Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Maria ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förvärra olyckan, skulle ett annat handlingssätt
svårligen för henne varit möjligt efter den riktning
hela hennes föregående lif erhållit och under
intrycket af alla de faror, som revolutionen beredde
henne. Med den ovärdige Filip af Orleans i spetsen
hade nämligen alltifrån den stora folkrörelsens
början en mängd demagoger ständigt uppretat folket
mot »österrikiskan», och natten emellan d. 5 och 6
Okt. 1789 var hon nära att mördas af parispöbeln,
som uttågat till Versailles, samt räddade sig endast
genom att halfklädd fly till konungens rum. Efter
denna händelse nödgades den kungliga familjen
inflytta till Paris, der dess säkerhet var i hög
grad hotad. Efter Mirabeaus död försökte hon natten
till d. 21 Juni 1791 jämte sin gemål och sina barn
att fly från Paris, till en början i en vagn, körd
af den henne och konungadömets sak varmt tillgifne
svensken grefve Hans Axel v. Fersen. Men den kungliga
familjen igenkändes i Varennes och återfördes till
hufvudstaden, der den hölls i ett slags fångenskap,
tills konungen bekräftat den nya författningen. Den
20 Juni följande året, då upphetsade pöbelskaror
trängde in i Tuilerierna och drogo igenom slottet,
var drottningens lif åter hotadt. Under dessa faror
utvecklade emellertid hennes karakter sin inneboende
styrka. Så visade hon vid konungadömets fall d. 10
Aug. 1792 mycket mod, och det var mot hennes råd som
konungen då fegt öfvergaf sina anhängare för att söka
skydd hos Lagstiftande församlingen, som i stället lät
föra honom och hans familj till fängelset. I lidandets
skola renades M.-A. från fåfängan och flärden och
ådagalade från denna tid en kärleksfullhet och en
kristlig undergifvenhet, som spridt ett försonande
skimmer öfver hennes lif. Till en början fick hon
jämte sina barn och sin ädla svägerska, prinsessan
Elisabet (»Madame Elisabeth»), dela Ludvig XVI:s
fångenskap; men sedan konungens process öppnats,
förnekades henne denna tröst. Den 21 Jan. 1793
afrättades hennes gemål. I Juli s. å. skildes hon från
sin son och i Aug. s. å. från Madame Elisabeth och
sin dotter samt insattes då i Conciergeriet. Efter
en skändlig rättegång inför revolutionstribunalet,
hvarunder hon uppträdde med måttfull värdighet,
gick hon lugnt och ödmjukt till döden, d. 16
Okt. 1793. Efter restaurationen (1814) lät Ludvig
XVIII förflytta hennes och hennes gemåls ben till
S:t Denis samt på det ställe i Paris, der de förut
varit jordade, uppföra ett »försoningskapell»,
hvaruti en tilltalande marmorgrupp framställer
M.-A. upprätthållen af religionen i Madame Elisabeths
gestalt. M.-A:s brefvexling med modern och bröderna,
Josef II och Leopold II, är utgifven af J. C. von
Arneth och Geffroy. De af Hunolstein och Feuillet de
Conches såsom hennes utgifna brefven äro till största
delen förfalskningar.
7. Maria Lovisa (Fr. Marie-Louise), kejsar Napoleon
I:s gemål, född i Wien d. 12 Dec. 1791, var dotter
af dåv. romerske kejsaren Frans II och Maria Teresia
af Neapel. När Napoleon I efter skilsmässan från sin
första gemål (se Josefina 1. sp. 1362) ville
ingå ett nytt äktenskap för att erhålla egna
arfvingar till sitt verldsvälde samt blifva befryndad
med någon af Europas gamla furstefamiljer, stannade
hans val på ärkehertiginnan M.-L. Det österrikiska
hofvet, modlöst genom 1809 års olyckliga krig, gick in
på hans önskningar, och i April 1810 firades vigseln
med stor högtidlighet i slottet Louvre i Paris. De
fester, som derpå följde, fingo en ohygglig afslutning
genom en eldsvåda, som utbröt under en af österrikiska
sändebudet, furst Schwarzenberg, gifven bal, dervid
dennes svägerska innebrändes och kejsarinnan sjelf
endast med svårighet skall hafva räddats af sin
gemål. Den 20 Mars 1811 föddes den efterlängtade
arfvingen till verldsriket och erhöll titeln »konung
af Rom». M.-L. var af en ytterligt svag karakter. Så
länge hon stod under Napoleons inflytande, visade
hon den fullständigaste underdånighet för hans
vilja, men när han drabbades af olyckan, öfvergaf
hon honom utan tvekan. Då Napoleon 1813 beredde
sig att i Tyskland upptaga striden mot den stora
koalitionen, utnämnde han henne till regentinna under
sin frånvaro, och detta uppdrag förnyades under 1814
års fälttåg, men vid båda tillfällena var den makt
hon erhöll blott skenbar. Enligt Napoleons befallning
lemnade hon d. 29 Mars 1814 Paris vid de förbundna,
truppernas anryckande, men efter hans tronafsägelse
d. 11 April s. å. infann hon sig hos sin fader och
lät sig jämte sonen bortföras till Österrike. Der
qvarstannade hon en tid, vägrande att komma till
Napoleon på Elba; och då Napoleon 1815 för några
månader åter lyckades svinga sig upp på tronen,
afsade hon sig offentligt all gemenskap med honom
och besvarade ej ens hans uppmaning att med sonen
infinna sig i Paris. 1816 tillträdde hon regeringen i
det henne genom fördrag af 1814 och 1815 tilldelade
hertigdömet Parma, men qvarlemnade sin son vid det
Österrikiska hofvet. Efter Napoleons död (1821) afslöt
hon ett morganatiskt äktenskap med sin hofmästare,
den österrikiske generalen Neipperg och hade med
honom en son, furst Montenuovo. Efter Neippergs död
(1829) ingick hon en likartad förbindelse med grefve
de Bombelles, son af en fransk emigrant. Hon dog i
Wien d. 18 Dec. 1847.
8. Maria Amalia af Bourbon (Fr. Marie Amelie), konung
Ludvig Filips gemål. Se Ludvig, franska konungar
19. 3. J. Fr. N. 6. 7. S. B.
Maria, kejsar Karl V:s syster, regentinna öfver
Nederländerna. Se Maria, drottningar af Ungern, 2.
Maria, portugisiska furstinnor:
1. Maria I, dotter af konung Josef Emanuel, f. 1734,
blef 1760 förmäld med sin farbroder, sedermera
titulärkonungen Peter III, och efterträdde 1777
sin fader såsom Portugals regent. Med hennes
tronbestigning inträdde en reaktion mot det
af markisen af Pombal grundade reformvänliga
styrelsesättet: markisen erhöll sitt afsked såsom
minister, de flesta af hans reformer upphäfdes, och
under det med nya krafter uppblomstrande prestväldet
gick Portugal tillbaka. År 1786 afled M:s gemål. Fyra
år senare förföll hon i vansinne, och efter denna tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
