Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mandel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mandelolja, Oleum amygdalarum, farmak., fet olja,
som beredes på det sätt, att hela, friska, väl
rensade mandlar groft sönderstötas i en jernmortel,
hvarefter mandelpulvret fylles i en linnepåse och
pressas i en ljum press. Återstoden pulveriseras,
uppvärmes och pressas å nyo. Den sålunda erhållna
oljan får stå i ett tillslutet kärl, tills grumset
sjunkit till botten, hvarefter den klara oljan afhälles
och återstoden filtreras för att qvarvarande grums
och slemmiga ämnen må afskiljas. Om bittermandel
användes som material, måste den förut väl torkas,
emedan blåsyrebildning annars lätt kan uppkomma
under pressningen och oljan sålunda blifva bemängd
med giftig bittermandelolja (se d. o.). Söta mandlar
innehålla vanligen omkr. 45–52 proc. olja, men utbytet
af pressningen blir i de flesta fall endast omkr. 40
proc. eller något deröfver. Mandeloljan hör till de
icke torkande oljorna, har gulaktig färg, är tämligen
tunnflytande med en sp. v. af 0,917–0,920. Oljan
tjocknar vid - 10° C. och hvitgrumlas vid - 16°,
men först vid mer än - 20° stelnar hon till en
fast massa. Hon löses i ungefär 60 delar kall
och 15 del. kokande alkohol och låter blanda sig
med eter, kloroform, kolsvafla och petroleumeter
i alla förhållanden. Dess hufvudbeståndsdel är
olein (triolein), C5 H5 . (C18 H33 O2)3. Utifrån
införd mandelolja är ganska ofta förfalskad genom
tillblandning af andra oljor. Mandeloljan ingår i
Linctus oleosus (oljsaft) och i Ungventum cetacei
(»cold cream»). O. T. S.
Mandelpil, Salix amygdalina L., bot., en vanligen
buskformig pilart, oftast af 2–4 m. höjd;
hvars bark årligen afflarnar. Grenarna äro något
kantiga, glatta och "sega. De kortskaftade,
glatta, glänsande, med glandelbärande tänder tätt
småsågade bladen äro försedda med tämligen stora,
breda, halft hjertlika, trubbiga, tandade, under
blågrå stipler, hvilka länge qvarsitta. Hängenas
längd vexlar emellan 3 till 6 cm. eller något
deröfver. De äro smala och slaka. Hanhängena hafva
under hängefjällen 3 ståndare (S. Triandra L. =
S. amygdalina L.). Frukten är en liten, äggformig,
långskaftad kapsel. – Mandelpilen är i Sverige
funnen endast på några ställen vid elfstränder. I
Norge är den icke så sällsynt östanfjälls som i södra
delen af Trondhjems stift. Denna pilart planteras
ofta i parker, hälst å något fuktiga ställen.
O. T. S.
Mandelsten, geol., petrogr., en bergart, som är
mer eller mindre rikligt uppfylld med »mandlar»
(se Mandel 2.). Förekomsten af mandlar i en
bergart tyder på ett eruptivt ursprung eller
bildningssätt för densamma (se Geod). Det
finnes basaltmandelsten, doleritmandelsten,
melafyrmandelsten o. s. v. Mandelstenar, i hvilka
grundmassan utgöres af diabas (diabasmandelsten),
finnas äfven i Sverige, nämligen i Dalarna, på
Granholmen i Mälaren och vid Öfvedskloster i Skåne.
E. E.
Mandelstensstruktur, geol. Se Struktur.
Mandelträdet. Se Amygdalus och Mandel.
Mande-negrer. Se Mandenga (slutet) och Mandespråk.
Mandenga (mindre riktigt mandingo), d. ä.
»mande-(talande)-folk», en af vestra Sudans
mest betydande och bildbara negerstammar, delar
sig enligt nyare forskningar (Cust: »The modern
languages of Africa», 1883) i två grupper.
Den vestliga bor emellan Senegals och Gambias
öfre lopp samt vidare utmed den senare flodens
högra strand. Den talrikare, men mindre kända
östliga gruppen, äfven kallad wangarawa, håller
till ö. om Djoliba på bägge sidor om 10°
n. br. emellan 10–0° v. lgd. Jämte den vanliga
negertypen i ansigtsdrag och hårväxt ega mandengaerna
en reslig, smärt och muskulös kroppsbyggnad.
Genom naturlig intelligens, arbetsamhet, måttlighet,
industri och handel (ris, bomull, jern- och
guldsmiden, yllevaror) utmärka de sig framför alla
andra negerfolk i Senegambien, och medan
dessa ännu äro till största delen hedningar,
var mandengafolket det första, som antog islam.
I 14:de årh. bildade det ett mäktigt, öfver en
stor del af Central-Afrika herskande rike, Mali,
hvaraf det äfven kallas mali-nga, »Mali-folk»,
men är nu splittradt i en stor mängd smärre
despotiskt eller republikanskt ordnade samhällen.
De mest kända af dessa äro: Bambuk (se d. o.),
mellan Senegal och dess biflod Faleme, Dentilia,
mellan Faleme och Gambia, med hufvudstaden
Dsjulifunda (omkr. 2,000 innev.), Niani
och Wulit vid Gambias mellersta lopp, med städerna
Medina, Fattatenda och det forna engelska faktoriet
Pisania, samt Barra (se d. o.) vid Gambias mynning.
Antalet af samtliga mandengaer skattas af Barth till
6 à 8 mill., hvilka alla ega samma tungomål, mande
(se Mandespråk). Språkligt beslägtade
äro de, så vidt man ännu känner, med följande
tre negerstammar: bambára (se d. o.), vei,
utmed kusten n. v. om Liberias område, samt
susu (soso) i kustlandet omkr. 10° n. br. Dessa
mandengaer sammanfattas under det gemensamma namnet
mande-negrer, men sannolikt kan detta namn på samma
språkliga grund utsträckas till många flere af vestra
Sudans tallösa negerstammar. H. A.
Mander. 1. Karel van M. d. ä., holländsk målare
och författare, f. 1548, d. i Amsterdam 1606,
vistades 1575–77 i Rom, undgick efter hemkomsten
med nöd att falla ett offer för de i Nederländerna
pågående krigsoroligheterna och bodde derefter
i 20 år i Haarlem, der han i förening med Goltzius
och Cornelisz grundade en målareskola. Som målare
var M. manierist. Såsom vitterhetsidkare inlade
han förtjenster om sitt modersmåls rykt, dels i
dramer och vissamlingar af bibliskt innehåll, dels i
öfversättningar från Virgilius och Homeros. Märkligast
är M. såsom författare af Het schilderboek (1603;
flere senare uppl.), i hvilket arbete han framställde
målarekonstens grunder, samt af ett biografiskt verk
öfver italienska, nederländska och tyska målare. –
2. Karel van M. d. y., holländsk-dansk målare,
den föregåendes sonson, född i Delft omkr. 1610,
kom redan som gosse till Köpenhamn jämte sin moder,
hvilken hade en fordran hos konung Kristian IV för
åtskilliga tapeter, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
