Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tältliv och utrustning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
användas helst med långt och fint starrgräs såsom
stoppning, denna dock svår att utföra utan anvisning av van
infödd skostoppare. Tillvägagångssättet låter sig knappt
beskriva, men är i korthet följande. Skoskaften nedvikas
så långt som möjligt. I skon nedlägges på hälens plats en
mindre grässudd. Starrgräs uppredes och utbredes till en
jämn eller platt matta av fotens dubbla längd och bredd.
Man håller skon med vänster hand fattar mattan vid l/3 av
längdsnittet med högra handens fingertoppar, kör den ned
i skon med handen och låter därvid mattan sluta sig kring
handen, som kommer att prässas i skon såsom en fot,
omgiven av en tjock strumpa. Handen drages därefter ut och
ett nytt jämnt skikt av hö införes, om så kräves och med
iakttagande av att höstrumpan ej får komma i olag.
Sedan höet blivit jämnt och väl inpackat, inskjutes i stället
för handen bara foten, så att den kommer riktigt ned
med hälen. Det går sämre om yllestrumpa sitter på,
emedan denna river med sig höet. Om föga hö står upp
kring benet, lindas detta med ett tunt höskikt, varpå
skaftet ombindes med skobandet och slutligen även den
över skaftet dragna nederkanten av byxen. Om
höstoppningen lyckats, har man nu en angenäm känsla av
mjukhet och värme kring foten. Att uppnå detta är ej så
svårt, men att stoppa, så att man hela dagen känner samma
välbehag kring foten, är utomordentligt svårt, emedan
höet packar sig under dagens lopp, varigenom höstrumpan
blir för stor. Det gäller därför att redan från början
stoppa mycket hårt, men dock ej så att det tränger.
De lapska bandskornas överlägsenhet ligger i deras
vattentäthet. När de dessutom äro fyllda med en massa
hö, kan man inse, att det skall dröja jämförelsevis länge,
innan så mycket vatten inkommer, att foten blir våt;
dessutom äro de billiga, spara strumpor och äro lätt
lagade. Går ett hål i botten, kan man sy över en
skinnlapp med sena, en stark nål och syl. Men höstoppningen
är en svår konst, som ej är allom givet att lära sig. I stället
kan man möjligen till en tid reda sig med dubbla sockor
och flere par strumpor. Nya bandskor äro synnerligen
hala på jämn, gräsklädd mark, men när bottnarna blivit
slitna eller lappade, äro de lättare att gå med och på fast
berg eller grövre stenar vida mindre halkiga än vanliga
skodon. Innan man blir van förorsaka de ofta ömhet i
fötterna, emedan fasta sulor saknas. Denna olägenhet
kan dock undvikas genom att lägga en lös sula inuti.
Den som ej vågar förlita sig på bandskor, måste kosta
på sig ett par grova, vattentäta skodon med tjocka sulor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
