lyfta in instrumentet. Oskar hade uttalat önskan att få höra sjungas den sång han tydligast mindes från sin barndom i föräldrahemmet i Kina. Den hade varit hans moders älsklingssång, likasom den varit tusen sinom tusen andras: »Närmare Gud till dig, närmare dig». Med dämpad röst och det svagast möjliga ackompanjemang sjöng läroverksadjunkten strof efter strof, och tonerna och orden smögo fullt hörbara in genom den på glänt stående dörren.
Patienterna därute i salen voro alla djupt gripna. Envar som orkade det, lyfte sig upp på armbågen och fäste blicken på dörren till det lilla rummet, där de anade att en kamrat i lidandet närmade sig slutet. Och ur denna aning framgick ett behov till betraktelse över eget öde.
Paul hade hunnit till sista strofen och hans vackra röst fick här ökat känslodjup:
När ifrån jordens grus,Sorg och besvär,
Du har mig kallat hem,
Där själv du är;
Skall det dock bli min sång
Evigt bland helgon mång':
Närmare, Gud till dig,
Närmare dig.
Ensam inne hos sin make stod under tiden Selma. Hennes blickar vilade oavlåtligen på det dödsbleka ansiktet. Blek var hon för övrigt själv, och stundens allvar tryckte tungt. Men där hon stod, var hon en bild av undergivenhet för Guds vilja.
Mot slutet av sången såg hon den sjukes ögon slutas. Han njöt tydlig ro, och ingen skulle haft hjärta att mera störa honom för stunden. Paul smög ännu en gång in i rummet men endast för att fästa en sista blick på de tärda dragen.
Därpå drogo sig båda
ljudlöst ut ur rummet. Maken och vännen återsågo
de aldrig mer.
