Veckor och månader ha svunnit hän, och majsol ler åt vårfager Mälardrottning. Parker och alléer prunka i sin allra spädaste grönska, och där pågår ett rastlöst arbete för att göra avskilda områden beredda för den blomsterprakt, de äro kallade att bära. Som sig bör pågår detta arbete med särskild omsorg omkring blomsterkungen själv, där han omgiven av sina »flickor» tronar i huvudstadens alltjämt vackraste park, Humlegården.
På en soffa just vid Linné-statyen sågs denna oförlikneliga majdag Helmer Björk. Egentligen har han gått ut för att vara vid Centralen vid ett söderifrån kommande snälltågs ankomst. Han har inte kunnat få tiden att gå fort nog, och då han, kommen ned i Humlegården, upptäckt, att ännu en dryg timma återstod, till dess tåget skulle anlända, hade han slagit sig ned här. Sedan omkring en vecka tillbaka, då han mottagit ett brev från Märta Ohlrich med underrättelse om att hon skulle komma upp till Stockholm på angiven dag, hade han befunnit sig i spänd väntan på det tillfälle, då han skulle få gå att möta henne. Brevet var till sitt innehåll i övrigt märkligt nog och lämnade ett meddelande av den mest överraskande innebörd. Helmer hade läst det flera gånger om, men beslöt att läsa det ännu en sista gång, innan han gick att se den så innerligt efterlängtade öga mot öga. Väl för tionde gången drog han sålunda fram brevet och läste.
Käre Herr Björk!
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
Tack för Edert brev! Att Oskar Fingals tragiska öde icke av Eder lätt förgätes, kan jag gott förstå. Att det skulle komma att verka delvis bestämmande på Edra planer med avseende på framtida verksamhetsområden finner jag likaledes förklarligt. Då Ni skriver, att Ni sedan det minnesvärda stormdygnet nära nog dagligen tillbringar en stund nere i Staden mellan broarna, erfar jag, att jag skulle vilja vara vid Eder sida under dessa besök i vårt svenska Whitechapel. Ni betonar, att ni bland moraliskt förolyckade existenser funnit många, hos vilka anknytningspunkterna för ett verk till rättelse och frälsning varit betydande. Att så är överraskar mig ingalunda. Jag har alltid tänkt mig, att så måste vara. I den lilla del jag hunnit ta' i arbetet för de vilsefördas räkning, har jag till min stora glädje gjort samma erfarenhet. Ja, jag har till och med funnit, att dessa anknytningspunkter icke sällan kommer närmare fram till ytan, än man föreställt sig. Ofta har det blott behövts ett ord eller en handling, förestavad av uppriktig kärlek, för att det skal av otillgänglighet, varmed vederbörande omgivit sig, skall ha brustit. Ja, det är nu under alla förhållanden en härlig sak att få vara med i arbetet, som avser de vilsekomnas återförande till deras livs Gud.
Och nu skall jag meddela eder den stora nyheten. Jag är viss om, att den skall både intressera och glädja er. Av en ren händelse kom jag att för någon månad sedan läsa ett meddelande, som förtäljde att »hotell Köln» i Stockholm hade slagit igen sina portar, och att fastigheten var till salu. Det är klart, att meddelandet under alla förhållanden skulle intressera mig. Från början var det dock ett intresse blott för stunden, men efter hand knöt sig meddelandet till en tanke, som jag närt i veckotal och vars förverkligande jag dock dittills sett så liten utsikt för. Nu skall Ni få höra. Om jag minnes rätt tog Ni vid edert besök här i vintras någon kännedom om den lilla sammanslutning mellan några unga kvinnor, som kallar sig: »Ur hjärtats djup». Jag har tillhört föreningen från dess bildande. Vi ha icke gjort synnerligen mycket väsen av oss utåt. Våra sammanträden ha varit strängt enskilda, och vid dessa ha vi ur våra hjärtans djup sagt varandra de tankar och planer, som rört sig inom oss. Sålunda tog jag vid ett tillfälle till orda och meddelade mina förtrogna, huru jag alltsedan mitt korta men minnesrika besök i huvudstaden känt en förfärande längtan efter att göra något för där av allehanda faror hotade unga flickors skydd. Meddelandet väckte inom föreningen den livligaste anklang, och efteråt sökte vår ledarinna, fröken Sjöström, upp mig och yppade, att hon redan länge burit på samma längtan till något praktiskt värv till hjälp för unga flickor, som stå i beredskap att från föräldrahemmet träda ut i en mera oberoende ställning. Hon sade mig, att om ett tillfälle till sådan verksamhet erbjödes henne, skulle hon icke tveka att lämna sin plats i skolan här och ställa sig till förfogande. Detta gladde mig obeskrivligt. För egen del hade jag städse haft en förnimmelse av, att jag vore för ung och oerfaren att träda i spetsen för ett företag av denna natur. Fröken Sjöström däremot måste med hänsyn till sin belevenhet, sin bildning och framför allt sin människokännedom och sitt rika varma hjärta vara klippt och skuren för uppgiften. Jag förstod strax att vid hennes sida skulle det bli en fröjd att arbeta. Vi beslöto båda att lägga saken inför Gud i bön. Därmed hade vi fortsatt i flera dagar, då meddelandet i en huvudstadstidning om »hotell Kölns» förestående försäljning föll mig i ögonen. Det föll mig likväl icke strax in att däri se någon Guds ledning. Först senare på kvällen samma dag slog det mig som en blixt, att det verkligen var vår himmelska faders hand, som styrde till det bästa för oss. Den natten sov jag knappast en blund. Jag låg på min bädd och uppgjorde allehanda planer. Med det rätt livliga minne jag har av hotellet och dess läge ej långt från Centralen och Klara kyrkogård, var jag övertygad om att här skulle med en del omfattande ändringar ett både ändamålsenligt och trevligt hem för skyddsbehövande, unga kvinnor kunna åstadkommas. Vid frukostbordet nästa dag gjorde jag pappa förtrogen med allt och bad honom på det mest bevekande att bistå oss. Det är något anmärkningsvärt med pappa. Ingenting synes bereda honom överraskning. Han kan höra om de mest betydelsefulla ting; och det förefaller, som om han icke hörde alls. Det var så även nu. Han förtärde lugnt sin mat och gav mig knappast ett ord till svar. Detta verkade likväl ej nedslående på mig. Jag känner pappa. Rätta förhållandet är, att, då han lyssnar till en framställning, gör han det mera eftertänksamt än de flesta. Sedan ägnar han det honom givna förtroendet den mest omsorgsfulla prövning. Jag litade på, att han skulle göra så nu med och förhöll mig lugn i avvaktan på vad han senare skulle meddela. Det dröjde flera dagar, och det var dagar fulla av spänning. Välan, äntligen kom pappa och kunde meddela, att han »sonderat terrängen», som han uttryckte sig. Det vore icke omöjligt att här få till stånd ett förmånligt köp. Även möjligheterna för bildandet av ett konsortium för köpets förverkligande voro undersökta och hade befunnits lovande. Man ville nu blott ha ett möto med mig och fröken Sjöström för att höra oss så noggrant som möjligt utveckla våra planer i fråga om vårt räddningsarbete. Gott, detta möte kom till stånd; och Ni skulle ha hört fröken S. Hon tog gubbarna med storm. Nog av, sedan dess har saken utvecklat sig snabbt och fördelaktigt, och i detta ögonblick är hotell Köln förvärvat för sitt nya ändamål. Tillträdet sker i höst. Jag ser redan i andanom våra flickor, våra värnlösa, samlade där för åtnjutande av skydd och hjälp. Och, vet Ni, härom natten drömde jag, att vi voro i fullt arbete. Vi hade våra skyddslingar samlade i dagrummet till en andaktsstund. En ung man läste Guds ord för dem och höll ett gripande tal. Säg, är det inte bra underligt att saker och ting kunna framträda så tydliga i drömmen? Jag minnes talet och kan när som helst upprepa det ord för ord. Han hade läst berättelsen om den blindfödde i Joh. 9. Han som fick av Jesus sin syn igen. Den unge predikanten sade sig särskilt vilja stanna för orden i verserna 35-37. »Jesus sade till honom: Tror du på Guds son? Han svarade och sade: Vem är han, att jag må tro på honom? Då sade Jesus till honom: Du har redan sett honom, och han är den som talar med dig.»
Till detta yttrade han bland annat: »Härav lära vi att då Kristus, som vi pläga yttra oss, »kommer» till en människosjäl, framträder han för själens medvetande men kommer icke först då till själen själv. Han har från början stått vid hennes dörr. Kristus kommer icke som en gäst från himmelens höjd men som en välbekant, fastän förbisedd vän, som stått vaktande och väntande vid ingången. »Du har redan sett honom, och han är den som talar med dig.»
Ja, detta och mycket mera talte den unge predikanten, och jag såg i drömmen, huru hans ord trängde de unga människorna till hjärtat. Sedan jag vaknat, låg jag länge kvar på min bädd och reflekterade över, vad han sagt. Sanningen blev så stor och underbar för mig. Den blindfödde hade fått sin syn. Utom allt tvivel var han däröver outsägligt lycklig, och då han återfann sin välgörare, hade han förvisso ingen annan tanke än den att tacka och tacka om igen. Han blev emellertid förekommen på ett högst oväntat sätt. Innan han hann fram med ett ord, fick han sig tillställd frågan: »Tror du på Guds son?» Att du fått din syn och därmed är satt i stånd att röra dig fritt omkring bland människorna och gripa dig an någon livsuppgift det är -- så måste Mästarens ord tolkas -- i och för sig stort nog, men det kan icke och får icke bli allt. Det finnes något, som är större än det, och det är att leva i tron på Guds son. Alla de möjligheter, som äro i och med din nyförvärvade synförmåga dig givna komma aldrig till sin mest välsignelserika utveckling på annan väg än trons.
Se detta är till punkt och pricka, vad jag önskar mig förmåga att göra tydligt för våra blivande skyddslingar; det, att allt, vad av kroppsliga och själsliga förmögenheter de förvärva eller odla, göras fruktbärande allenast genom tron på Kristus. När de då med samma fördomsfrihet som denne man spörja: »Vem är han, att jag må tro på honom?» då skall det bli mig oändligt kärt att få säga dem: Ack, kära, han är ju ingen främling för er! Egentligen är han en gammal bekant. Det är den samme, vilken, såsom ni minnes, i er moders skepnad närmade sig er bädd, då ni gått till sängs om kvällen och satte sig på bäddens kant, medan hon lärde er läsa er aftonbön. Sedan dess har ni förnummit hans närhet många gånger, såsom t. ex. vid er moders död. Sade ni icke, att ni då hörde en röst tala till er och mana er att stanna i edert syndalopp?
-- Ack, kära, det var hans, och han är samme en som nu begär att ni skall tro på honom.
Ja, så där känner jag, att jag skulle vilja tala inför dem som famla efter ljus.
Men nu en annan sak: Kan Ni gissa, vem den unge predikanten i min dröm var? Försök! Men Ni kan inte.
Och nu: summan av saken är, att om allt går efter beräkning, så är jag i en snar framtid stockholmare. Fröken Sjöström och jag resa för övrigt redan den 25 dennes upp till huvudstaden i och för några förberedande underhandlingar om de förestående förändringarna inom byggnaden. Vi anlända med dagsnälltåget, som går rätt tidigt härifrån. Då vi båda äro mycket litet hemmastadda däruppe, har jag vågat säga fröken S., att Ni nog vill taga vård om oss. -- Men det må ni veta, att huru vi än ordna åt oss, måste vi se till, att vi, Ni och jag, få en stund för oss själva -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
Här tog den unge mannen upp sin klocka och fann, att tiden skridit så långt att det var lämpligast att ge sig av till Centralen. Han vek därför ihop brevet och stack det på sig, varpå han reste sig och gick.
Vem talaren i fröken Ohlrichs
dröm var hade han gissat.
