Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Maisur ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inordnades under förbrytelser mot den
juliska lagen äfven alla förnärmelser i ord
eller handling mot kejsarens person eller
maktställning. Majestätsförbrytelserna uppspårades
under denna tid med all ifver af spioner och angifvare
(delatores), hvilka såsom belöning erhöllo en
del af de dömdes förmögenhet. Det var i synnerhet
under Tiberius, som angifvelserna hopades. Han var
nämligen i det hela icke obenägen att lyssna till
anklagelserna, väl medveten derom att han af de
förnäma familjerna var mindre väl omtyckt, för att ej
säga hatad. Straffet för majestätsbrott bestod alltid
i egodelarnas förlust, vidare i landsflykt eller
lifvets mistning. Majestätsförbrytelser beifrades och
straffades af de följande kejsarna alltefter hvars och
ens lynne och böjelser mer eller mindre strängt och
grymt. Se vidare Majestätsbrott. R. Tdh.
Majestät (af Lat. majestas, se d. o.), ett ord,
som nyttjas om allt sublimt, t. ex. då man talar om
Guds majestät, hafvets majestät o. s. v. Särskildt
begagnas det om dens värdighet, som har rätt att
herska. Om majestätsbegreppet i det forna Rom se
föreg. art. De tysk-romerske kejsarna, som ansågo sig
som cesarernas arftagare, buro titeln majestät; och
ehuru äfven konungar, först de normandiske på Sicilien
(1100-talet), tillade sig denna benämning, ansågs
den dock rättsligen tillkomma endast kejsarna. Men
Frans I (1515–47) af Frankrike ville ej häller i
detta hänseende stå tillbaka för sin rival, kejsar
Karl V, utan antog majestätstiteln. I England
var Henrik VIII (1509–47) den förste konung, som
tillade sig namnet majestät; i Sverige var det Erik
XIV. Numera bära alla kejsare och konungar liksom
deras gemåler titeln majestät. Från titeln bör man
emellertid skilja saken: faktiskt har hvarje stats
öfverhufvud majestät för sin person, och hvarje
förgripelse mot detta är ett majestätsbrott (se
d. o.). J. C.
Majestätsbref (T. majestätsbrief), benämning på
flere af tysk-romerska kejsare utfärdade urkunder,
som tillförsäkrade undersåtarna några fri- och
rättigheter. Mest bekant är det af kejsar Rudolf
II d. 9 Juli 1609 beviljade majestätsbrefvet för
Böhmens protestantiskt-oppositionella ständer
(herrar, riddare, städer). Dessa omtalas i urkunden
under benämningen »utraqvister». Majestätsbrefvet,
som är dateradt d. 11 Juli 1609, gaf de protestantiska
ständerna bl. a. rätt att anställa 30 »defensorer»
till sin religions skydd samt att uppföra kyrkor och
skolor. Vidden af sistnämnda medgifvande tolkades
snart olika af protestanter och katoliker, och denna
meningsstrid ledde slutligen, 1618, till utbrottet
af det 30-åriga kriget. Efter böhmarnas nederlag
på Hvita berget vid Prag (1620) sönderskar kejsar
Ferdinand II urkunden med egen hand.
Majestätsbrott (Lat. crimen laesae majestatis),
jur., förgripelse med ord eller gerning emot en stats
öfverhufvud. Sådana angrepp, hvilka rikta sig emot
statsöfverhufvudets ställning såsom sådant, hänföras
dock vanligen af strafflagarna till högförräderi
(se d. o.). Sålunda blir det enligt svensk lag
högförräderi, om någon söker
beröfva konungen lifvet eller friheten eller
uttränga honom från tronen, majestätsbrott åter,
om någon eljest gör sig skyldig till våld eller
misshandel emot konungen, talar eller skrifver
smädligt om honom eller förgår sig emot honom
med hotelse eller annan missfirmlig gerning. För
våld eller misshandel mot konungen stadgar lagen
dödsstraff eller straffarbete på lifstid, för de
öfriga fallen viss tids straffarbete eller fängelse. –
Under majestätsbrott i vidsträckt mening inbegripas i
monarkiska stater äfven förgripelser emot medlemmar
af monarkens familj. Straffen för dessa brott äro i
allmänhet lindrigare än för sådant majestätsbrott,
som riktar sig emot monarken sjelf. Majestätsbrott
får enligt svensk lag ej (såvida icke dråp
egt rum) åtalas af allmän åklagare, utan att
konungen lemnat tillstånd dertill. – Om begreppet
majestätsbrott i det forna Rom se Majestas.
J. H-r.
Majevtik (af Grek. maievtikos, hörande till
barnförlossning), barnförlossningskonst. Filosofen
Sokrates, hvars moder skall hafva utöfvat detta yrke,
nyttjade uttrycket maievtike techne bildligt för
att beteckna den för honom egendomliga lärometoden,
hvilken dermed angafs vara en förlossningskonst,
använd på dem, som gå hafvande med andliga
foster. Sokrates ville dermed antyda, att vetandet
ej kan bibringas menniskan utifrån, utan är att
anse såsom något, som ligger förborgadt i själens
inre och blott behöfver hjelp för att framträda i
ljuset. Senare tänkare hafva uttryckt detta så, att
menniskan ursprungligen har sitt medvetandes innehåll
för sig potentielt gifvet, hvadan våra förnimmelser
ej gifvas oss utifrån, utan förmedelst vår egen
sjelfutveckling för oss öfvergå från potentialitet
till aktualitet. L. H. Å.
Majfält. Se Karl, sp. 331. – Jfr Marsfält.
Majgrefve. Se Maj.
Majkov [ma’jkoff], Apollon Nikolajevitj, rysk skald,
född 1821 nära Moskva, var student i Petersburg
1837–41, gjorde 1842–43 en resa till Italien
och anställdes sedermera vid censur-afdelningen
for utlandet. Han utgaf sin första samling lyrik
1842. M. intager i ryska vitterheten en ställning,
som motsvarar Platens i den tyska, i det han med
mästerskap handterar antika versmått och deri gjuter
ett ädelt och modernt innehåll. Hans samlade arbeten
utgåfvos i 4:de uppl. 1884.
Majkörsbär. Se Körsbär.
Majlagarna (T. maigesetze) kallas de i Maj 1873,
1874 och 1875 för Preussen och Tyska riket utfärdade
kyrkopolitiska lagar, som skulle värna om statens
rättigheter gent emot de ultramontanes anspråk.
Majláth, Johann Nepomuk Joseph, grefve, österrikisk
skriftställare, född i Pest 1786, af ungersk slägt,
författade dikter, öfversatte forntyska qväden,
ungerska sagor, noveller och lyrik samt kompilerade
flere historiska arbeten, af hvilka det största,
Geschichte des österreichischen kaiserstaates
(5 bd, 1834–50), är intaget i Heeren-Ukertska
samlingen. M. skref äfven arbeten i mnemonik och animal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
