Arbetets herravälde / »Business» (1910) Author: Andrew Carnegie Translator: Frigga Carlberg - Tema: Americana, Business and Economy, Railroads Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

"BUSINESS"

(Ur ett föredrag vid Cornell University, 11 Jan. 1896)

»Business» är ett omfattande ord och är i sin ursprungliga betydelse uttrycket för hela skalan af människors sträfvanden. Samma egenskaper, såsom skötsamhet, energi, koncentrering och intelligens, vinna framgång i alla grenar af »business», från medicin till manufakturvaror.

»BUSINESS» är ett omfattande ord och är i sin ursprungliga betydelse uttrycket för hela skalan af människors sträfvanden. Prästens »business» är att predika, läkarens att bota sjuka, skaldens att skrifva vers, universitetsprofessorns att undervisa och de studerandes »business» är, skulle man kunna tro, af den ofantliga uppmärksamhet som ägnas däråt, att spela fotboll. Jag ämnar icke tala om »business» i denna vidsträckta betydelse, utan företrädesvis följa definitionen i »Century Dictionary»:

»Merkantila och yrkesmässiga företag af hvarjehanda slag; sysselsättning, som fordrar kunskap i bokföring och finansiella metoder; bedrifvande af handel samt penningtransaktioner af alla slag».

Belysningen, som följer, är betecknande och definierar klart denna uppfattning af »business». Den lyder på detta sätt:

»Det förekommer sällan, att personer med böjelse för studier förvärfva något anseende för kunskap i ’'business’'».

Men vi måste gå ännu ett steg längre för att mera tydligt förklara hvad »business» är, så som jag ser saken. Är en aflönad järnvägspresident eller bankdirektör eller en aflönad tjänsteman af hvad slag som helst en »businessman»? Strängt taget, icke. För att en person skall vara i »business» måste han vara

124

åtminstone delägare i det företag han leder och ägnar sitt intresse åt samt för sina inkomster vara hufvudsakligen beroende af företagets framgång och icke bara af sin aflöning. Denna synpunkt utesluter hela den aflönade klassen. Inga af dessa äro nu »businessmen», men många af dem hafva varit det och varit det med framgång. Den, som är en verklig affärsman, kastar sig i och slungas omkring på affärslifvets vågor, utan lifräddningsboj i skepnad af aflöning — han riskerar allt.

VAL AF LEFNADSBANA

Förmögenhet kan icke erhållas genom aflöning, hur hög denna än är, och affärsmannen sträfvar efter förmögenhet. Om han är klok, så lägger han alla sina ägg i en och samma korg och tar sedan väl vara på denna korg. Gör han affärer i kaffe, så ägnar han sin uppmärksamhet åt kaffe; gör han affärer i socker, så ägnar han sig åt socker och låter kaffet vara — han blandar inte ihop dem, utom när han dricker sin kopp kaffe med socker i. Om han gräfver kol och säljer dem, så ägnar han sin uppmärksamhet åt »svarta diamanter»; om han äger och säljer skepp, så ägnar han sig åt skeppsfart, och han upphör att försäkra sina egna skepp, så snart som han har kapital att undvara och kan tåla förlusten af ett utan risk af ruin; om han tillverkar stål, så håller han fast vid stål och håller sig på långt afstånd från koppar; om han bearbetar järnmalm, så håller han fast därvid och bryr sig icke om annat slags grufdrift, allraminst silfver och guld. Detta är därför, att en man kan grundligt sköta endast en affär, och endast en duglig man kan göra det. Jag har ännu aldrig träffat på en människa, som fullt förstod två olika slags »business»; ni kan lika lätt träffa på någon, som tänker på två språk samtidigt.

Underafdelning och specialitet är dagens lösen.

125

HVARJE MAN I SITT YRKE ELLER SIN SPECIALITET

Jag har framför mig många representanter för alla slags studerande. Om jag kunde se in i edra hjärtan, så skulle jag finna många skiftande former af ärelystnad; de flesta sökande utmärkelse i något af de lärda yrkena. Några vilja bli jurister, andra präster, läkare, arkitekter, elektrici, ingeniörer, lärare, och hvar och en ställer upp för sig ett mönster, ett hedradt namn, som intagit första platsen i något af dessa yrken. De blifvande juristerna framför mig skulle vilja täfla med forntidens Marshall och Story eller nutidens Carter och Choate; prästen ville vara en Brooks eller en Van Dyke; läkaren en Janeway eller en Garmany; redaktören ville vara en Dana; arkitekten en Richardson, och när han nått sin ärelystnads mål, så skulle han vara nöjd. Åtminstone tror han det nu. Med dessa klasser har jag egentligen icke något som helst att göra i dag, därför att alla dessa äro yrkesentusiaster. Men när hufvudegenskaperna för att lyckas i de lärda yrkena äro de samma, som betinga framgång inom affärslifvet, kan mycket af hvad jag har att säga tillämpas på er alla.

Ibland er finnas sådana, som skulle vilja segla på det ovissa haf, som kallas »business», och arbeta för att förtjäna pengar, stor förmögenhet och till slut bli millionärer. Men jag är öfvertygad om att, om också detta är främst i edra tankar, så är det icke allt ni sträfvar efter på affärsbanan; ni känner att där gifvas tillfällen att visa duglighet, företagsamhet, energi, omdöme och alla de bästa dragen hos människonaturen, samt äfven att affärsmän mycket gagna det samhälle, de lefva i.

Jag vill försöka att sprida litet ljus öfver vägen till framgång, att peka på klipporna och skären i det förrädiska hafvet och ge några vinkar om sättet att

126

styra ert skepp eller ro ert nötskal och om det hastiga eller det långsamma årtaget vinner i längden.

STARTEN I LIFVET

Låt oss då börja med början. Är någon af de blifvande affärsmännen här framför mig, då han för sig utmålar framtiden, nöjd med att se sig hela sitt lif arbetande för en bestämd aflöning? Icke en enda, det är jag säker på. Här har ni skiljegränsen mellan affär och icke-affär; den ene är husbonde och beror af förtjänsten, den andre tjänare och beror af sin lön. Naturligtvis får ni alla börja som aflönade tjänare, men alla få icke sluta där.

Ni har litet svårt för att komma i gång, mycket svårt i allmänhet, men här gör sig undantagsstudenten gällande. För honom finns ingen svårighet; han har vunnit sina lärares uppmärksamhet, och de känna en mängd affärsmän. Han har fått premium, han är den förste i klassen, han har visat ovanlig förmåga, grundad på karaktärsdrag, som komma att göra sig gällande i täflingen. Han har bevisat sig äga aktning för sig själf, har oförvitliga vanor, godt förstånd, ordningssinne, outtröttlig flit, och hans lediga tid användes till sökande efter kunskap, hvari han finner sin högsta glädje.

Ännu en viktig sak: hans finanser äro alltid i godt skick, han lefver strängt på sina inkomster och sist, men icke minst, han har visat, att han finner glädje i sitt arbete. Dessutom har han vanligen en kraftig garanti för framtida flit och gagnande ärelystnad — han är icke belastad med rikedom. Det är nödvändigt, att han själf banar sig väg i lifvet. Han är icke millionär, han bara ämnar bli det. Han har ingen rik far eller — det som är ännu farligare — en rik mor, som kan och vill understödja honom i lättja, i fall han skulle misslyckas; han har ingen lifräddningsboj, han måste simma eller gå till botten. Innan denne

127

unge man lämnar universitetet, är han en bemärkt man. Mer än en bred väg står honom öppen. Dörren öppnas, innan han behöfver knacka, han väntas af den insiktsfulle arbetsgifvaren. Icke hans professors skrifna betyg — ty betyg måste vanligen läsas och läsas mellan raderna — utan ett ord eller två sagda till affärsmannen, som alltid är på utkik efter unga undantagsstuderande, har tillförsäkrat den unge mannen allt hvad en ung man behöfver — en början. Det oskattbaraste förvärf, som en arbetsgifvare kan vinna åt sin affär är undantagsynglingen — ingen affärsuppgörelse är så gifvande som denna.

Det är naturligtvis oändligt mycket svårare för genomsnittsstuderanden; han behöfver vanligen söka efter sysselsättning, men slutligen finner äfven han en början.

UTVÄGAR TILL FRAMGÅNG

Det är undantagsstudentens bana, som belyser vägen till framgång. Vi behöfva icke alls bekymra oss om honom, han är »all right». Han har blifvit kastad i sjön, men han behöfver ingen lifboj, han behöfver icke klemas med, han kan simma; han är icke född för att bli dränkt, och ni ser hur han år efter år trotsigt möter vågorna, tills han är i spetsen för ett stort »business». Hans början var naturligtvis icke i spetsen, utan vid foten — lyckligtvis; därför har hans framåtskridande alltid skett uppåt. Om han börjat uppifrån, skulle han icke haft tillfälle att sträfva högre. Det betyder icke mycket hur han börjar, ty han äger egenskaper inom sig, hvilka med säkerhet skola åstadkomma ett visst resultat, hvart han än kommit. Han fortfar på en mycket liten lön, uträttar småsysslor, mycket obetydligare än han vet sig kunna utföra, men han utför dem med yttersta noggrannhet.

Men så en vacker dag inträffar något, som ådrager

128

honom hans närmaste förmans uppmärksamhet. Han har något att invända mot ett förslag och tror att det kan förbättras, eller han erbjuder sig att biträda i en annan afdelning än sin egen; eller han stannar en dag senare än vanligt vid sitt arbete eller kommer tidigare en morgon, därför att det var något, som skulle göras nästa morgon, och hvilket han för säkerhets skull ville sätta sig in i i god tid. Hans principal har kanske äfven varit litet orolig öfver samma sak och kommit tidigt till platsen. Han träffar på den unge mannen, som visar att han icke endast utför sitt aflönta arbete, utan äfven tänker på affärens framgång. Det kan också hända, att principalen en dag föreslår en viss åtgärd rörande en af kundernas konto; det åligger kanske den unge mannen att sköta denna gren af bokföringen — en mycket viktig gren. Principalen önskar stoppa denna kredit, hvilket måhända skulle vara till olägenhet för kunden. Den unge mannen känner kunden, har ibland besökt honom i affärer, burit upp penningar — eller försökt att göra det — och invänder blygsamt, att denne är en präktig karl, som måste vinna framgång, som sköter sin affär redbart och klokt och endast behöfver tillfälligt öfverseende för att kunna reda sig förträffligt.

Principalen har förtroende till den unge mannens omdöme och duglighet, tycker kanske att det är litet djärft af en kontorist att framställa något sådant, men säger till honom: »Sköt om den här saken, men passa på att vi icke förlora något. Vi vilja naturligtvis icke skada våra kunder, utan om vi kunna hjälpa mannen utan för stor risk, så göra vi det gärna». Den unge mannen tar saken om hand, och följden visar, att han hade alldeles rätt; kunden blir en af firmans allra bästa kunder, en som icke utan stor svårighet kunde lockas öfver till en annan.

Eller kanske att den vakne unge mannen har gifvit akt på fabrikens försäkringspoliser och deras förfallodag; han ser att denna blifvit försummad —

129

att några af försäkringarna äro förfallna. Det angår icke honom, han har icke betaldt för att sköta om firmans försäkringar; i en mening — den inskränkta meningen — åligger denna syssla en annan man, men han vågar påpeka omständigheten och föreslår, att premierna skola erläggas. Men — lägg nu märke till fördelen af allmän läsning och bildning! — denne unge man har läst tidningar och tidskrifter och lärt känna flere »affärsknep», som ibland bedragit försäkringstagaren på hans försäkring, och i samband därmed har han studerat nya och billiga försäkringsmetoder. Han föreslår, att den eller den polisen öfverflyttas till ett annat, solidare och äldre bolag. Ni ser, mina herrar, att vår tids affärsman måste läsa, ja studera och gå till roten af en hel mängd saker, så att han kan undgå de falluckor, som på alla sidor omgifva en affär. Den arbetsgifvare, som icke insåg hvad en sådan ung man, ehuru i en kontorists anspråkslösa ställning, duger till, är icke värd att arbeta hos.

ANDRA STEGET UPPÅT

Antag att den unge mannen är elektriker eller ingeniör och kommer från Sibley, som är ett bra ställe att komma från. I det stora fabriksföretag, som är nog lyckligt att ha försäkrat sig om hans duglighet, har han kanske en mycket anspråkslös befattning; men han upptäcker att ett par ångpannor icke äro riktigt säkra, att maskinerna eller motorerna äro byggda på falska mekaniska principer och förbruka en mängd bränsle, och att användningen af maskinerna är förenad med risk. Han ser, att entreprenören fuskat med grunden under den; eller han kommer oförmodadt in i fabriken en natt för att se, om allt står bra till, och upptäcker att mannen, som har vakten, icke är att lita på och att en olycka lätt kunnat ske. Han känner det vara sin plikt att

130

ingripa och rädda fabriken från undergång. Han gör upp en ritning öfver maskineriet och lägger fram den för sina principaler med förslag att afhjälpa bristerna, enligt de nyaste vetenskapliga principerna, som han lärt sig i Sibley. Arbetsgifvaren är naturligtvis icke hågad för utgifter och är förargad öfver att hans maskineri icke är sådant det skulle vara. Men äfven om hans vrede tar sig utlopp, låter han, när stormen väl är öfver, den unge mannen förklara hvad ett par tusen dollars nu kunde rädda, och resultatet är, att Sibleypojken får tillsägelse att sköta om saken och laga att allt blir ordentligt gjordt.

Denne unge mans lycka är så godt som redan gjord. Äfven om han ville, skulle han icke kunna dölja sitt ljus under skäppan, hvilket den blifvande affärsmannen just icke är vidare benägen att göra — han är bara och uteslutande »business». Han lider icke af tillgjordhet eller falsk blygsamhet. Han förstår sitt »business», och han är fullt medveten och stolt öfver den omständigheten att han förstår det — det är en af de många fördelar Sibley gifvit honom — och han är besluten, att hans principal icke skulle, åtminstone i denna sak, veta mindre än han. Ni får aldrig uraktlåta att upplysa er arbetsgifvare. Man kan icke hålla en sådan ung man som denne tillbaka; och låt mig tala om för er, att ingen arbetsgifvare vill hålla honom tillbaka. Det finns ännu en person, som är lika glad öfver att upptäcka den unge mannen, som den unge mannen är öfver att upptäcka sig själf, och denna är hans arbetsgifvare. Han är värd en million, hvarken mer eller mindre, men det vore naturligtvis icke till hans nytta att få den, medan han ännu är så ung.

Han har nu tagit två steg uppåt. Först, han har fått en god början och, för det andra, han har visat sin principal, att han är mer än vanligt duglig. »Han har kommit», som fransmännen säga, och han har kommit för att stanna. Hans fot är på stegen

131

och det beror på honom själf, hur högt han klättrar. Han är en af de mycket få, som kommit öfver tröskeln till hela affären.

Men det är mycket som återstår att göra. Denne unge man har nit och duglighet, och han har visat att han har den oundgängliga egenskapen — omdöme. Och han har visat ännu en oundgänglig egenskap — att hela hans intresse är i affären. Han visar ifrån sig de lockande frestelserna, som omgifva unga män, och koncentrerar sin uppmärksamhet, sin tid och sina krafter på uppfyllandet af sin plikt mot sin arbetsgifvare. Alla andra studier, sysselsättningar och alla nöjen undanträngas af »business», som härskar oinskränkt. Hans aflöning stiger, naturligtvis. Om han händelsevis råkat få anställning hos en arbetsgifvare, som icke förstår att uppskatta hans förtjänster så finns det andra arbetsgifvare, som funnit, att här är den sällsynta företeelsen — undantagsynglingen — i deras konkurrents tjänst, och det är mycket antagligt att vår unge hjälte kommer att byta om principal. Det händer icke ofta, men ibland tvingas en ung man att göra det. Som regel är arbetsgifvaren endast alltför tacksam, att en sådan ung man kommit till honom, och han är angelägen att få behålla honom. Men förtroende är något, som behöfver lång tid att gro, och det är en lång väg från högt aflönadt biträde till jämnlikhet som delägare.

DEN AFGÖRANDE FRÅGAN

Låt oss följa honom litet längre. Den unge mannens arbete i firmans tjänst har en dag framkallat nödvändigheten för honom att göra ett besök hos arbetsgifvaren i hans hem. Sådana tillfällen yppa sig allt oftare, den unge mannen blir känd och värderad i familjen; till slut spörjer principalen sig själf, om han icke någon dag kunde taga honom till kompanjon, och då kommer frågornas fråga: »Är han

132

redbar och duglig?» — Låt mig dröja här ett ögonblick. Mina herrar, detta är den afgörande frågan, hvalfvets slutsten, ty ingen duglighet, hur stor den än må vara, är värd något utan redbarhet. När Burns skildrade Skotlands genius i »Visionen», kommo dessa egendomliga ord honom i sinnet:

»Hennes öga, äfven då det ut i tomma rymden såg,
lyste klart af tro och heder».

Intet fördöljande, ingen beräkning, ingen spekulation på att vinna en oförtjänt förmån, aldrig en handling, hvars upptäckt skulle bringa er skam. Affärsmannen söker allra först hos sin kompanjon »ett redbart sinne», den, som, äfven för att tjäna honom, vek en hårsmån från den smala vägen, skulle genast förlora hans förtroende. Är han intelligent? Är han i stånd att bilda sig ett korrekt omdöme, grundadt på insikt och klarsynt förutseende? Unga män — ja, gamla män också — gifta sig förhastadt, hvilket är mycket oförståndigt af både de unga och de gamla. Men om ett kompanjonskap kan man säga, att det sällan ingås i förhastande. Det är icke en eller två egenskaper, som afgöra det, utan karaktären i sin helhet — tilltalande i många afseenden, icke frånstötande i något och med särskild duglighet i ett eller två.

Vi höra ofta talas om huru omöjligt det i våra dagar är för unga män att starta nya företag, därför att affärer ske i så stor skala, att det erforderliga kapitalet närmar sig millionen, och sålunda är den unge mannen dömd till en löntagares lif. Detta är sant endast i fråga om de stora korporationerna, i hvilka man icke kan bli delägare utan kapital. Ni kan köpa så och så många aktier för så och så många dollars, och som de unga män jag nu talar till äro fast beslutna att förr eller senare blifva sina egna herrar, så tror jag icke att anställning i en stor korporation — där hög aflöning är allt hvad de kunna vänta — är lika fördelaktig för dem som hos privata ägare.

133

Äfven presidenterna för dessa korporationer äro endast aflönade och således icke, i ordets strängaste mening, affärsmän. Huru skulle då en ung man, som arbetar under dem, vara annat än en löntagare hela sin lifstid?

HVAR FINNAS TILLFÄLLENA?

Mången affär, som länge arbetat med framgång under kompaniskap, förändras till bolag, aktierna erbjudas till salu, och lärda herrar, menlöst okunniga i affärer, och, stundom, spekulativt anlagda kvinnor samt — jag är ledsen att tala om det — ofta präster och artister äro förledda att köpa. Allmänheten köper affären, men de skulle hafva köpt mannen eller männen, som skötte affären.

Kommer ni ihåg historien om Travers? En vän bad Travers komma in och titta på en hund, som han tänkte köpa för att ränsa sitt konservatorium från råttor. Just som hundsäljaren skulle visa honom, hur utmärkt hunden gjorde slut på odjuren, kom en stor, väldig gammal råtta jagande hunden framför sig. Travers vän frågade honom:

— Hvad skulle du göra?

— Kö-kö-köpa råttan, svarade Travers.

Allmänheten köper ofta den oriktiga saken.

Det skulle vara ett förträffligt studium för er att ofta läsa de olika bolagsaffärernas fondnoteringar. Ni skall finna förteckningen i några tidningar. Lägg nu märke till aktiernas parivärde och det pris, för hvilket ni kan köpa dem. Det kan invändas att detta parivärde är fingeradt kapital, det är endast i ganska få fall det är så; i fabriksaffärer i synnerhet, tror jag, att motsatsen är regel. Kapitalet representerar icke helt och hållet egendomens värde.

Men det finns många bolag, hvilka icke äro bolag, och många exempel på kompaniskap, förändrade till bolag, där affären i själfva verket fortfar som kompaniskap. Om vi jämföra sådana institutioner med

134

de stora bolagen, hvilkas ägare äro här och där och öfverallt, så finna vi en anmärkningsvärd olikhet. Tag till exempel världens stora ångbåtslinjer. De ibland er, som läsa, känna nog till att de flesta af dessa lämna ingen utdelning åt aktieägarna. Några af de största bolagens aktier ha sålts för halfva, till och med för tredjedelen af värdet. Dessa äro bolag helt enkelt, men om vi se på andra linjer på samma haf, som skötas af ägare, och för hvilka vanligen en stor affärsman, som är djupt intresserad, står i spetsen, så skola vi finna, att de hvarje år lämna stor utdelning och öka reservfonden med betydliga summor. Det är skillnaden mellan individualism och kommunism, tilllämpad på business, och mellan ägarna, hvilka sköta sin egen affär som kompanjoner, och ett bolag med tusen olika ägare, okunniga om affärer.

Denna motsats kan man finna inom hvarje affärsgren, i handel, yrkesutöfning, i finanslifvet och i kommunikationen till lands och vatten. Det är på samma sätt med banker. Många bankinrättningar ägas verkligen af några få affärsmän. Dessa blifva snart de ledande, och deras aktier stå alltid högt, i synnerhet om bankens direktör är den störste ägaren, såsom fallet är i de mest framstående bankaffärerna. I sådana delägarskapsbolag finnas alla tillfällen för den blifvande affärsmannen att blifva ägare, det vill säga delägare, ty de som leda sådana företag söka ständigt efter duglighet.

Var icke alltför kinkiga — tag emot hvad goda makter erbjuda. Börja, om ni nödvändigt vill, i ett bolag, men håll alltid blicken fästad på utsikten till en egen affär. Kom ihåg att hvarje företag kan lyckas, därför att det fyller ett särskildt behof hos allmänheten; det utför en nödvändig syssla, antingen det producerar en artikel, säljer den, eller vårdar och förvaltar kapitalet.

Det finns intet slag af »business», där icke framgång kan ernås.

135

EN AF FRAMGÅNGENS HEMLIGHETER

Framgång beror helt enkelt på ärligt arbete, duglighet och koncentration. Det finns alltid plats i toppen för undantagsmännen inom hvarje yrke. De behöfva icke sträfva efter gunst; det är snarare fråga om, hvem som skall lyckas erhålla deras värdefulla hjälp. Och som det är i hvarje yrke, så är det i alla affärsgrenar — godt om plats i toppen. Er sak är bara att komma dit. Sättet är ganska enkelt: Sköt ert »business» en liten smula skickligare än genomsnittsmannen på ert område. Om ni är aldrig så litet öfver genomsnittet, så är er framgång betryggad, om denna står i proportion till den grad af förmåga och intresse, som ni ådagalägger. I en affär finnas alltid några, som stå nära toppen, men det finns alltid ett oändligt mycket större antal nere vid bottnen. Och skulle ni misslyckas i att nå upp, så skyll icke på stjärnorna, utan på er själfva. De som misslyckas kunna säga, att den eller den personen hade stora fördelar, ödet var honom bevåget, omständigheterna gynnsamma. Det där pratet är icke mycket värdt. En man faller i midten af en ström, som han försöker hoppa öfver, och föres bort af vattnet; en annan försöker detsamma och landar säkert på andra sidan.

Pröfva noga dessa båda män.

Ni skall finna, att den som misslyckades saknade omdömesförmåga; han hade icke beräknat medlen att nå sitt mål; han var en oförståndig karl; han hade icke tränat sig; han kunde icke hoppa; han gjorde det på en slump. Han var lik den där unga damen, som på frågan om hon kunde spela fiol svarade: »Jag vet inte; jag har aldrig försökt.» — Den andre, som hoppade öfver strömmen, hade flitigt tränat sig; han visste ungefär hur pass långt han kunde hoppa. Och han visste fullkomligt säkert, att han kunde hoppa långt nog för att nå en punkt, hvarifrån han kunde vada

136

till stranden eller taga ett nytt hopp. Han visade omdömesförmåga.

En ung man, som gjort sig känd för att utföra hvad han föresatt sig, skall finna huru hans arbetsfält växer år efter år och huru uppgifterna blifva större och större. Å andra sidan, den man, som måste erkänna sitt nederlag och be sina vänner om hjälp för att få börja på nytt, är verkligen illa däran.

Studerande vid våra skolor och universitet voro förr färdiga med examen redan i ton-åren. Detta ha vi ändrat, och de studerande äro i allmänhet äldre, när de börja kampen för tillvaron, men de ha naturligtvis lärt en hel del mer. Såvida den unge universitetsmannen icke hufvudsakligast använder sin tid för att inhämta kunskap i det ämne, som han tänker ägna sitt lif åt, så blir han, om han går in i en affär, undanträngd af yngre män, som börja i ton-åren, ehuru de sakna universitetsbildning. Detta säger sig själft. Nu är frågan: Skall den studerande, som vistats i teoriernas region, hinna fatt mannen, som har ett par års försprång på praktikens hårda och strängt uppfostrande fält.

Att detta är möjligt för den studerande är ju tydligt och att han i sitt senare lif kommer att äga bredare vyer, än den vanlige affärsmannen, som saknar akademisk bildning, är också tydligt, och det är naturligtvis slutet, som blir det afgörande; början är glömd och har ingen betydelse. Men om den studerande någonsin skall hinna fatt den, som först startade i täflingen, så måste det vara genom att äga starkare uthållighet; hans öfverlägsna kunskap och därpå grundade sundare omdöme måste slutligen förhjälpa honom till seger i täflingen. Det är tre brister, som vanligen känneteckna mannen, som startar, innan karaktären vunnit manlig fasthet, nämligen: bristen på sträng själfdisciplin, på allvarlig koncentration och på en allt behärskande ärelystnad. Den unge

137

universitetsmannens vanor och den i en affär anställde ynglingens äro himmelsvidt skillda.

Det är en annan svårighet, som i de flesta stora affärsföretag möter den äldre mannen. Där råder nämligen en sträng civilförvaltning och befordran utan favoritsystem. Det ställer sig därför mycket svårt att få någon annan anställning än i de lägsta graderna. Man måste börja vid foten, och det är bäst för alla parter, synnerligast för den unge studeranden.

Undantagsstudenten borde naturligtvis öfverträffa undantags-icke-studenten. Han har större bildning, och bildning gör sig alltid gällande, om de andra egenskaperna äro desamma. Tag två män med lika naturlig begåfning och energi, samma ärelystnad och personliga egendomligheter, och den af de två, som erhållit den bästa, mest omfattande och mest lämpliga bildningen, har utan gensägelse en ofantlig fördel öfver den andre.

AFFÄRSMAN OCH SPEKULANTER

Alla äkta mynt hafva blifvit efterapade; efterapningen af »business» är spekulation. En affärsman ger valuta för sin inkomst och uppfyller en nyttig förpliktelse. Hans tjänster äro nödvändiga och komma samhället till godo; dessutom arbetar han ihärdigt för att utveckla landets tillgångar och bidrager sålunda till släktets framåtskridande. Detta är äkta mynt. Spekulation däremot är en parasit på affärsmännens arbete. Den skapar ingenting och fyller intet behof. När spekulanten vinner, så tar han pengar utan att lämna vederlag eller betala därför, och då han förlorar, tar hans medspekulant pengarna från honom. Det är ett rent hasardspel mellan dem, förnedrande för båda. Ni kan icke vara en hederlig affärsman och en spekulant. Tillvägagångssättet och syftet på den ena banan äro olycksbringande för den andra. Ingen affärsman kan spekulera hederligt, ty de som visat

138

sig ha förtroende för honom ha rätt att vänta strängt fasthållande vid affärsmetoder. Fordringsägaren tar den vanliga affärsrisken, men vill icke veta af någon spekulationsrisk. Det äkta och det förfalskade ha intet gemensamt.

Att nittiofem procent af dem, som för egen räkning börja ett affärsföretag, misslyckas, låter otroligt, och ändå säger statistiken, att det förhåller sig så. Med siffror kan man bevisa hvad som helst, heter det, men det är dock ett faktum, att proportionen är mycket stor. Tro inte att jag vill afskräcka er från att försöka bli era egna herrar och skaffa er en egen affär, långt därifrån. Dessutom låter den blifvande affärsmannen icke afskräcka sig af något, som någon kan säga. Han är en sann riddare och säger med Fitzjames:

Om full af faror vägen är,
dess större lockelser den bär.

Den unge mannen, som föresatt sig att bli en affärsman, låter icke hindra sig, och icke heller låter han sig lockas in på en annan bana — han skall göra en start och få pröfva sina krafter. Han måste gå på. Tids nog att besluta sig för lifslång träldom som blott löntagare, sedan ni först pröfvat på »business» och upptäckt, om ni är, eller icke är, en af de lyckligt lottade, som äga de erforderliga egenskaperna.

Jag har försökt att teckna undantagsakademikerns väg från aflöning till kompaniskap. Det är ingen fantasibild; ingen enda dag går förbi utan förändringar inom firman, hvilka höja unga män till delägarskap; och i hvarenda stad går ingen förste Januari förbi utan att medföra befordringar. »Business» kräfver ungt, friskt blod för sin tillvaro. Om några af er äro missmodiga i denna sak, så låt mig berätta er två historier ur min egen erfarenhet, som bestämdt skola muntra upp er.

139

EN TECKNING UR LIFVET

Det finns en stor fabriksägare, den störste i världen i sitt yrke. Jag känner honom mycket väl, en präktig karl, som gör heder åt sitt »business». Då han började åldras, insåg han, liksom alla kloka män, att nytt blod behöfde införas i hans affär; att medan det ännu var jämförelsevis lätt för honom att leda det vidsträckta företaget, skulle det vara välbetänkt att sörja för dess öfverlämnande i goda händer, när han dragit sig tillbaka. Rika mäns söner ärfva sällan lust för affärer. Jag kan icke yttra mig om huruvida detta är bra eller illa. Men då jag ser på människosläktet i dess helhet, tror jag det är bra.

Om rika mäns söner hade fattiga mäns söners tvingande behof och däraf framkallade ärelystnad och förmåga, skulle det finnas färre utsikter för universitetsstnderande än nu. Det var icke till någon af sin familjs medlemmar denne man vände sig för att finna den nya kraften. En ung man anställd i ett bolag hade ådragit sig hans uppmärksamhet vid utförandet af några uppdrag för sin firma. Den unge mannen hade ofta ärenden till den äldre affärsmannen. Denne var klok och gick icke hastigt till väga. Hans duglighet var han snart på det klara med, men det var endast en punkt bland många andra. I hvilka förhållanden lefde den unge mannen, hurudana voro hans vanor, böjelser och kunskaper? Hurudan var hans natur, utom hvad som rörde hans verksamhet? Han fann alla svaren på sina frågor tillfredsställande. Den unge mannen, hvars far var död, underhöll sin mor och en syster; hans vänner voro präktiga unga män, ett par af dem något äldre än han; han studerade; han var road af läsning; han hade ädla böjelser. Jag behöfver knappast säga att han var en ung gentleman, med aktning för sig själf, den förkroppsligade hedern, ur stånd till något lågt eller simpelt; i få ord,

140

ett mönster för en ung man och, naturligtvis, fattig — det säger sig själft.

Den unge mannen blef eftersänd, och millionären sade honom, att han skulle gärna vilja anställa honom i sin affär, om han hade lust att göra ett försök. Millionären uttalade öppet sin afsikt att finna en ung affärsman, som kunde sätta sig in i företaget och med tiden befria honom från omsorg. Det uppgjordes att han skulle under två år ha plats som bokhållare, underkastad en bokhållares villkor, som i detta fall voro mycket stränga, därför att han måste vara på fabriken några minuter före sju på morgonen. Han skulle få något högre lön, än han hade förut, och om efter två års förlopp ingenting blifvit sagdt å någondera sidan, var öfverenskommelsen slut, och hvar och en af dem fullkomligt fri. Han var helt enkelt antagen på försök. Den unge mannen förklarade stolt, att han ville icke ha det annorlunda.

Allt gick som förut. Innan de två åren voro förflutna, var principalen säker på att han funnit den ytterst sällsynta artikeln: en ung »businessman». Huru många egenskaper innefattas icke i detta ord — först och främst omdömesförmåga; ty utan omdömesförmåga kommer en affärsman icke långt. Principalen förklarade för den unge mannen, att han var belåten med honom, nöjd med hans arbete och uttryckte sin glädje öfver att ha funnit honom. Han hade nu vidtagit anordningar för att upptaga honom i firman. Men till hans häpnad svarade den unge mannen:

— Jag är mycket, mycket tacksam, men det är mig omöjligt att emottaga anbudet.

— Hvad står på? Ni passar mig. Passar jag inte er?

— Ursäkta, sir, men af skäl, som jag icke kan förklara, vill jag lämna min plats om sex månader, då

141

mina två år äro ute, och jag ämnade just säga upp den, så att ni kan få den fylld.

— Hvart ämnar ni er?

— Jag reser utomlands.

— Har ni tagit någon anställning?

— Nej, sir.

— Vet ni icke hvart ni kommer att resa?

— Nej sir.

— Icke heller hvad ni skall göra?

— Nej sir.

— Jag har behandlat er väl, och jag tror mig ha rättighet att få veta det verkliga skälet. Jag anser att det är er plikt att säga mig det.

Skälet tvingades ur den unge mannen.

— Ni har varit alltför god mot mig. Jag skulle vilja ge mycket för att kunna få stanna hos er. Ni till och med bjöd mig till ert hem — ni har varit borta på resor — ni uppmanade mig att ofta hälsa på och att ledsaga er fru och er dotter till sådana underhållningar, som de önskade besöka — och jag — jag kan inte uthärda längre.

Nåväl, millionären upptäckte naturligtvis hvad ni alla redan förstått, att det händt den unge mannen precis detsamma, som skulle händt er under liknande förhållande — han hade blifvit kär i dottern. I vårt land skulle detta icke ansetts som en förbrytelse, och jag tillråder ingen af er att strida mycket emot känslan. Om ni hyser verklig kärlek till någon, så bry er icke om att föremålet är dotter till er principal och att ni får bära rikedomens börda. Men i det land, hvarom jag talar, skulle det hafva ansetts ohederligt af en ung bokhållare att fria till en ung dam utan föräldrarnas tillåtelse.

— Har ni talat med min dotter om edra känslor för henne? lydde frågan. Den unge mannen värdigades knappt svara.

— Naturligtvis icke.

— Aldrig sagt ett ord, som kunnat tydas däråt?

142

— Naturligtvis icke.

— Nå, sade han, jag ser ingen anledning hvarför ni icke skulle göra det. Ni är just den son jag skulle önska mig, ifall ni kan vinna min dotters hjärta.

Mycket egendomligt, men det var dock så, hade den unga damen samma åsikt som pappa — han var en sådan äkta man, som hon ville ha. Denne unge man är nu en lycklig affärsman.

ROMANTIK I »BUSINESS»

Jag har en annan historia, som hände i ett annat land. Båda svärfäderna ha själfva berättat mig historierna, och de äro stolta män, liksom jag är stolt öfver deras vänskap. Ni ser att business är icke endast detta hårda prosaiska lif, som vanligen skildras. Det bär inom sig romantik och känsla, och ju större ett affärsföretag är, ju framgångsrikare och nyttigare, desto mera romantik och fantasi träffar man på. De största triumferna, till och med i affärer, härröra från romantik, känsla och fantasi, i synnerhet inom en firma med världsrykte.

Den andra historien är så lik den första, att det är svårt att berätta den med någon framgång. Ni gissar er genast till upplösningen, och detaljerna i dessa händelser betyda ingenting. Det är som när jag berättade om slaget vid Bannockburn för mina unga brorsöner: Där stodo engelsmännen och där skottarna.

— Hvem vann, farbror? skreko alla tre på en gång med sublimt förakt för detaljer. Men i detta fall är det icke fråga om krig. Jag tar för afgjordt, att alla förvecklingar löstes genom fredlig öfverenskommelse.

Jag skall icke berätta historien i hela sin längd, som jag gjorde med den föregående; den är alldeles likadan med undantag af att den unge mannen i detta fall var anställd på vanligt sätt. Den unge mannens tjänster behöfdes, och han blef anställd.

143

Slutligen blef han millionärens privatsekreterare och med samma olyckliga resultat. Men i detta fall hade fadern bedt den exemplariske och duglige unge mannen att, medan han var borta, se till hans söner. Detta gaf anledning till besök å familjens landtställe och till lek och idrottsöfningar med sönerna. Min vän glömde att han hade en dotter, och det skulle han inte ha gjort. När ni blir icke endast hufvudmän för affärsföretag, utan också hufvudmän för familjer, så skall ni komma ihåg detta och inte endast tänka på sönerna. Privatsekreteraren, som fått i uppdrag att hålla ett öga på sönerna, hade på ett eller annat sätt missförstått de muntliga instruktionerna och gaf dem ett litet vidsträcktare fält. Dottern syntes behöfva mesta omsorgen. Men lägg märke till detta: Dessa båda unga män tillvunno sig sina principalers förtroende och erkännande först, och blefvo sedan kära i döttrarna. Ni kunna vara fullkomligt trygga, om ni taga dessa saker i samma ordning.

VÄRDET AF EN AFFÄRSBANA

Kanske det tillåtes mig, utan att jag alltför mycket afviker från ämnet för min text, att framställa några anmärkningar öfver det inflytande en affärsbana, i jämförelse med andra yrken, har på människor.

Först har jag då gifvit akt på att artistbanan gör folk småaktiga och framkallar afundsjuka, fåfänga och retlighet, just raka motsatsen till de egenskaper jag träffat på hos affärsmän. Man tycker att musik, målning och skulptur borde utöfva ett förädlande inflytande på de personer, som dagligen syssla därmed. Men erfarenheten säger något helt annat. Kanske är det därför, att konstnärernas arbete eller utförande är så personligt, så i ögonen fallande, så direkt framstäldt för publiken, att småaktiga känslor lätt väckas till lif; hvad anledningen än må vara, så tror jag ingen kan påstå motsatsen, då jag säger att konstnärer ofta

144

bli fördomsfulla och trångsinta. Men förstå, att jag talar endast om klasser och om allmänna intryck; öfverallt träffa vi på undantag, hvilka göra genomsnittet ännu mindre tillfredsställande. Hvad de så kallade lärda yrkena angår, så iakttaga vi en ganska märkbar skillnad på den verkan de olika facken frambringa.

Inom den prästerliga klassen märkes detta icke så mycket i vår tid, därför att de ledande på detta viktiga område tillåta sig vidsträcktare vyer än förr och befatta sig mindre med bekännelser och dogmer och mera med de yttringar af synd och felaktigheter, som vidlåda det mänskliga lifvet i alla dess skiftande företeelser. Detta vidgar sinnet. Det har framhållits, att juridiken gör förståndet redigt, men trångt, och att jurister sällan ha stigit till högre chefsplatser med makt öfver sina medmänniskor. Detta innebär icke att män, som studera lagfarenhet, bli mindre dugliga lagstiftare eller statsmän och ledare. Om så vore förhållandet, skulle vårt land, framför alla andra, vara illa däran, emedan vi styras af jurister. Men de mest ryktbara amerikanare, som varit stora män, voro icke stora lagkarlar; det vill säga, att de sällan intagit någon rangplats inom yrket, men de ha begagnat sig af den oskattbara fördelen, som lagstudium förlänar en statsman, och utvecklats utöfver yrkets gränser. Det säges att den store lagkarlen och den store domaren måste befatta sig med redan fastställda regler och föreskrifter; lagkarlen följer föreskrifter, men härskaren öfver människor utfärdar föreskrifter.

KÖPMÄN OCH VETENSKAPSMÄN

Det förefaller, som om alla lärda yrken hade en viss benägenhet att göra sina utöfvares sinnen rediga, men trånga. Hvad som först erfordras på affärsbanan, är att affärsmannen skall kunna befatta sig med en ständigt växlande mångfald af frågor. Han måste

145

äga en omfattande omdömesförmåga, grundad på mångsidigt vetande. Det är icke tillräckligt för vår tids store köpman och affärsman, att han känner sitt eget land väl, dess fysiska förhållanden, dess resurser, statistik, årsväxt, farleder, finanser, med ett ord, alla förhållanden, som röra icke endast det närvarande, utan som gifva honom data, af hvilka han med någorlunda säkerhet kan beräkna framtiden.

Köpmannen, hvars verksamhet sträcker sig till olika länder, måste känna till äfven dessa och likaså det viktigaste, som rör dem. Hans synpunkt får vara vid som världen; intet af vikt kan hända, som icke har inflytande på hans verksamhet: politiska förvecklingar i Konstantinopel; kolerasymptom i Östern; monsun i Indien; guldtillgången i Cripple Creek; förekomst af Coloradoskalbaggen eller en fallen ministär; krigsfara; sannolikheten af skiljedom i koloniala tvistefrågor — intet kan hända i någon del af världen, som han icke behöfver tänka öfver. Han måste äga en af de mest sällsynta egenskaper: förmågan att rätt bedöma människor. Han använder ofta tusentals personer och bör veta hur han skall kunna framkalla det bästa hos de olika karaktärerna; han måste äga organisationsförmåga — en annan sällsynt gåfva; han måste hafva handlingsförmåga, måste kunna besluta sig hastigt och klokt.

Dessa sällsynta egenskaper äro icke så absolut nödvändiga för specialisten i något yrke eller ämbete. Köpmannen följer en bana, som icke endast skärper hans förstånd, utan utvecklar alla hans själsförmögenheter; i motsats till andra banor leder den icke till fackkunskap eller ensidighet, utan utvecklar omdömesförmågan och handlingskraften. Ingen vetenskaplig verksamhet omfattar så många problem, ingen annan kräfver en så vidsträckt synpunkt på förhållanden i allmänhet. Därför tror jag att det med fullt skäl kan sägas om affärsbanan, att den måste vidga och utveckla sina anhängares intellektuella krafter.

146

Å andra sidan är den lärda banan oändligt mycket ädlare på ett sätt: den har icke till hufvudändamål att förtjäna pengar och är fri från den största faran på affärsbanan, hvilken i en betydelse är den sorgligaste af alla banor, nämligen om den beträdes på orätt sätt. Att förtjäna pengar är utan tvifvel bevekelsegrunden för de flesta unga män, som ägna sig däråt. Jag tror att om ni vill pröfva edra hjärtan, så skall ni finna att jag talar sant. Men om detta är den första, så skulle det icke vara den sista bevekelsegrunden.

En människa kan göra stor nytta genom att utveckla sitt lands tillgångar; genom att skaffa sysselsättning åt tusenden; genom att förbättra uppfinningar, som visa sig vara till släktets välsignelse och förhjälpa det framåt. Den framgångsrike affärsmannen höjer sig snart öfver blotta önskan att förtjäna pengar som huf vudändamålet för sina sträfvanden; denna är undanträngd af tanken på den nytta han kan göra inom sin verksamhetskrets. Köpmannen finner snart sin största glädje i utsträckningen af sina internationella affärsförbindelser — i sina skepp, som befara alla haf. Fabrikanten finner sitt största intresse och sin största belöning i sina biträden, sina fabriker, sina maskiner, i förbättringar och nya arbetsmetoder. Den vinst de få uppskattas icke så mycket för penningens egen skull, utan mera som ett tecken på framgång.

»Business» har sin romantiska såväl som sin prosaiska sida. Den unge mannen, som börjar i en bankaffär och befattar sig med kapitalplaceringar på hundra olika sätt — i järnvägsobligationer, i förlagslån till köpmän och yrkesutöfvare för att hjälpa dem utföra sina underverk — finner snart att »business» innehåller romantik och lämnar ett obegränsadt spelrum för fantasien. Hans inflytande kan göra sig gällande i hela vida världen. Ett enkelt bref af hans hand kan föra den resande till jordens aflägsnaste

147

vrå. Han kan äfven vara sitt fosterland till tjänst i en kris, som Richard Morris, den framstående köpmannen i Filadelfia, hvilken kom general Washington till hjälp vid revolutionen, eller, såsom i vår tid, våra bankirer, hvilka vid flera kritiska tillfällen bisträckt regeringen med sitt guld för att afvända en öfverhängande olycka.

DEN ÖFVERVUNNA FÖRDOMEN MOT HANDEL OCH INDUSTRI

Om den unge mannen icke finner romantik i »business», så ligger felet icke hos »business», utan hos den unge mannen. Tänk bara på allt det underbara, det mystiska, som är förknippadt med utvecklingen af den mest andliga af alla makter — elektriciteten — med sin okända, kanske oanade kraft. Den unge man måste vara mycket trög och prosaisk, som icke efter att på ett eller annat sätt haft att göra med elektricitet känner sig lyftad från hvardagligheten till det hemlighetsfullas region. »Business» är icke bara dollars; de äro endast skalet — kärnan ligger ini och kommer affärsmannen till godo senare, när hans högre egenskaper, hvilka ständigt påkallas, hunnit utvecklas och mogna. Under militarismens och den råa styrkans öfvervälde rådde stort förakt för mannen, som utöfvade ett yrke. Huru fullständigt har icke detta ändrats! Men denna känsla har icke gamla anor, ty om vi blicka längre tillbaka, så finna vi att de äldsta familjer i världen voro icke så stolta öfver något som öfver den roll de spelade i »business». Ullsäcken och skutan finnas ännu i deras vapensköldar. Den för närvarande mest inflytelserike statsmannen i England är härtigen af Devonshire, därför att han har båda partiernas förtroende. Han är direktör i Barrow Steel Company. Af ledamöterna i det nuvarande konservativa kabinettet inneha sextiofyra direktörsposter i olika handels-, fabriks- och grufbolag.

148

Nu för tiden är det icke i Storbritannien tal om att hålla sig utanför handel och industri, utan tvärtom att få tillträde dit. Franska republikens president, som haft en så märkvärdig karriär, har hela sitt lif varit en affärsman. Den förra känslan af motvilja har alldeles försvunnit.

Ni minns att förre kejsaren af Tyskland ville göra sin vän, stålfabrikanten Krupp, till furste, men denne »businessman» var alltför stolt öfver sina fabriker och var sin faders värdige son och bad kejsaren om ursäkt, för att han icke ville degraderas från sin rang som »Stålkung». Herr Krupps son, som nu bestigit sin faders tron, skulle helt säkert svara på samma sätt. Nu är han monark, alldeles som kejsaren och, efter hvad jag känner om unge kung Krupp, lika stolt öfver sin ställning.

Den gamla fördomen mot affärsverksamhet har försvunnit från de starkaste bålverken i Europa. Förändringen har uppstått däraf, att affärsverksamheten blifvit förändrad. I forna dagar utfördes hvarje särskild arbetsgren i möjligast minsta skala, och små sysslor i små affärer alstra små människor. Dessutom måste hvarje man ägna sig åt detaljer, och i själfva verket bedref hvar och en yrke och handel på egen hand. Organisationsförmåga, företagsamhet, vida vyer och handlingskraft hade intet spelrum. I vår tid sker »business» inom alla grenar på en så gigantisk skala, att delägare i ett stort affärsföretag äro härskare öfver ett helt litet rike. En arbetschef kan ha flere män i sin industriella armé, än de tyska småkungarna hade under sina fanor.

Det sades fordom, att två personer med samma yrke kunde aldrig komma öfverens; nu råder den varmaste vänskap mellan yrkeskamrater, de besöka hvarandras kontor, fabriker och magasiner, visa hvarandra de olika metoderna, förbättringarna och uppfinningarna samt tillämpa dem oförbehållsamt i sina egna affärer.

149

Affärsföretagen äro alltför storartade för att alstra småaktig afundsjuka, och vid sidan af förvärfsbegäret finnes begäret efter framsteg, uppfinning, förbättrade metoder, vetenskaplig utveckling och stolthet öfver att lyckas i dessa viktiga punkter; så att den behållning en affärsman nu för tiden eftersträfvar och erhåller består icke uteslutande i dollars. Han får jämte dollarn något bättre, en kassabehållning i medvetandet att ha bidragit till höjandet och utvecklandet af det arbetsföretag, som han gjordt till sin lifsuppgift.

AFFÄRSBANANS BELÖNINGAR

Jag kan med fullt förtroende framhålla affärsbanan för er såsom en bana, hvilken lämnar fritt rum åt utvecklingen af en mans bästa egenskaper. Jag tror att den store köpmannens, bankirens eller fabrikschefens bana är gynnsam för utvecklingen af själsförmögenheterna, att den mognar omdömet och insikterna i olika ämnen, friar från fördom och håller själen frisk och mottaglig. Och jag vet att varaktig framgång vinnes icke utan genom ärlighet och redbarhet, genom oförvitliga vanor och tadelfritt lefnadssätt, genom ådagaläggande af god insikt och klokt omdöme i det mänskliga lifvets alla förhållanden; anseende och förtroende fly snart från den affärsman, som visar oförstånd i handel och vandel eller som är oregelbunden i sina vanor eller misstänkt för att icke vara fullt redbar. I hvarje annat yrke kan finnas plats för den oförståndige — oförståndig som ett barn utanför sitt speciella fack, men framgångsrik inom detta — men ännu aldrig har en oförståndig affärsman haft framgång. Om han saknar en sund, allt omfattande omdömesförmåga, så är han dömd till undergång.

Businessbanan är sålunda en sträng dygdens skola, och där finns en mycket hög belöning, som den ofta utdelar, och ingen annan bana kan utlofva: All den ädla välgörenhet den möjliggör. Det är

150

»businessmän», vi hufvudsakligast ha att tacka för våra universitet, högskolor, bibliotek och uppfostringsanstalter, hvarom sådana namn vittna som Girard, Lehigh, Chicago, Harvard, Yale, Cornell och många andra.

Hvilket bättre minne kan en man efterlämna, än ett som åstadkommer så mycket verkligt godt och så säkert för hans namn till kommande släkten, hälsadt med välsignelse af tusenden inom hvarje årtionde, hvilka inom dess murar erhållit den dyrbaraste skatten: en sund och fri bildning? Detta är de mäns arbete, hvilka insågo att rikedom är anförtrodt gods, att under ägarens lifstid användas till medmänniskors bästa.

I fall några affärsmän skulle bli beskyllda för snikenhet, kunna vi med allt fog försvara dem som klass med de ord, som den hedervärde Thomas Cromwell använde till försvar för den store kardinalen: »Om de äro snikna i att förvärfva, så äro de kungligt frikostiga i att gifva, hvarom dessa lärosäten bära vittnesbörd.»