Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 10. Lloyd - Militärkoloni / 1203-1204 (1886) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Medelterm, log., det i en logisk slutledning ingående begrepp, genom hvars logiska förhållande till subjektet och predikatet dessa senares inbördes förhållande bestämmes - Medeltid, astron. Se Medelsoltid - Medeltiden, hist., kallar man det skede i verldshistorien, som ligger emellan »Gamla» och »Nyare» tiden

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

är begreppet fogel medelterm. Detta begrepp,
säga premisserna, är underordnadt begreppet djur
(d. v. s. ingår i dess omfång), men öfverordnadt
begreppet sparf (ingår i dess innehåll). Deraf sluter
man, att begreppet sparf är underordnadt begreppet
djur (ingår i dess omfång). Medeltermen måste ingå
i båda premisserna,
och det är af stor vigt att tillse, att man i båda
verkligen, och ej blott till utseendet, har samma
medelterm. Är icke detta förhållandet, gör man sig
skyldig till det felslut, som kallas qvaternio
terminorum (se Felslut). Men dess plats i båda
kan vara olika. Inom den kategoriska slutledningen
uppkomma härigenom de s. k. figurerna
(se Figur), hvilka äro till antalet fyra. Fyra
fall äro nämligen tänkbara.

1) Medeltermen är subjekt i öfversatsen, predikat
i undersatsen. Se ofvan anförda exempel.

2) Medeltermen är predikat i båda premisserna. Ex.

Inga däggdjur äro fiskar.

Alla gäddor äro fiskar.

––––––––––––––-

Inga gäddor äro däggdjur.

3) Medeltermen är subjekt i båda premisserna.
Ex.

Alla foglar äro befjädrade.

Alla foglar äro djur.

––––––––––––––

Några djur äro befjädrade.

4) Medeltermen är predikat i öfversatsen,
subjekt i undersatsen. Ex.

Alla foglar äro djur.

Alla djur äro lefvande väsenden.

–––––––––––––––––-

Några lefvande väsenden äro foglar.

De i slutledningen ingående omdömenas qvantitet
och qvalitet stå visserligen så till vida i ett
nödvändigt sammanhang med slutledningsfiguren, att
inom hvarje figur vissa fordringar i detta afseende
måste uppställas, men inom ramen af dessa fordringar
äro flere modifikationer (modi) möjliga. Se Modus.
L. H. Å.

Medeltid, astron. Se Medelsoltid.

Medeltiden, hist., kallar man det skede i verldshistorien,
som ligger emellan »Gamla» och »Nyare» tiden. Dess
början räknar man från Vestromerska rikets upplösning
under loppet af 5:te årh., vanligtvis från den siste
vestromerske kejsarens afsättning genom Odovakar år
476. Dess slut hafva olika forskare bestämt olika,
dels till "Konstantinopels eröfring af turkarna
(1453), dels till Amerikas upptäckt af Columbus
(1492), dels, och utan tvifvel riktigast, till
den stora kyrkoreformationen, hvartill Luther gaf
uppslaget i början af 16:de årh. Namnet »medeltid»
är mindre lyckligt valdt och grundar sig på en
oriktig uppfattning af detta tidsskedes ställning och
betydelse i den verldshistoriska utvecklingen. Man har
nämligen, intagen af blind beundran för den klassiska
civilisationen, länge betraktat detta skede såsom ett
barbariets och mörkrets tidehvarf, en »jernålder»,
bildande ett långvarigt och sorgligt afbrott i den
menskliga civilisationens fortskridande utveckling,
hvars tråd efter den klassiska civilisationens
undergång först återupptogs och fullföljdes genom
den s. k. »renaissancen», d. v. s. vetenskapens och
konstens pånyttfödelse mot detta tidehvarfs slut. Men
man förbiser dervid, att äfven
medeltiden företer en fortgående utveckling,
förberedande »Nyare tiden», och att båda tillsamman
utgöra ett helt, som bildar en motsats till »Gamla
tiden». Riktigt uppfattad, delar sig nämligen den
verldshistoriska utvecklingen i två hälfter, den
förkristna och den kristna civilisationen, mellan
hvilka det gamla romerska kejsaredömet bildar en
medlande mellanlänk, en »medeltid» i ordets egentliga
mening. Ty redan under den förste romerske kejsarens,
Augustus’, regering föddes verldens Frälsare, och
efter blodiga förföljelser blef kristendomen omsider
under Konstantin den stores regering, i början af
4:de årh., erkänd, väl icke för det romerska rikets
statsreligion (såsom vanligtvis uppgifves), men såsom
en tillåten, af kejsaren gynnad kult vid sidan af den
hedniska. Äfven sedermera hotades dock kristendomen
af mången farlig reaktion från hedendomens sida,
t. ex. under kejsarna Julianus (360, 361–363) och
Eugenius (392–394); men efter den senares fall var
dess seger afgjord, om den nya läran också ännu in
uti 5:te årh. hade att kämpa sina sista strider med
den bortdöende hedendomen. Kristendomens slutliga
seger öfver hedendomen sammanfaller sålunda i det
närmaste med den stora folkvandringens början och
Vestromerska rikets börjande upplösning. Båda de
sistnämnda såsom orsak och verkan med hvarandra
sammanhängande tilldragelserna voro oafvisliga
vilkor för mensklighetens vidare fortskridande. Ty
ehuru kristendomen hade alltmera utbredt sig och
slutligen lyckats undertrycka hedendomen inom
det romerska riket, så hade den dock ej förmått
pånyttföda detta och dess civilisation, som båda
hvilade på hednisk grund och voro genomsyrade af
hednisk anda. Skulle derför en kristlig civilisation
i ordets fulla mening uppstå, så måste den romerska
samhällsbyggnaden omstörtas och på dess ruiner nya,
till kristendomen omvända, oförderfvade naturfolk
grunda nya samhällen och odla en ny civilisation,
som hade sin rot i kristendomen. Och detta blef
den s. k. »medeltidens» första verldshistoriska
uppgift, föreskrifven af sjelfva den verldshistoriska
utvecklingens lag. På visst sätt måste man sålunda
dervid åter börja från början, men blott för att
efter hand tillegna sig det dyrbara arfvet af den
klassiska civilisationens frukter och inympa dem
på kristendomens lifskraftiga träd, hvarigenom
de sjelfva föryngrades och förädlades, i den mån
de genomträngdes af kristendomens anda och den nya
princip, personlighetsprincipen, som med kristendomen
inträdde i den menskliga civilisationen. Att den
kristna kyrkan, som de nya samhällena tagit i arf från
romareriket, dervid spelade en vigtig rol, ja länge
sjelfva huvudrollen, var naturligt. I främsta rummet
kräfdes dess uppfostrande inflytande för att tämja
de barbariska folkens obändiga sjelfrådighet och för
att i råhetens och våldets upprörda tidehvarf rädda
hvad som räddas kunde af den bortdöende romerska
civilisationens frukter. Häruti har den katolska
hierarkien, en af medeltidens mest kännetecknande
institutioner, sitt verldshistoriska berättigande;
och sjelfva det romerska

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>