Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sardona-gruppen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kallt och sundt. I de fruktbara dalarna
odlas en mängd sädesslag. På mineralier
finnes riklig tillgång. Guld, silfver, koppar,
jern, antimon och marmor förekomma; särskildt
berömda äro opalgrufvorna i berget Libanka, och
trakten kring Soóvár l. Salzburg kallas för sin
saltrikedom Soóvárs Salzkammergut. Bland de många
mineralkällorna märkas: Kis Sáros, Magyar Ischla och
Szinye-Lipócz. Befolkningen uppgick 1880 till 168,013
innev., deraf 58 proc. slovaker, 29 proc. tyskar,
9,7 proc. rutener och 2,18 proc. magyarer. 14,700
voro lutheraner, 12,700 judar, de öfrige
katoliker. Hufvudnäringar äro: bergsbruk, åkerbruk,
biskötsel, linne- och flanellväfveri. Hufvudort:
Eperjes.
Saros-cykeln. Se Kaldeiska perioden.
Sarothamnus, bot. Se Cytisus.
Sarpa, biflod till Volga fr. h., i ryska
guvern. Astrakan. Längd 174 km.
Sarpen, stort vattenfall, som bildas vid Sarpsgorg
af Glommens östra, större arm. Fallhöjden är 21 m. på
en längd af 63 m. S. var förr ett stort hinder för
timmerflottningen, men sedan 1887 föres allt timmer
förbi forsen i en särskild ränna. På de tvänne
närliggande egendomarna Borregaard och Hafslund
finnas sågverk, mekaniska verkstäder, träsliperi
o. s. v. Från Sannesund, alldeles nedanför fallet,
är Glommen segelbar. Vid Sarpen ses ännu spår af
ett stort jordras i 18:de årh., då hufvudbyggnaden och
ladugården på Borregaard störtade ned i forsen. Öfver
forsen leder en jernvägsbro, med gång- och körbana
i en nedre våning. Y. N.
Sarpi, Paolo, berömd italiensk historieskrifvare,
född 1552 i Venezia, inträdde tidigt som medlem i
serviternas orden samt blef snart ordensprovinsial
och senare ordens generalprokurator. Inför
inqvisitionen anklagades han emellertid för att stå i
förbindelse med kättare. Under republiken Venezias
strid med påfven Paul V försvarade han med fasthet
och djerfhet de verldsliga regeringarnas oberoende
af påfvemakten. Förföljd från många håll, drog han
sig tillbaka till ett kloster i sin födelsestad och
dog der 1623. S. var en af sin tids mest upplyste
katoliker och öfverensstämde i väsentliga fall
med protestanterna. Hans förnämsta historiska
verk är Istoria del concilio tridentino (1619,
ny uppl. 1858). Hans bref skattas äfven mycket
högt. Biografier öfver honom hafva skrifvits af
Bianchi-Giovini (1836), miss G. Campbell (1869) m. fl.
Sarpsborg, stad vid Sarpen i Norge, Smålenenes
amt. Olof den helige uppförde der 1016 en befäst
kungsgård, och deromkring slöt sig snart en stad,
som bestod till 1567, då den ödelades af en svensk
ströfkår. I S., som i äldre tider vanligen kallades
Borg, hölls Vikens förnämsta ting, borgarthing, och
derefter bevaras ännu namnet Borgesyssel. 1839 beslöts
anläggandet af en ny stad på den gamlas plats. Den
nya staden har dock aldrig varit af någon betydenhet
och tyckes nu, att döma af folkmängden, vara i
tillbakagående. 1875 hade den 3,327 innev., 1885
endast 2,788. Näringsgrenarna bestå hufvudsakligen
af utförsel af trälast från det till stadsområdet
hörande Sannesund, af skeppsfart och småhandel, hvarjämte en
del af befolkningen har sysselsättning vid fabrikerna
Borregaard och Hafslund. Y. N.
Sarreguemines [sargömi’n]- Se Saargemünd.
Sarrukin. Se Sargon.
Sars (Fr. serge), ett slags lätt tyg, merendels
af ull.
1. Sars, Michael, norsk zoolog, född
i Bergen d. 30 Aug. 1805, blef 1823 student
i Kristiania, tog 1828 teologisk examen och blef
1830 kyrkoherde i Kinn, ett hufvudsakligen af öar
bestående pastorat i Söndfjord i Bergens stift.
Der, i hafvets närhet, egnade han sig med
stor framgång åt undersökningar öfver
lägre hafsdjur. 1837 företog han på offentlig
bekostnad en studieresa till Frankrike och Tyskland,
hvarförutom han sedermera ofta företog resor, dels
till nordliga Norge, dels till Medelhafs-landen.
1854 beviljade stortinget honom ett särskildt
anslag som e. o. professor vid universitetet, hvarpå
han flyttade till Kristiania och lefde der till
sin död, d. 22 Okt. 1869. Såsom forskare och
författare utvecklade S. en betydande verksamhet,
hvilken förskaffade honom ett stort erkännande
redan under hans lifstid, bl. a. utnämning
till filos. doktor vid Zürichs universitet.
Af grundläggande betydelse äro hans undersökningar
öfver medusornas utveckling. Redan 1829 upptäckte
han en märklig polypform, af honom kallad »Strobila»,
och genom att sedermera ådagalägga dennas
samhörighet såväl med en annan som med de medusor,
hvilka afsnöra sig från Strobila, grundlade
han läran om generationsvexlingen. Många af hans
afhandlingar äro spridda i tidskrifter: »Magazin
for naturvidenskaberne» och dess fortsättning,
»Nyt magazin», af hvilket sistnämnda
han från 1858 var en af redaktörerna,
»Kristiania videnskabsselskabs forhandlinger»,
»Wiegmanns archiv für naturgeschichte», Okens »Isis»
o. s. v. samt i de skandinaviska naturforskaremötenas
förhandlingar. Hans första verk var Bidrag til
södyrenes naturhistorie I (1829). Vidare har
han utgifvit Beskrivelser över märkelige ved
den bergenske kyst levende dyr (1835), som väckte
stort uppseende, Fauna litoralis Norvegiae
(I–II, 1846–56, i förening med D. C. Danielssen och
J. Koren), Oversigt över Norges echinodermer (1861),
Om siphonodentalium vitreum (1861), Beskrivelse över
lophogaster typicus (1862), Mémoires pour servir à
la connaissance des crinoides vivants (1868) m. m.
Flere af dessa verk äro utgifna som program
från Kristiania universitet; en del af hans arbeten
hafva efter hans död utgifvits af sonen G. O. Sars.
Y. N.
2. Sars, Johan Ernst Welhaven, den föregåendes
son, norsk historiker, född i Kinns härad (Söndfjord)
d. 11 Okt. 1835, blef 1853 student i Kristiania
och tog der den s. k. »anden» examen, men afbröt
sina examensstudier och egnade sig uteslutande
åt historiska forskningar. Han vann 1856
kronprinsens guldmedalj för en af universitetet
utsatt prisuppgift, Udvikling af de forholde
og omstændigheder, som fremkaldte Kalmarunionen,
og navnligen af Norges stilling för og efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
