Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mármaros ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Marmont [-mång], August Frédéric Louis Viesse de,
hertig af Ragusa, marskalk af Frankrike, f. 1774, blef
1790 officer vid artilleriet. Vid Toulons belägring
1794 gjorde han Napoleon Bonapartes bekantskap,
tillhörde 1795 Rhenarmén, gjorde fälttåget uti
Italien 1796 såsom adjutant hos Bonaparte och stod
1797 under Victors befäl i Rom. 1798–99 deltog han
såsom brigadgeneral i expeditionen till Egypten och
var derunder flere månader guvernör i Alexandria. 1800
förde han befälet öfver artilleriet i slaget vid
Marengo, återvände såsom divisionsgeneral till Paris
och lyckades gifva artilleriet en ganska grundlig
ombildning. Såsom chef för den 35,000 man starka 2:dra
armékåren tog han del i 1805 års krig med Österrike,
sändes efter slaget vid Ulm först till Steiermark och
sedermera till Friuli samt fick i Juli 1806 befälet i
Dalmatien. Der bekämpade han ryssarna och vårdade sig
om landet genom anläggning af vägar samt erhöll till
belöning derför 1808 titeln hertig af Ragusa. Efter
Napoleons första segrar i 1809 års krig med Österrike
lemnade M. med en nybildad armékår Dalmatien och kom
tids nog till hufvudarmén för att hinna deltaga i
slaget vid Wagram (d. 6 Juli), hvarefter han förföljde
fienden och kämpade vid Znaim (d. 11 Juli), hvilken
strid förskaffade honom marskalksstafven. Efter att
sedermera med skicklighet hafva skött styrelsen i
Illyriska provinserna öfvertog M. i Maj 1811 efter
Masséna befälet öfver den slagna och i ett bedröfligt
tillstånd varande franska armén i Portugal och
blef sjelf snart slagen af Wellington, vid Salamanca
(d. 22 Juli s. å.). I Mars 1813 fick han befälet öfver
den vid Hanau sammandragna 6:te armékåren, deltog
med denna i slaget vid Gross-Görschen (d. 2 Maj),
besatte Dresden och kämpade med vid Bautzen (d. 20
och 21 Maj). M. rådde Napoleon efter det d. 4 Juni
ingångna stilleståndets utlöpande till ett infall
i Böhmen, tog del i slaget vid Dresden (d. 26 och
27 Aug.), stod derefter i reserv och uthärdade med
svårighet i kampen mot Blücher vid Möckern d. 16
Okt. samt var derefter med vid Leipzig. I 1814 års
fälttåg inom Frankrike var han en af hufvudpersonerna
och hade särskildt till uppgift att uppehålla den
s. k. schlesiska armén, medan Napolen kämpade mot
den s. k. böhmiska. I slaget utanför Paris d. 30
Mars förde han jämte Mortier befälet och afslöt
med de förbundne monarkerna det fördrag, genom
hvilket hufvudstaden öfverlemnades åt fienden. Han
öfvergaf Napoleon och bragte på förrädiskt sätt en
del af hans trupper i fiendens våld. Då Napoleon i
Mars 1815 återkom till Frankrike, rådde M. Ludvig
XVIII att i Tuilerierna försvara sig mot denne och
följde sedermera konungen till Gent. 1830 anförde
M. trupperna i Paris och bekämpade Juli-revolutionen,
till dess dauphin öfvertog befälet, hvarefter han
följde konung Karl X till England. Under de närmast
följande åren befann M. sig mest på resor och var
sedermera bosatt i Wien och Venezia. Död 1852. –
Det af M. utgifna arbetet Esprit des institutions
militaires (1845; »Krigsväsendets grunddrag», 1847)
är rikt på tänkvärda åsigter och träffande
iakttagelser i militära ämnen.
C. O. N.
Marmontel [-mångte’ll], Jean François, fransk
författare, f. 1723 i Bort (depart. Corrèze),
antogs vid 16 års ålder till lärare i filosofi vid
cisterciens-seminariet i Toulouse, vann 1745 tre
pris vid »Jeux floraux», efter flere års misslyckad
täflan, och flyttade s. å. till Paris, hvarest han
beskyddades af Voltaire och hugnades med akademiska
belöningar för panegyrisk hofpoesi. Genom madame
Pompadours bemedling vardt han 1753 sekreterare vid
Versailles-byggnaderna och innehade 1758–59 det
inbringande privilegiet att utgifva den officiella
literaturtidningen »Le Mercure». M. invaldes 1763
i Franska akademien och utsågs 1783 till hennes
ständige sekreterare (efter d’Alembert) samt 1772
till rikshistoriograf (efter Duclos). 1797 var han
en tid medlem af De gamles råd, men aflägsnades derur
d. 18 Fructidor år V (d. 4 Sept. 1797). Han dog d. 31
Dec. 1799 i Habloville (depart. Eure). – M. skördade
bifall för de mycket medelmåttiga tragedierna Denys
le tyran (1748) och Aristomène (1749), hvaremot
tre andra föllo. Hans fint och behagligt skrifna
Contes moraux (3 bd, 1761–65; ny följd 1792; svensk
öfvers. i urval 1765) förvärfvade honom europeiskt
anseende. I romanen Bélisaire (1767; »Belisar»,
3:dje uppl. 1799) förekom ett kapitel om toleransen,
hvilket ådrog M. Sorbonne-fädernas bannstråle,
medan allmänheten och tänkarna togo författarens
parti. Hans lika långtrådiga roman Les Incas (1777,
ny uppl. 1864; »Incas, eller kejsaredömet Perus
förstöring», 1795–96) var en stridsskrift mot den
religiösa fanatismen. (En episod derur har legat till
grund för Adlerbeth-Naumanns opera »Cora och Alonzo»
samt Kotzebues drama »Cora».) M. författade äfven
texten till operor (Le huron, 1768 m. fl.) samt
omtyckta komiska operor, bl. a. Lucile (1769;
»Lucile», 1776), Sylvain (1770; »Silvain», 1791),
Zémire et Azor (1771; »Zemir och Azor», 1778), alla
tre öfversatta af fru Lenngren, och La fausse magie
(1774; »Den falska svartkonsten», 1792). Till alla
dessa satte Grétry musik. I striden emellan Piccinis
och Glucks anhängare var M. en ifrig partigängare
för den förre. En verkligt förtjenstfull kritiker,
visade M. ansatser till opposition mot klassiciteten,
såväl t i sin Poétique française (3 bd, 1763) som i
Éléments de littérature (6 bd, 1787; ny uppl. 1847),
en samling af hans i den stora encyklopedien införda
artiklar. Hans Mémoires (1805; ny uppl. 1846),
som omfatta en tidrymd af 50 år, erbjuda ett mycket
intressant porträttgalleri från detta märkvärdiga
tidehvarf. M:s »Oeuvres complètes» utgåfvos senast
1819–20, i 7 bd, och hans »Oeuvres choisies» 1824–27
(12 bd).
Marmor (Grek. marmaros). Hvarje slag af kalksten, som
egnar sig för bearbetning till arkitektoniska eller
andra föremål på ett sådant sätt att den antager
polityr, kallas »marmor» (af Grek. marmairein,
glänsa), hvilket namn således icke betecknar
någon viss bergart. I allmänhet är det endast de
kristalliniskt korniga kalkstenarna, som företrädesvis
besitta nyssnämnda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
