Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Menhir ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eller relativt. En frisk mans hjerna har i
undantagsfall funnits väga ända utöfver 1,800 gr. I
medeltal torde hjernan hos den europeiske friske
mannen vid 30–40 års ålder väga vid pass 1,410 gr.,
hos qvinnan 1,260 gr., vid högre ålder hos den förre
1,326, hos den senare, 1,203 gr. (Broca), men kan
sjunka till resp. 1,024 och 907 gr. Hos öfriga raser
är hjernan mindre; en buschqvinnas hjerna befanns
väga blott 872 gr. (Marshall). Man har icke varit i
tillfälle att väga friska hjernor efter antropoider;
men då volym och vigt stå i viss proportion till
hvarandra och volymen kan bestämmas genom mätning af
kraniets rymd, har man genom sådan mätning slutit
sig till, att de största kända gorilla-hjernor
antagligen väga högst 567 gr. (Huxley) eller 540
gr. (Broca). Vigten af lättaste observerade hjerna af
menniskan förhåller sig följaktligen till vigten af
tyngsta uppskattade gorilla-hjerna som 3 : 2. Skilnaden
är således mycket stor och skall sannolikt befinnas
ännu större, då man fått tillfälle jämföra hjernans
vigt med kroppens hos dessa djur och vunnit medeltal
af många individer. – Betraktar man åter graden af
hjernans utveckling, sådan denna gifver sig tillkänna
genom antal och finhet i vindlingarna och genom
särskilda, egendomligt formade och anordnade partier,
i hvilket allt finnas så stora olikheter med och
inom andra djurklasser, träffar man blott afvikelser,
som äro ytterst vanliga inom hjernor tillhörande
samma folkstam, men ingen enda menniskan utmärkande
detalj. Allt är hos antropoiderna i förminskade
mått detsamma som hos menniskan. Samma resultat visa
jämförelser emellan alla kroppsorganen. – Om menniskan
sålunda företer stora likheter med antropoiderna,
och om den darwinska läran om hennes härstamning
från en de smalnäsiga aporna liknande varelse
låter såsom hypotes försvara sig, så företer hon
dock under hela den långa tid man hittills spårat
henne omisskänneligen alldeles samma drag som nu
(jfr Menniskoraser, sp. 1364). »Mellanlänkarna»
saknas och med dem det positiva beviset. Men om äfven
de nämnda skilnaderna hvar för sig äro för små att
zoologiskt skilja henne från antropoiderna, hopas de
dock såsom sådana och kombineras hos menniskan på ett
ännu oförklarligt sätt, så att deraf alstras den högre
intelligens, som, arbetande medelst fullkomligare an
annanstädes samordnade instrument, under mångtusenårig
utveckling höjt menniskan öfver hennes medvarelser,
genom de artikulerade ljuden beredt henne möjlighet
af samband med alla samslägtingar och genom dessa
ljuds fixerande i skrift skapat hennes egen historia.
Samma vexlingar i former, men äfven samma öfvergångar
dem emellan observerar man, då man uteslutande
betraktar menniskan i olika familjer, stammar,
raser. Då man ser sig omkring bland den folkstam
man tillhör, är det vanligt, att man ögonblickligen
iakttager de många olikheterna i drag, växt,
kroppsstorlek m. m., och man drager häraf lätt den
slutsatsen att icke någon genomgående regel finnes
för de oändliga skiftningarna. Förvillad af mångfalden
häri, drager man äfven samma
slutsats om kroppsvigt, kraft samt alla de många fysiska
och psykiska förhållanden, som tid efter annan varda
föremål för dylik betraktelse. Å andra sidan är
det lika vanligt, att man, då man kommer till ett
främmande folk, hälst ett som i fysiskt afseende
bjert afsticker från det man sjelf tillhör, eller
från dem man är van att se, finner alla individer
af detsamma hvarandra lika eller snarlika. Först
efter en tids iakttagelse lär man sig inse de
individuella skilnaderna, och man står då åter inför
samma förvillande mångfald. Med fullt erkännande af
stam- och rasolikheternas verklighet, trots alla
modifierande inverkningar af klimat, lokal, diet,
lefnadssätt, arf m. m., har dock belgern Ad. Quételet
visat, att menniskans fysiska utveckling följer
matematiskt bestämda lagar. Några resultat från hans
undersökningsfält, Belgien, må här meddelas, hälst de
i alla undersökta detaljer bekräftats från England,
Frankrike, Nord-Amerikas Förenta stater och Tyskland
samt otvifvelaktigt ega sin fulla tillämpning äfven
på Sverige.
Först må här framställas den allmänna gången af
menniskans utveckling. »Menniskan», säger Linné,
»födes ett gråtande djur, bestämdt att beherska alla
de andra». Ytterst få djur föda ungar så hjelplösa,
som menniskans äro; intet djur finnes, som, äfven i
aflägsnaste mån, kräfver så lång tid för vinnande af
sjelfnäringsförmåga, för könsmognad, för sin fulla
utväxt. Med afseende på vissa, tämligen utpräglade
stadier inom menniskans långa lefnad kan man indela
denna i olika »åldrar»: dibarnsåldern, från födelsen
till 8–9 månader, då första tänderna nyss frambrutit;
barnaåldern, från denna tid till 13–14 år, hvilken
ålder dock sönderfaller i 2 delar: den första
(egentliga barnaåldern), till 5 års ålder, och den
senare, under hvilken könsskilnaderna uppträda;
pubertetsåldern, som af dessas utbildning bär sin
prägel; ungdomsåldern, 17–22 år; mognadsåldern,
t. o. m. 30:de året; kraftåldern, 30–50 år eller
mera, och derefter ålderdomen. – Oaktadt sin
hjelplöshet eger menniskan dock redan vid födelsen
alla för lifsbehofven nödiga organ, men intet i
utbildadt skick, och kroppsproportionerna äro mycket
olika de en gång vardande. Så t. ex. är hufvudet
jämförelsevis stort, och hufvudskålens fontaneller
och sömmar stå öppna, på det att den till en början
föga utvecklade, ehuru stora, hjernan skall få
rum för ytterligare utväxt och dervid försiggående
utveckling. Under de första par åren är visserligen
längdväxten ganska stark, men den transversala gör
sig mest märkbar. Hela kroppen är dervid afrundad,
och af framstående knotor synes intet spår; tvärtom
visa insänkningar sig kring ledgångarna. Alla rörelser
ske mjukt och behagligt, ehuru vacklande. Lemmarna
framträda mindre än vid tilltagande ålder. Foten
har sin naturliga form och rörlighet. Kroppsform och
storlek äro nästan lika hos båda könen, ehuru gossen,
6–8 mm. längre vid födelsen, fortfarande är längre än
flickan och oftast äfven något tyngre. Denna likhet
emellan könen fortfar ända till omkr. 5:te året,
då könsskilnader
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
