Om du måste veta så var de första affischerna så här fula. En massa affischer fattas fortfarande, men hittar jag dem kan det hända att de dyker upp.
Bilderna är rätt stora, för det är mycket text på dem och om det är helt oläsligt är det här rätt meningslöst.
Först är det den affisch som jag satte upp innan alltihop startade. Jag försökte göra nåt som skulle ha intresserat mej själv, men ja, jag vet att den är ganska fånig. Ändå med vissa poänger redan då.
Sen, allra första "trippelkonserten", det vill säga första gången med den delen av konceptet som hållit. "Jemmer" hade bytt namn till "Tinuviel" när de kom, och heter numera "Roger Överallt", och de lyfte spelningen till nånting över förväntan.
Sen fattas några affischer, men nästa är viktig. För första gången med Fredrik Johansson, Dick Lundberg och Peter Trygg! Killarna i Nisses Trio har jag däremot tappat kontakten med.
Sen kom första gången då det verkligen var fullt, oktober -99. Kör, Frisk, Eckerdal & Nilsson och ett funkband. Allt på en gång och det var en toppenkväll!
Sen ville ödet ta ner mej på jorden ordentligt. Trots att jag fortsatte med fyra namn och hade två hela band blev novemberspelningen värsta floppen. Det var ganska glest med folk när Schütz och Al Zheimers spelade, men det lät bra och alla hade trevligt. Sen öste banden igång, trummorna var inte dämpade, lokalen skakade och den redan ganska glesa publiken flydde. Banden var så klart inte så nöjda, hade väl hoppats att de andra skulle fylla lokalen och komma till dukat bord.
Närmare har jag väl inte varit att lägga ner, men jag fortsatte...
På våren fick allt vänta till april. Då stod Fredrik Johansson & Humanisterna på scenen för första gången, liksom Fredrik Sandh, och Chaida i duoform som inhoppare. Hyfsad spelning, fast ingen fullträff. Publiken var lite för ensidigt där för Emandarrs.
Våren hade tre till spelningar planerade, varav två genomfördes, och det gick faktiskt riktigt dåligt. Jag planerade tre akter till varje tillfälle, hade för lite lokala gäng och tappade till två på varje vilket var alldeles för lite. Det värsta var att jag ställde in den sista, som faktiskt hade kunnat bli mycket bättre! Henrik Tröst var planerad till den, liksom Al Zheimers.
Så efter höstens första två lyft, först innehållsmässigt och sen även publikmässigt, så var det rätt lågt. Hela våren fanns tanken om att lägga ner med mycket tydligt.
Blå Häst-affischen ovan tyckte jag var hyfsad, lovade rätt mycket, men det kom ändå bara närmast sörjande. Då bestämde jag mej för att man inte ska köra alls utan minst två lokala namn.
Så vad gör man? Nysatsar, och det gick bra. Roligare namn, mycket finare affischer, en rejäl "backdrop" för att spola vardagsrumsstuket, en ansträngning för att hitta lokala förmågor... och sen dess har vi väl aldrig haft nån verkligt dålig spelning? Alltid hyfsat eller bra med folk, bättre stämning, tjusigare på alla sätt. Men man måste börja nånstans, och de tråkiga affischerna ovan är rester av början.