Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mejico l. Mexico, Sp. Estados unidos de M., Aztek. Mexitli, förbundsrepublik i Nord-Amerika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hemsökes nu knappast någonsin af några våldsamma
jordskalf. Vanligast förekomma dessa i Puebladalen,
men göra sällan någon skada. – M:s flesta floder
äro endast bergsströmmar, som snabbt störta mot
hafvet utför terrasserna. Många flyta genom djupa
bergsklyftor, s. k. barrancas, hvilka bilda ett
karakteristiskt drag i M:s högland och kunna nå ett
djup af 250–300 m. Till och med Rio Grande del Norte,
M:s största flod, som bildar gräns emellan M. och
Texas, är farbar med större fartyg endast några
få km. ofvanom sin hamn Matamoras. Rio Grande de
Santiago, den största på vestra sidan, är nästan
öfverallt spärrad af fall och forsar. Den dernäst
största floden på denna kust är Mercala l. Rio
de las Balsas, hvilken, liksom Panuco, Papaloapan,
Coatzacoalco, Grijalva och Usumasinta på östra sidan,
har plötsliga översvämningar under regntiden. Det
vatten, som då ej finner väg till hafvet, samlas
i sänkor, der det öfversvämmar stora sträckor. Men
dessa sjöbäcken på Anahuacs och Chihuahuas högslätter,
på en höjd af 1,200–2,000 m., återföras hastigt
till sin normala storlek genom afdunstning i den
halftropiska värmen. Med undantag af Chapala,
hvars aflopp äro Rio Grande de Santiago, äro alla
sjöarna tämligen små. Tezcuco- och Chalco-sjöarna
vid hufvudstaden M. äro ryktbara för sin skönhet.
Landets olika höjd öfver hafvet mera än dess
utsträckning öfver 17 breddgrader medför en
stor omvexling i de klimatiska och vegetativa
förhållandena. Detta gäller i synnerhet om den mera
bördiga och folkrika delen af landet, den, som ligger
s. om Kräftans vändkrets. Der särskiljer man tre
klimatiska bälten, icke efter deras latituds-, utan
efter deras longitudsriktriing, »tierras calientes»
(heta området), »tierras templadas» (tempererade
området) och »tierras frias» (kalla området). Till
»heta området» räknas kusttrakterna långs Mejikanska
viken, de lägre östra sluttningarna af höglandet,
hvilka äro utsatta för de heta och fuktiga vindarna
från Karibiska hafvet, större delen af Yucatan
och Tehuantepecnäset jämte den smala kustremsan
vid Stilla hafvet. Der varierar medeltemperaturen
emellan 25° och 28° C.; qvicksilfret sjunker sällan
under 15°, men stiger ofta till 40°, i de qväfvande
heta trakterna kring Vera Cruz och Acapulco till 43°
C. De nordvestligaste trakterna af denna region komma
nästan inom det regnlösa bältet, och kaliforniska
halfön har en ytterlig torka, som gör den nästan
obeboelig. Men längre söderut är klimatet vid båda
kusterna fuktigt, hett och ytterst osundt, i synnerhet
för européer. Gula febern är endemisk der. Dessa
obehag ersättas af en storartad tropisk växtlighet
och vidsträckta skogar af värdefulla trädslag, färg-
och medicinalväxter samt andra nyttiga växter. Af
de 114 trädarter, hvilka användas som virke, 17
oljeväxter och mer än 60 medicinal- och färgväxter,
som äro inhemska i och ofta egendomliga för M., finnes
den vida större delen i »tierras calientes». Bland
de vigtigaste af dessa skogsträd äro mahogni,
palissander samt de, som lemna kopal, kautsjuk,
sassaparill och vanilj. Der lemnar ock
majs, befolkningens förnämsta födoämne, rika skördar,
2, 3, t. o. m. 4 gånger om året. Ris, indigo, bomull,
tobak, kaffe, sockerrör, kakao (i Oajaca och Chiapas
af utmärktaste beskaffenhet) och bananer odlas alla
med framgång. »Tierras templadas» omfatta alla högre
terrasser och de centrala högslätterna mellan 900
och 2,400 m. höjd. Med en medeltemperatur af 16–21°
C. åtnjuta dessa trakter ett af de behagligaste klimat
på jorden. Pueblas och Anahuacs högslätter skildras
af entusiastiska resande som ett jordiskt paradis med
en evig vår. Öfvergången från det lägre bältet sker
ofta steg för steg; medan endemiska febrar upphöra på
820–850 m. höjd, går den tropiska floran flerestädes
upp på terrasserna och högslätterna till 1,200–1,500
m. höjd. Det centrala bältet är i allmänhet torrare
än de lägre trakterna, ehuru de mot hafvet vettande
branterna ofta äro insvepta i dimmor. I det högsta
bältet, »tierras frias», som omfattar allt höglandet
ofvanom 2,400 m., är regnmängden fem gånger mindre än
i »tierras templadas». Snön qvarligger året om endast
på de fyra högsta topparna Popocatepetl, Orizaba,
Nevado de Toluca och Ixtaccihuatl. Karakteristiska
för både »tierras frias» och »t. templadas» är
maguey (Agave mexicana), hvars frukt är ätlig,
och hvars jästa saft sedan urminnes tid lemnat
»pulque», mejikanernas nationaldryck. Af fibrerna
af heniquen, en närbeslägtad art, erhålles
handelns sisalhampa, som på de senare åren blifvit
Yucatans förnämsta exportartikel. – I allmänhet
äro de fyra årstiderna tydligt markerade endast
n. om 28:de breddgraden. Söder om denna uppgå
de i två »estacion de las aguas» l. regntiden
(Maj–Okt.) och »estacion seca» l. den torra årstiden
(resten af året).
I sin fauna ej mindre än i sin
flora bildar M. ett öfvergångsland mellan Nord-
och Central-Amerika. Gemensamt med det förra har det
flere arter af björn, varg, kayot, skunk, bison,
ekorre, mård, utter, skallerorm, en giftig ödla
(Heloderma suspectum), härmfogeln m. fl. foglar,
medan dess apor (5 arter), puma, jaguar, ozelot,
sengångare, tapir, alligatorer (2 arter), iguana,
boa, skorpioner, tarantlar och många i lysande färger
prunkande papegojor och honingsfoglar förena det med
de sydligare landen. Egendomliga för M. äro dess många
arter sångfoglar. Kusterna äro rikt försedda med
fisk och sköldpaddor, och perlfisket i Kaliforniska
viken är en källa till rikedom för den i öfrigt
ofruktbara halfön. Alla europeiska husdjur trifvas
väl, och stora hjordar af nötboskap, hästar och får
underhållas på de stora s. k. ranchos i de norra
staterna. Der kunna några af de mera förmögne ega
20–30 tusen nötkreatur, och hudar och kött äro näst
ädla metaller de vigtigaste exportartiklarna. I södern
är jordbruket befolkningens hufvudnäring. Jorden är
ock ytterst fruktbar, om blott tillräcklig bevattning
kan åstadkommas. Näst majs, som jämte bönor och spansk
peppar (chili) utgör indianernas förnämsta föda,
är den vigtigaste skörden sannolikt socker. Kaffe
odlas i stor skala på de lägre bergssluttningarna
och exporteras nu i stora qvantiteter i synnerhet
till Förenta staterna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
