Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Michelianer ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tyska philosophiens utvecklingshistoria», 1844,
öfvers. af B. E. Malmström) och angaf närmare sin
ståndpunkt genom Vorlesungen über die persönlichkeit
Gottes und die unsterblichkeit der seele (1841) samt
Die epiphanie der ewigen personlichkeit des geistes
(3 afdeln., 1844–52). M. söker der modifiera den
absoluta panteismen och lär, att då Gud kommer till
medvetande i hela menskligheten, och ej endast hos en
individ, är han för individen ett oändligt upphöjdt
(transscendent) väsende, till hvilket hvarje enskild
menniska derför kan vända sig i bön. Af M:s öfriga
arbeten äro de vigtigaste Geschichte der menschheit
in ihrem entwickelungsgange seit dem jahre 1775
(2 bd, 1859–60), Naturrecht, oder rechtsphilosophie
als die praktische philosophie (3 bd, 1866) och det
stora verket Das system der philosophie als exakter
wissenschaft (4 bd. 1876–81), i hvilket han söker
åvägabringa en försoning emellan det spekulativa
tänkandet och de empiriska vetenskaperna. Stiftare
af det filosofiska samfundet i Berlin, redigerade
M. dess tidskrift »Der gedanke», 1860–68. År 1884
utgaf han Wahrheit aus meinem leben.
Michelianer. Se Hahn, J. M.
Michelis, Friedrich, tysk katolsk teolog och
filosof, f. 1815 i Münster, blef 1864 professor
i filosofi vid lyceum i Braunsberg. Han har i
flere skrifter (bl. a. Der kirchliche ståndpunkt
in der naturforschung, 1855; Der materialismus
als köhlerglaube, 1856; Häckelogenie, 1876)
bekämpat darwinism och materialism, men äfven
gent emot jesuiterna försvarat den katolska
vetenskapens frihet (Kirche oder partei?, 1865),
liksom han ock bestridt läran om påfvens ofelbarhet
samt varit och är en af de förnämste ledarna
för gammal-katolicismen. Mot ofelbarhetsläran
riktade han skriften Die unfehlbarkeit des papstes
(1869). När vatikankonciliet fastställt denna
lära, anklagade M. öppet Pius IX som en kättare
och kyrkans förderfvare. Härför exkommunicerad
(1871), verkade han sedermera med ifver i tal och
skrift (särskildt i tidskriften »Der katholik»)
för de åsigter, som i gammal-katolicismen funnit
sitt uttryck, ja han var äfven en af de få mera
framstående ledarna för denna rörelse, hvilka på
synoden 1878 röstade för det då antagna förslaget om
afskaffandet af presternas nödtvungna celibat. Bland
hans filosofiska skrifter må nämnas Geschichte
der philosophie von Thales bis auf unsere zeit
(1865) och Die philosophie des bewusstseins (1877,
mot v. Hartmann). M. är sedan 1874 själasörjare
i den gammal-katolska församlingen i Freiburg.
K. H.
Michelozzi [mikel-], Michelozzo, italiensk arkitekt
och bildhuggare, f. 1391, d. 1472, var en efterföljare
till de banbrytande mästarna under ungrenaissancen
i Florens: Brunellesco och Donatello. Han följde den
förre som byggnadskonstnär, och hans förnämsta verk
är det väldiga Palazzo Riccardi (fullb. omkr. 1440),
då kalladt Pal. Medici, emedan det byggdes åt Cosimo
de Medici. Der användes den af Brunellesco införda
rustiken med uppåt aftagande grad af grofhet. Likaså
är gården med sin arkadgång förebild för en mängd palatsgårdar under
1400-talet. Vidare komponerade M. i hufvudsak den
främre gården i Pal. Vecchio samt gården i Pal. Corsi
jämte flere villor ock klosterbyggnader, alla i enkel
stil. – Som bildhuggare var han Donatellos lärjunge
och medhjelpare samt utmärkte sig förnämligast i
det tekniska som bronsgjutare. Han nyttjades derför
som medhjelpare af Ghiberti vid gjutningen af dennes
Matteus-stod och af Luca della Rogbia vid utförandet
af bronsdörrarna till den gamla sakristian i dômen
i Florens. Af hans egna arbeten märkas Johannes
döparen i silfver (1452, i Florens’ Opera del duomo)
samt i Milano ett par portaler med reliefbilder
i marmor. Gemensamt med Donatello arbetade han
företrädesvis på trenne grafvårdar, nämligen öfver
påfven Johan XXIII (i Florens’ Baptisterium), öfver
kardinal Brancacci (i Neapel) samt öfver Bartolomeo
Aragazzi (i dômen i Montepulciano), å hvilka alla mer
eller mindre röjes i de från M. härflytande delarna
en viss allvarlig karakter, som ibland gör intryck
af storhet, men ej sällan också af enformighet och
stelhet. C. R. N.
Michelsen, Hans, norsk bildhuggare, f. 1789 nära
Trondhjem af fattiga föräldrar, öfvade i sin
hemort framgångsrikt den i åtskilliga trakter af
Norge inhemska traskärarekonsten och skaffade
sig derigenom medel att komma till Stockholm för
att studera bildhuggarekonst. Derifrån begaf han
sig med stipendium till Rom, der han 1850 började
arbeta hos Thorvaldsen. 1833 utförde han på Karl
Johans beställning de tolf apostlarna i Trondhjems
domkyrka. Efter sin hemkomst måste han af brist på
uppmuntran draga sig tillbaka till sin födelsebygd,
der han flere år lefde som bonde. 1842 kom man
att åter erinra sig honom. Han fick några smärre
beställningar och utförde bl. a. Holbergs marmorbyst
för universitetet samt fyra norska konungar för
slottet Oskarshal. Men han var då en gammal man och
hans krafter redan brutna. M. afled i Kristiania d. 20
Juni 1859. De få arbeten, som det blef honom beskärdt
att utföra, bära vittne om »att M., i fall han hade
fått utbilda sig under lyckligare förhållanden,
skulle kunnat blifva en af de störste konstnärer
Norge frambragt».
Michelsen, Andreas Ludwig Jakob, tysk rättslärd,
historisk forskare och politiker, f. i Slesvig 1801,
d. 1881, utgaf 1828 Geschichte Nordfrieslands
im mittelalter och kallades med anledning deraf
1829 till Dahlmanns efterträdare såsom professor
i historia i Kiel. M. började dock snart drifva
politisk propaganda i samma riktning som den bekante
Lornsen (se denne), hvarför han 1842 fann rådligast
att mottaga en juridisk professur i Jena. Efter
slesvig-holsteinska resningens utbrott 1848 blef
M. medlem af Nationalförsamlingen i Frankfurt för en
nordslesvigsk valkrets och slöt sig till v. Gagerns
parti. 1862–64 var han föreståndare för »Germanisches
museum» i Nürnberg och bosatte sig sedermera i
Slesvig-Holstein. Bland M:s utgifna arbeten må
ytterligare nämnas Urkundenbuch zur geschichte des
landes Dithmarschen (1834), Sammlung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
