Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Marstrand ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sina förväntningar. Mot slutet af 1841 återkom M. till
Köpenhamn. I Mars 1842 fick han till uppgift att såsom
medlemsarbete måla en scen ur det danska folklifvet,
och i Juni 1843 inlemnade han Scen ur bondelifvet,
med motiv från Holbergs »Erasmus Montanus». Vid första
påseendet tycktes detta vara ett egendomligt sätt
att lösa den gifna uppgiften; men ingen kan förneka,
att den omsorgsfullt återgifna gamla bondstugan med
sitt bohag, den gamle bonden, klockaren, inspektören,
Jakob och de öfriga bifigurerna verkligen äro gripna
ur den danska allmogens lif. Och bilden hade dessutom
i framställningens humor och utförandets soliditet
så många företräden, att M. enhälligt antogs till
medlem af konstakademien, d. 19 Juni 1843. Några
år derefter blef han professor vid modellskolan
(1848), och från 1853 var han, med undantag
af några år, derjämte akademiens direktör. –
M. hade älskat Holberg från sin ungdom, men dels
hans lärares stränga hänvisning till naturen, dels
vistelsen uti Italien hade hållit honom tillbaka från
återgifvandet af scener, med hvilkas stämning hans
egen var nära beslägtad. Från denna tid hängaf han
sig åt en inspiration, som hör till de lyckligaste
i hans konstnärslif, och fyra stora bilder, Erasmus
Montanus, Barselstuen, Den politiske kandestöber
och Det lykkelige skibbrud samt en mängd mindre
taflor återgifva på ett utmärkt sätt de roligaste
scenerna i Holbergs komedier. Derjämte framställde
M. äfven åtskilliga situationer ur »Don Quijote». I
bägge dessa serier af bilder framträdde efter hand
en allt käckare och mera målerisk penselföring,
en fördrifning af konturerna, som berodde dels på
konstnärens ständigt växande virtuositet, dels på en
viss svaghet i ögat. Det visade sig nämligen vid en
under M:s senare år företagen undersökning, att hans
ögon sedan lång tid ledo af en sjukdom, astigmatism,
som har till följd att föremålen framträda dels
med otydliga konturer, dels orena och oklara i
färgen. En blick på hans ungdomsarbeten visar, att
denna svaghet då ännu icke förefanns. Först sedan han
blifvit omkr. 40 år gammal spåras den tydligare. Men
om densamma också måhända bidrog dertill att M. kom
ifrån Eckersbergs strängt tecknade konturer till det
mera måleriska föredrag, som utmärkte hans senare
arbeten, så medverkade den utan tvifvel å andra sidan
till den mörkhet i skuggorna, hvaraf hans taflor icke
sällan ledo. Det ser dessutom ut, som om sjukdomens
följder kunde upphöra eller minskas, då resor eller
vistelse på landet stärkt hans ögon, måhända äfven
när en stark andlig spänning väckte hans snilles
fulla kraft. Under det att sjukdomen t. ex. knappast
kan spåras i Kyrkfärd till Leksand i Dalarna (1853)
eller i »Det lyckliga skeppsbrottet» (1859), bidrog
den utan tvifvel dertill att Bild ur hvardagslifvet
(1857; en stor frieriscen, i kungl. tafvelsamlingen)
icke blef fullt lyckad. Äfven i bilder från hans äldre
dagar finner man en kraft i färgen, som icke tyder på
sjukdom, om än parad med en djerfhet i föredraget,
som röjer den öfvade, men åldrige mästaren. – År 1836
karakteriserade N. Höyen M:s konst såsom »deciderad
genre», men under årens lopp utvecklade M. en
förmåga i återgifvandet af figurer i kroppsstorlek,
som kulminerade i historiska bilder, hvilka höra till
det mest framstående af hvad den danska skolan eger
inom detta område. Hans första mera betydande tafla
med figurer i kroppsstorlek är den bekanta Italiensk
osteriascen (1849). Efter några lyckade porträtt,
särskildt Constantin Hansens (i kungl. tafvelsaml.),
målade M. 1858 för Faaborgs kyrka en mycket stor
altartafla, Kristus i Emmaus, hvars figurer göra sin
rätta verkan i den stora och ljusa kyrkan, under
det att de i den lilla ateliern föreföllo alltför
tunga. Derefter uppdrogs det åt honom att fullborda
väggmålningarna i Kristian IV:s kapell i Roskilde,
hvilka Eddelien icke hunnit få färdiga före sin död. I
de tre bilder M. der målade, Kristian IV:s dom öfver
Rosenkrans, Kristian IV på Trefoldigheden i slaget
vid Femern och Kristi uppståndelse, utvecklade han
hela sin konstnärsbegåfning samt visade särskildt
en storslagenhet och ett allvar i behandlingen, som
öfverraskade en hvar, hvilken kände honom endast såsom
den humoristiske genremålaren eller den snillrike
porträttmålaren. Slutligen fullbordade han före sin
sista sjukdom den stora midtbilden i universitetets
festsal, Universitetets invigning i Frue kirke d. 1
Juni 1479. Efter gammal sed återgaf M. på taflan
några män af sin egen samtid. Så är en till venster
sittande andlig framställd med H. N. Clausens, Peder
Skotte med G. Stephens’ drag. – Öfveransträngning
i förening med familjesorg framkallade utan tvifvel
eller medverkade åtminstone till utvecklingen af den
sockersjuka, hvaraf M. led under de sista 10–12 åren
af sin lefnad. Men huru mycket sjukdomen än tryckte
honom, förlamade den dock icke hans arbetskraft, ty
det var just under dessa år, som han utförde de stora
bilderna i Roskilde och universitetet. Men knappt hade
han lagt sista handen vid »Universitetets invigning»,
förrän han träffades af ett slaganfall. Äfven denna
sjukdom blef delvis häfd, men den 61-årige mannen
förvandlades inom kort till en kraftlös och mager
gubbe, och ett bröstlidande, som upprepade gånger
angrep honom, ändade hans lif d. 25 Mars 1873. –
Både som lärare och som akademiens direktör utöfvade
M. stort inflytande genom sin oegennyttiga kärlek
till konsten, sitt myndiga allvar och sin oförfärade
frimodighet att uttala hvad han höll för rätt. Det
är mindre underligt, att han bildade så få elever,
ty sitt eget snille kunde han icke meddela dem; men
han gaf de unge en hög och allvarlig föreställning
om konstens värdighet, och han var icke rädd för
att med starka ord skrämma en elev, som syntes honom
sakna talang, bort från pensel och palett. – Det mest
framträdande draget hos M. var hans utomordentligt
rika skapareförmåga, hvilken utvecklade sig lika väl
i allvarlig som i humoristisk riktning. Allt hvad han
vidrörde blef, så att säga, till konst, icke allenast
hans fullt utförda bilder och större studier. Äfven
ett blyertsutkast, ett bredt streck med svartkrita
eller kol, en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
