Dystrare än vanligt tedde sig i dag Dikensgränd. Vädret hade hela dagen varit synnerligen grådaskigt, och mot kvällen hade kölden tilltaget, samtidigt med att blåsten ute ifrån fjärdarna växte i styrka. Sedan flera dagar tillbaka hade man talat om en antågande snöstorm med stark köld. Som om han haft känningar av en sådan i sin egen kropp sågs en mot ovädret endast knapphändigt utrustad yngre man sträva gränden uppåt. Rockkragen hade han omsorgsfullt uppvikt, och händerna höll han nedstuckna i fickorna. För att bereda även haka och öron skydd mot blåsten, försökte han gömma också dem i rockkragen, vilket kom honom att kuta rygg och se ut som ömkligheten själv. Det var betydligt mörkt i gränden, och den port han sökte var ej lätt funnen. En bucklig plåtskylt, som bar tillkännagivandet »Rum för resande», sade honom likväl, att han hittat rätt. Genom den föga mer än manshöga porten kom han in i den kolmörka förstugan. Ned genom trappuppgången kom emellertid ett svagt sken från våningen där uppom. Innehavarinnan av det i andra våningen belägna härbärget hade, då hon hört steg i förstugan, ryckt till sig den i korridoren anbragta fotogenlampan och gått ned i trappan, där hon mötte stackaren.
-- Åhå är det han! Lever han än! voro de utrop med vilka hon utan vidare hälsning mottog främlingen.
-- Ja, som frun ser, så...
-- Nå, huru är det med blodhostan nu för tiden?
-- Det har varit bra nog en tid, men under senaste veckan har jag verkligen haft känningar av den i ett par fall.
-- Ja, då blir det väl ett elände till sist. Varför går han inte till doktorn och varför söker han inte upp de sina?
-- Tänker göra bådadera, bara jag hinner.
-- Jaha, låt se på det! Inte är jag värst hågad för att ta' emot honom för natten, det säger jag. Det kunde lätt komma ett anfall, och då stode jag där. Men han har ju alltid varit hygglig och snäll, så han får väl stanna, men på villkor att han går till hustru sin i morgon. Hör han det?
Utan att ens avvakta något svar på frågan föste hon upp karlstackaren ännu en trappa och in i ett rum i vindsvåningen. Så snart hon tänt ett ljus därinne och vidtagit några enklast möjliga mått och steg till rummets ordnande för natten och förberett sin gäst på att han måste vara beredd på att möjligen få någon rumskamrat litet senare, lämnade hon honom åt sig själv.
Då den gamla kvinnan återvände ut i korridoren, kunde man se på henne, att karlens ankomst intresserade henne. Då hon ett par timmar senare hörde en ny besökare anlända, sprang hon åter ut och ryckte till sig en lampa för att lysa ned i trappuppgången. Den nye anlände var klädd som en städad arbetare men rörde sig uppför trappan med en hurtighet, som icke talade om något dagslångt tungt kroppsarbete. Då han fick syn på värdinnan på stället hälsade han:
-- God afton, frun! Och han är fortfarande osynlig?
-- Nej. I kväll har herrn haft bättre tur. Stackarn kom hit för ett par timmar sedan, och jag har skickat in honom på tvåan här ovanför.
-- Sover han kanske redan?
-- Det tror jag knappast. Jag hörde honom nyss hosta där uppe. Det måtte vara bara elände med hans hälsa.
Den sistkomne, som inte var någon annan än Helmer Björk, beredde sig att gå upp i »tvåan». Värdinnan gick ned, öppnade dörren och släppte in honom.
Tätt invid den föga värmespridande kakelugnen satt karlen, sådan han ett par timmar tidigare trätt in i rummet. Den tunna, illa medfarna mössan bar han sålunda fortfarande på huvudet, rockkragen var ännu uppvikt, och händerna gömde han som förut i de för övrigt tomma fickorna. Rummet, i vilket han satt och där Helmer nu gjorde sitt inträde, var tydligen rätt och slätt avsett att vara ett nödtorvtigt natthärbärge och ingenting annat. Det saknade sålunda allt, som skulle kunnat göra det antagligt till bostad för den anspråkslösaste, om det så ock gällt blott för en dag. Tvenne sängar funnos med madrass, huvudgärd och filt, men intet spår till linne. Ingen, som här gjort sitt inträde, skulle ha för ett ögonblick reflekterat på att göra sig hemmastadd. Vem som helst skulle ha gjort som karlen, satt sig ned sådan man kommit och avvaktat det ögonblick, då man fullständigt uppgiven av trötthet kunnat stjälpa sig i bädden och somna bort från tröstlösheten.
-- Ber om ursäkt att jag stör, men det är frågan om att vi skulle kinesa tillsammans här i natt, yttrade Helmer, som genast i den innevarande känt igen fru Bloms på hotell Köln f. d. handgångne, Oskar Svenson.
Ingen orsak, svarade denne, jag är belåten att få sällskap. Det finnes, som synes, plats för två.
-- Jo, det ser jag, om vi nu skola bry oss om att stanna här, det tyckes icke mig vara mycket, som lockar därtill.
-- Vart skulle vi eljest ta vägen?
-- Bort till våra gemensamma vänner. Vi ha sådana, ni och jag.
-- Ni och jag! Vi skulle således ha träffats förr!
-- Ja, det är vad vi gjort.
-- Välan, det synes också mig, att så måste vara förhållandet, när jag betraktar er litet närmare. Men när och var?
-- Det vore icke vidare uppbyggligt för någondera av oss att kalla för vårt minne tillfället för vårt förra sammanträffande...
-- Aha, avbröt honom den olycklige, nu vet jag, det var vid Klara Norra Kyrkogata i september. Ja, Gud förbarme sig över mig!
Här ryckte den arme sina händer upp ur fickorna och lade dem med en ångestfull suck över sitt ansikte.
-- Hör hit, min vän, yttrade seminaristen, gick fram och lade sin hand på karlens skuldra, här är ej rätt tid och plats att hänge sig åt ledsamma hågkomster och självförebråelser. Må vad som varit fara! I Paul Arnoldsons hem vid Sturegatan väntar en trofast vänskap, där väntar er ock er tåliga och kärleksfulla maka. Där väntar er framför allt de bästa tillfällen att bli karl på nytt. Bliv förståndig nu och följ mig dit upp till ljus och värme och kvällens frid. Här är kyla och mörker och vantrevnad.
-- I kväll? Omöjligt, bäste herre! Ni ser, huru jag ser ut. Jag har ju knappast kläder på kroppen. Se mina skor! I morgon vill jag uppsöka några gamla bekanta, som skola hjälpa mig att se litet skaplig ut, därefter vill jag gå upp till min hustru och Paul.
-- Jag vet ej, vilka dessa edra gamla bekanta äro, men jag har mina starka skäl att frukta det värsta för er av ett sammanträffande med dem. Vore det då inte bäst, att ni för närvarande helt och hållet skiljer er från dem? Varför skola de för övrigt ha förtroendet att hjälpa er framför oss. Käre, kom sådan ni är. Vad helst, som fattas er, finnes i det hem, som redan i veckotal stått berett att mottaga eder. Kom, följ mig! Gud vill det. Han har sänt mig att bistå er, kom! Hör, huru stormen tilltager! Det kommer att bli en ovädersnatt utan like, ha de påstått. Så trist det måste bli här i köld och skumrask. Vi gå upp till Östermalm!
Helmer hade talat så innerligt och bevekande, alltmedan han stod lutad över den olycklige. Som om det gällt att ge styrka åt de skäl för uppbrott, som han framfört, drog stormen fram över hustaken där omkring med ursinnig kraft och ett skräckingivande dån. Vindflöjlar gnisslade och plåtar skälvde. Från en bristfällig fönsterlist uppstod i rummet ett kusligt klagande, pipande ljud, som från en pinad levande varelse. Allt mer beklämmande blev atmosfären i den halvmörka vindskupan. Likväl satt Oskar Svenson kvar utan att ge något tecken av att han ämnade bevisa barmhärtighet mot sig själv.
Efter väl ett par minuters fullkomlig tystnad mellan de två, varunder dock naturupproret talade ett så mycket våldsammare språk därutifrån, ville Helmer ännu en gång vädja till dryckenskapsslaven.
-- Res er upp, min vän, och säg, att ni följer mig härifrån!
Efter några ögonblicks hård inre strid svarade stackaren med en oväntad fasthet i rösten: Nej, icke i kväll.
Detta dåraktiga avslag var mera än den unge eldige semenaristen kunde med bibehållet lugn bära. Hela hans inre uppfördes. Han tog ett par steg tillbaka, ställde sig så mitt på golvet, och i det han med flammande ögon såg på den gensträvige, talade han med en domares röst:
-- Eländige! Blir då för dig aldrig måttet rågat?
Av sorg över din förvillelse brast din mors hjärta, och i fjärran land fick hon sin grav utan att ha återfått sin förlorade son. I din arma systers olycksöde har du din förfärande skuld och den kvinnas hjärta, vars kärlek du en gång vann, har du redan tillräckligt sargat, men nöjd är du icke, icke förrän du bragt även henne till död och grav...
-- Det är nog, herre, skona då den olyckligaste bland människor, jämrade sig mannen på sin stol.
-- Skona! Vem har du skonat, trotsige! Vid den Gud, som icke låter gäcka sig...
-- Håll igen, herre! Jag följer er, men för mig först till min far. Jag vet, han är ock i Stockholm.
-- Din far! Honom ser du aldrig mer. Hans stoft multnar i detta nu vid sidan av hans olyckliga dotters, din systers, på Nya kyrkogården.
Vid dessa ord sprang lastens svurne träl upp från sin stol. Hans anletsdrag fingo en vansinnigs uttryck. Han började skälva i varje led. Med en röst, som mera liknade ett dödens väsande talade han:
-- Min far död?
Det sparsamma skenet från den obetydliga lampan föll över det askgrå ansiktet. Det blev plötsligt dödstyst i vindskupan, hemskt tyst, och hemskheten förtogs ej av februaristormens dån, ej heller av det ångestfyllda klagande läte, som uppstod av vindarnas spel i vinklar, springor och stuprännor.
Helmer kände en rysning gå genom märg och ben. Men utan att sväva på målet och med avsiktligt tryck på varje ord fortfor den obevekliga hämnaren:
-- Ja, din far är död. Han dog vid nyårstiden, i förtid grånad av sorg över sina barns olyckor.
Oskar vacklade och föll mot kakelugnen, den han krampaktigt omfamnade. Hans knän sviktade, och han segnade sakta mot golvet, skrapande sitt ansikte mot skarvar och sprickor, så att blod trängde fram. Här utlöste sig efter några ögonblick hans vånda i hejdlös gråt. Där han såg den arme ihopsjunken på golvet, kände Helmer sitt hjärta vekna och han var nära att förebrå sig själv för de hårda orden.
-- Hör hit, min vän, och förstå mig rätt, sade han, i det han gick fram till den djupt uppskakade mannen, där denne satt ihopsjunken i kakelugnsvrån,. Jag har, fortfor han, velat teckna hela vidden av er olycka inför er i hopp om att ni skall bli villig mottaga den hand till räddning, som i kärlek räckes eder. Vill ni nu följa mig?
-- Nu vill jag, men jag förmår icke, jag orkar icke, snyftade den arme. Kom igen tidigt i morgon, så följer jag er.
-- Lämnar er gör jag icke, förklarade den unge mannen. Då göra vi hellre så, att jag stannar med er här i natt, och så följas vi åt till magister Arnoldson i morgon.
Och därvid blev det. Helmer talade ännu en stund vänligt och tröstefullt till den gamle missionärens vilsekomne son och förmådde honom därefter att gå till sängs. Själv följde han exemplet. Icke utan motvilja intog han den rufsiga bädden. Rock och hatt tog han av och hängde upp på sängkarmen. Därefter snodde han filten omkring sig och lade sig sådan han var. På sömn reflekterade han icke. Han låg uppfylld av glädje över att vara så nära målet för flera dagars strävan. Icke desto mindre överväldigades han efter någon timma av stor trötthet och insomnade tungt, vilket var så mycket förklarligare, som han de närmast föregående nätterna unnat sig mycket få tillfällen till sömn.
Även Oskar slumrade till, men endast för några få ögonblick i taget. I ständig oro vred och vände han sig i bädden under ideliga stönanden. Då den nya dagen grydde, och de olika föremålen i rummet voro fullt skönjbara, låg han och stirrade med vidöppna ögon. Föregående kvällens upplevelser stodo väl inför honom, men han förmådde ej göra dess innebörd fullt klar för sig. I detta tillstånd av resignation inför sitt öde började han känna en brand i sin kropp; krypande genom varje åder utbredde den sig till hela hans varelse, till dess hans tunga, förtorkad av hettan, började arbeta såsom för att komma ut ur sitt fängelse. Det var den brinnande åtrån efter brännvin som gripit honom med ett vilddjurs hänsynslöshet. Och inför detta grepp voro kropp och själ och ande idel vanmakt. Väl tyckte han sig i denna stund se graven i fjärran Östern, graven som gömde det brustna modershjärtat, och väl ljöd i hans själ hans systers blodsrop ur familjegraven, men för trycket av rusdrycksdemonens klo tystnade och svartnade allt. Han måste ut för att släcka denna helvetiska brand i kropp och själ. Medvetandet om att han icke var i besittning av ett öre till betalning för ett rus nedslog honom, men han måste ha sprit kring sin tunga på vad sätt det än skulle tillgå. Tyst och försiktigt smög han upp ur bädden, och påtog rock och mössa. Plötsligt ställde han sig att stirra på den alltjämnt hårt inslumrade rumskamratens rock, ur vars innerficka kanten av en plånbok stack upp. En djävulsk tanke grep honom. I ett ögonblicks ångest dansade allt runt för honom. Samlande all sin styrka, hade han emellertid i nästa ögonblick fattat sitt beslut. Med ett par ljudlösa steg närmade han sig den sovandes huvudgärd, räckte ut sin hand och drog fram plånboken och stack den i sin egen ficka. Nästa sekund var han vid dörren för att försvinna, då hans öga fästes vid fickuret, som låg på stolen invid den sovandes huvud. Den gyllene kedjan låg slingrad kring klockan. Den arme hejdade sig. Ännu en fasans tanke grep honom. Förgäves försökte han att fukta de av våndan och kvalen förtorkade läpparna med den lika torra tungan. Ännu en gång sågs han närma sig, räckte med ytterlig försiktighet ut sin hand och grep klockan.
En minut senare var han nere på gatan.
Först en timma efter tjuvens försvinnande vaknade Helmer Björk. Han behövde flera minuter för att bli riktigt klarvaken och fullt medveten om de förhållanden, som stodo i samband med hans vistelse i denna omgivning. Men när han så blev, såg han ögonblickligen bort till logikamratens säng. När han fann denna tom, var han i en handvändning på sina fötter. Ack, så hade då den olycklige undsluppit honom. Missräkningen kändes honom ofantligt bitter.
Som om han väntat något ljus över saken hos de olika föremålen i rummet lät han sina blickar gå från det ena till det andra av dessa, till dess att de stannade vid stolen, där han lagt klockan. Av instinkt började han ivrigt gräva i alla sina väst- och byxfickor. Klockan var borta! På det obehagligaste berörd, grep han efter sin rock för att söka sin plånbok. Borta, stulen! Det var mer än tydligt. Helmer blev stående, och stirrade framför sig en god stund, därpå tog han på sig rocken och förblev härefter lugn som ingenting hade hänt. Denne unge man räknade det som en av sina värdefullaste erövringar på andens område att inför upplevelser av detta slag kunna förbli stilla i förhoppning om en god utgång till sist.
Lugnt slog han sig ned på sängkanten, drog upp sin lilla fickbibel och läste därur ett helt kapitel, varpå han tog sig god tid till en stund på knä inför Gud.
Innan han gick, sökte han upp värdinnan och betalade för sitt nattlogi. Några kronor, dem han haft liggande lösa i byxfickan, hade lyckligtvis fått förbli orörda. Om att han blivit bestulen av rumskamraten, nämnde han icke ett ord. Han beklagade blott, att han för denna gång gått miste om tillfället att hjälpa honom. Då den gamla kvinnan uttryckte sin harm över att stackaren gått utan att betala, tog Helmer ögonblickligen åter fram sina slantar och bad att få betala i hans ställe.
Gumman tog emot och tackade.
