Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mikon ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mikroberna fortplanta sig dels genom cellernas klyfning,
dels genom sporbildning. De innehålla icke något
klorofyll och sakna derför förmågan att sönderdela
luftens kolsyra, hvadan de för sin näring (högre
kol- och qväfveföreningar) äro hänvisade till högre
organiserade ämnen. Bland dessa föredragas af dem
de ägghvitehaltiga. Dervid uppstår en mängd olika
sönderdelningsprodukter, som endast till ringa del
äro kända, men af hvilka flere utgöra häftiga gifter,
liknande förruttnelse-alkaloiderna (se Ptomain). Det
öfvervägande flertalet af mikrober hemtar sin
näring ur döda djur och växter eller lösningar af
organiska ämnen; dessa mikrober kallas saprogena (af
Grek. sapros, rutten, och gignesthai, födas). Andra
åter kunna åstadkomma sönderdelningar inom lefvande
djur och växter samt bära namnet patogena (af
Grek. pathos, smärta, sjukdom). De vigtigaste
bland de saprogena mikroberna äro närmare omtalade
i art. Jäsning. Till denna klass höra ock de många
olika pigmentbakterierna, af hvilka färgämnen (röda,
gula, blå, violetta) frambringas. Mera undersökta
äro de patogena bakterierna. Redan för mera än
ett århundrade sedan hade man af företeelserna
vid en mängd sjukdomar (de smittsamma) måst draga
den slutsats, att smittämnena vore något slags
lefvande väsenden, alldenstund sjukdomsorsaken
mångfaldigades i den sjuka organismen. Linné är
den förste, som klart och bestämdt angifvit dessa
skäl (i den lilla skriften »Exanthemata viva»,
1757). Men ingen upptäckt angående patogena mikrober
gjordes förr än 1850, då Rayer och Davaine funno
stafformiga celler i mjeltbrandssjuka djurs blod och
satte dem i orsakligt samband med sjukdomen. 1863
började Davaine sina experiment med öfverförande
af mjeltbrandssjuka djurs blod, och sedan dess
har förrådet af kunskaper om de sjukdomsalstrande
mikroberna hastigt ökats genom upptäckter, som redan
visat sig vara af största betydelse för patologien och
hygienen. Dervid hafva fransmän och tyskar inlagt den
hufvudsakliga förtjensten, i främsta rummet Louis
Pasteur och Robert Koch, hvilka män äfven äro de,
som egentligen utarbetat undersökningsmetoderna.
Har en sjukdom misstänkts att vara orsakad af
mikrober, gäller det att medelst mikroskopiska
preparat metodiskt undersöka huruvida och på hvilka
egendomliga sätt någon viss mikrob-art förekommer i de
sjukligt förändrade organen, i de flytande väfnaderna
(t. ex. blodet), i sjukligt förändrade sekret eller
i exkret från de sjuke (t. ex. var eller upphostade
massor). De under den senaste tiden förbättrade
mikroskopiska metoderna hafva dervid lemnat den
yppersta hjelp. Man har framställt starkare linser,
förbättrat belysningsapparaterna och lärt sig att
särskilja mikroberna från andra beståndsdelar
i preparaten genom att färga de sistnämnda,
hufvudsakligen med anilinfärger, hvilka mikroberna
bättre än öfriga väfnadsbeståndsdelar upptaga och
fasthålla, hvartill kommer att olika mikrob-arter ofta
visa olika egenskaper gent emot någon viss färglösning
och derigenom kunna
särskiljas från hvarandra. – Har man genom denna
anatomiska undersökning vunnit sannolikhet för att en
mikrob-art är sjukdomsorsaken, blifver nästa uppgift
att »renodla» densamma, d. v. s. odla den fullt ren
från alla andra lefvande eller döda beståndsdelar, med
hvilka den varit blandad i den sjuka organismen. Ty
endast i det fall att den i renodladt tillstånd
åstadkommer hos friska menniskor eller djur sjukliga
förändringar, fullständigt motsvarande dem, som äro
för den undersökta sjukdomen karakteristiska, har
bevisning åvägabragts att de iakttagna mikroberna äro
vållande till denna sjukdom. Renodlingen är således
en ytterst vigtig del af mikrobundersökningarna. De
mest använda metoderna för densamma härröra från
Pasteur och Koch. Pasteur uppfångar i ett kärl,
som är »steriliseradt» (d. v. s. genom t. ex. stark
hetta befriadt från lefvande mikrober), väfnadsdelar
ur den sjuka organismen eller ur den nyss aflidne
sjuke individen. Öfverförandet sker under särskilda
försigtighetsmått, på det att icke luftmikrober
eller andra mikrober än de misstänkta må samtidigt
öfverföras i kärlet. Detta kärl innehåller en
mikrobfri vätska, som består af ägghviteämnen,
kolhydrat, lim, organiska och oorganiska salter i
sådan blandning, att den är lämpad för de öfverförda
mikrobernas lifsvilkor. Om desamma utveckla och föröka
sig i »odlingsvätskan», grumlas denna eller förändras
på annat sätt. Under försigtighetsmått öfverföras
i sådant fall några droppar af denna mikrobhaltiga
vätska till ett nytt odlingskärl, och så fullföljes
renodlingen ur ett kärl i det andra, ända till 100
ggr. Om det inträffat, att flere än en mikrob-art
öfverförts i odlingsvätskan, kunna de ej deri med
någon säkerhet skiljas från hvarandra medelst denna
Pasteurs metod. Deremot tillåter Kochs metod att
renodla hvar för sig mikrobarter, hvilka från en sjuk
väfnad samtidigt öfverförts på ett odlingsämne. Denna
metod företager renodlingen på fast, genomskinligt,
steriliseradt odlingsämne, vanligen någon gelatinart,
försatt med sådana närande ämnen som pepton, socker
o. s. v. I gelatinen kunna olika mikrob-arter skiljas
åt, emedan hvarje mikrob der utvecklar sig på den
plats, hvarest den fastnat, hvaremot de i en vätska
blandas om hvarandra, dels genom rörelserna i denna,
dels genom sin egen rörelseförmåga. Mikroberna föröka
sig i gelatinen till s. k. kolonier, hvilka kunna inom
få dagar iakttagas med det obeväpnade ögat och bestå
af ända till millioner individer af samma art. Ifrån
dessa kolonier öfverför man under försigtighetsmått
små qvantiteter på andra steriliserade gelatiner och
erhåller sålunda renodlade mikrob-arter. Den kochska
metodens öfverlägsenhet visar sig äfven deri att
dessa koloniers olika form, färg m. m. befunnits vara
särskiljande kännemärken för olika mikrob-arter. –
En renodlad mikrob-art undersökes dernäst på sina
biologiska egenskaper i allmänhet och pröfvas sedan
med afseende på sina patogena egenskaper genom att
öfverföras på djur. De derigenom möjligen framkallade
sjukliga förändringarna hos försöksdjuren studerar
man efter tidsföljd, steg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
