Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mariadagar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och man började snart känna behof af medlare hos
medlaren sjelf. Sådana fann man i helgonen och
framför alla i Maria, som hade »fri tillgång till
sin son» och var förebedjerskan hos honom liksom
han hos fadern. Redan i 5:te årh. riktar man böner
till Maria, och längre fram hänvisar Bernhard
af Clairvaux dem, som rädas sonens gudomliga
majestät, till hennes mildhet. Man blir djerfvare
och talar om hennes modersrätt öfver sin son samt
om hennes delaktighet i det gudomliga väsendets
makt och härlighet. På hänsynslös Mariadyrkan
lemnar medeltidens literatur ett talande bevis i
»Marias psaltare», en ovärdig travestering af de
150 psalmerna i Gamla testamentet. Visserligen har
den romerska teologien alltid gjort en åtskilnad
emellan egentlig tillbedjan (latria), som tillkommer
Gud ensam, och dulia, som tillkommer helgonen,
eller den högre form, hyperdulia, som egnas den
hel. jungfrun, men denna åtskilnad blef i praxis
så godt som betydelselös. Ihågkommas bör ock, att
Mariakulten i »Catechismus romanus» framhålles i
mycket starka uttryck. – Kyrkor och kloster helgades
i alltjämt växande antal åt Maria; bilder af henne
uppställdes och tillbådos, hvilka efter bildstridens
slut (se Bilddyrkan) öfversvämmade kristenheten. I
bönboken får hon sitt »Gloria» jämte fadern och
sonen. Och bönerna till henne bära frukt, ty hon gör
många under, och helbregdagörande krafter utströmma
från hennes bilder och reliker. Dessa senare blifva
mycket eftersökta och hållas i största ära. Berömdast
är hennes hus i Loreto. Man hade ock att uppvisa
stycken af hennes drägt, ja t. o. m. droppar
af hennes mjölk. En god jordmån fann Mariakulten
redan från början hos de hedniska folkstammarna,
alltefter som de insamlades i kyrkan. Delvis anknöt
den sig sannolikt till förut befintliga bruk. Ett
utprägladt romantiskt drag erhöll den, då den upptogs
af medeltidens riddareväsende med dess egendomliga
qvinnokult. Det chevalereska draget i riddarnas
Mariadyrkan visar sig redan i namnet »Vår fru»
(»Unsere frau», »Notre dame»). Trubadurers och
minnesångares poetiska konst öfvades till hennes
ära. (I sammanhang härmed må i förbigående erinras
om hvilket rikligt stoff Mariakulten alltjämt gifvit
den kristna konsten.) Hos askesens och celibatets
män tog den tillbakaträngda sinligheten sig uttryck
i och gaf en egendomlig nyans åt Marias kult och åt
framställningarna om henne. Petrus Damiani talar om
Gud och Maria på ett sätt, som erinrar om hedendomens
myter. Munkväsendet har för öfrigt alltid upphöjt
Maria, och i ordnarna hade hennes kult allt framgent
sitt bästa stöd. Mariakulten var naturligtvis under
medeltiden allmänt rådande äfven i Sverige. Den, som i
rätt bot bad sitt »Ave Maria», fick förlåtelse. Denna
bön skulle utläggas af presterna samt hvarje sön- och
högtidsdag på modersmålet läsas för menigheten. Många
kyrkor helgades henne. Biskop Knut i Linköping, som
1409 i Visby invigde en Mariabild, önskar, att den på
tillbörligt sätt måtte äras, och lofvar indulgens
åt dem, som med vördnad för den hel.
jungfruns sju andliga fröjder sju gånger upprepade
änglahelsningen. Den berömde Strengnäsbiskopen
Cort Rogge inrättade Marie psaltares brödraskap,
påbjudande, att 6 prester i skrud skulle dagligen,
utom sön- och lördagar, allt intill yttersta
domen sjunga »Marias tider» (sånger till hennes
ära) i Strengnäs domkyrka. Vid stora gästabud
(t. ex. bröllop) omtalas ett firande af »Marias
minne», hvarom vi dock ej veta något närmare. –
Reformationen nedbröt Mariakulten i de protestantiska
landen, och äfven i de katolska syntes denna kult lida
afbräck. Den katolska reaktionen genom den så oerhördt
inflytelserika jesuitorden lyckades emellertid
ingjuta nytt lif i densamma och uppdrifva den till
en otrolig höjd. Men från midten af 1600-talet börjar
den utsättas för kraftiga angrepp, och det sedan
inbrytande upplysningstidehvarfvet erbjöd endast
ogynsamma vilkor för dess växt. Dess dagar syntes
räknade. Men det såg blott så ut. Med alla de gamla
anspråken och nya dertill framträdde den åter 1784
i Alfonso de Liguoris arbete »Le glorie di Maria»
med fullständig framgång, och i vårt århundrade har
Pius IX (1854) stadfäst dogmen om Marie obefläckade
aflelse, något som dittills ingen af hans företrädare
på Petrus’ stol vågat. Ännu i dag vallfärdar man
till hennes heliga platser, och himladrottningens lof
förkunnas med nit från predikstolarna i de katolska
templen. G. R-l.
Maria Lovisa (Maria Luisa), konung Karl IV:s af
Spanten gemål, dotter af hertig Filip af Parma, föddes
d. 9 Dec. 1751 och förmäldes 1765. Hersklysten och i
begåfning vida öfverlägsen sin gemål, tillegnade hon
sig ett afgörande inflytande på dennes regering, sedan
han 1788 uppstigit på tronen. Men hon öfverlemnade
sig åt en tygellös sinlighets nycker, och från 1792
var i sjelfva verket, med undantag af en kortare
tid (1798–1801), hennes ryktbaraste älskare, Manuel
Godoy, oinskränkt herskare i Spanien. Honom till
behag visade hon t. o. m. benägenhet att offra sin
son Ferdinands tronföljd. Sedan Napoleon år 1808, på
mötet i Bayonne, tvungit den spanska konungafamiljen
till tronafsägelse, lefde M. L. i Frankrike och Rom,
tillsammans med sin gemål och Godoy. Hon afled i Rom
d. 2 Jan. 1819.
Maria-Lovisa-orden, spansk fruntimmersorden, stiftad
1792 af konung Karl IV, hvars gemål var Maria Lovisa
af Parma, har endast 1 klass och forpligtar till
utöfvandet af fromma välgörenhetsverk. Ordenstecknet
är ett gyllene, hvit-emaljeradt, åtta-uddigt kors,
hvars hörn utfyllas af omvexlande två kastell
och två lejon, sammanbundna medelst kedjor. Den i
violett infattade, ovala midtskölden visar Ferdinand
den heliges bild. Bandet är hvitt med 3 violetta
ränder. Det bäres från högra skuldran till venstra
höften.
Maria Magdalena (M. från Magdala), af hvilken Jesus
utdrifvit sju onda andar (Mark. 16: 9; Luk. 8: 2),
hade af kärlek och tacksamhet slutit sig till de
qvinnor, som följde mästaren, och blef honom lifvet
igenom orubbligt trogen. Hon dröjde vid hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
