Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Maisur ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
välönskningssånger och strängaspel (se Folklekar,
sp. 1557). Jfr Majstång.
Maja, Grek.-rom. mytol. Se Maia 2.
Maja, Indisk
mytol., egentl. »bländverk», »sken», i den senare
indiska mytologien en qvinlig gudom, »verldsmodern»,
som uppträder samtidigt med urväsendet och hos
detta framlockar dess verldsskapande kraft. För
indernas uppfattning, enligt hvilken den timliga
verlden är overklig och endast en »guds drömbild»,
vardt M. identisk med illusionen, hvilket äfven
utsäges i hennes namn. M. är moder till kärleksguden
Kama och gäller hos buddhaisterna som Buddhas
föregifna moder. Skalderna skildra henne såsom
verldsalltets väfverska, i en spindels skepnad,
eller som en skön beslöjad qvinna, hvilken i
sin slöjas veck och skuggor visar de skapade
väsendenas bilder.
Majano. 1. Giuliano da M.,
italiensk arkitekt och dekoratör, f. 1432 i Majano,
d. omkr. 1491 i Neapel, började som träsnidare, men
öfvergick sedan till arkitekturen. Efter Brunellescos
död, 1446, blef han byggmästare vid dômen i Florens, å
hvilken han utförde den kupolen krönande lanterninen
samt kupolens yttre dekoration. Af konung Alfons af
Aragonien kallades han till Neapel, der han utförde
det luftiga sommarpalatset Poggio reale, hvilket
nu är försvunnet, men kändt genom afbildning hos
Serlio, samt 1484 Porta Capuana, en båge, omfattad
af kolonner emellan 2 torn, med hög fris och attika,
af Burkhardt uppskattad såsom måhända renaissancens
skönaste portbyggnad. För öfrigt var han liksom sin
broder Benedetto en mästare i dekoration, i synnerhet
när det gällde intarsia (inläggning i trä),
såsom å dörren till Sala dé Gigli i Palazzo Vecchio
(Florens). – 2. Benedetto da M., italiensk bildhuggare
och arkitekt i Florens, den föregåendes broder och
lärjunge, f. i Majano 1442, började liksom brodern som
träsnidare och utförde som sådan präktigt skurna och
inlagda väggpanel i sakristian till kyrkan S. Croce
i Florens. Sedan egnade han sig åt marmorskulpturen
och utförde i samma kyrka på beställning af Pietro
Mellini den härliga predikstolen, ansedd som den
skönaste i Italien, berömd för sina statyetter
och reliefer. Men innan han fullbordade denna,
modellerade han den nämnde beställarens byst (1474,
nu i Museo nazionale i Florens), och genom denna bysts
uppkomstår föres äfven predikstolen till mästarens
yngre dagar. Beslägtad med predikstolen i stil är
ett grafmonument åt S. Savinus i dômen i Faenza,
enligt urkunder härstammande från 1472. Något senare
utförde han det för sin fina ornering vidtberömda
ciborium (altarbaldakinen) i S. Domenico i Siena,
och 1480 fullbordade han med sina bröder Giovanni och
Giuliano en madonnabild af terracotta, kallad Madonna
dell’ Ulivo, som nu finnes i dômen i Prato. Kallad
till Neapel, utförde han der ett marmoraltare i
Chiesa di Monte Oliveto och antages äfven (efter
Antonio Rosellino) hafva fullbordat en grafvård
öfver hertiginnan Maria af Aragonien. Derefter var
den flitige och lätt arbetande
mästaren verksam i S. Gimignano, der han efter
1491 formade en del figurer i dômen och i
S. Agostino, samt i Florens, der han i S. Maria
Novella utförde ett grafmonument åt sin gynnare,
Filippo Strozzi. Samtidigt byggde han åt honom det
1489 började Palazzo Strozzi, den florentinska
ungrenaissancens palatstyp i dess härligaste
form. Ingenstädes, säger Burkhardt, har endast genom
kontrast i ytbehandlingen, nämligen med rustika i
uppåt aftagande grad af styrka, jämte kraftigt
listverk och harmonisk fönsteranordning en på samma gång
så mäktig och så skön verkan åstadkommits, hvarvid
dock må märkas, att till palatsets skönhet ej litet
bidrager den senare i tiden af Cronaca anbragta stora
hufvudgesimsen. – Äfven såsom porträttmodellör var
M. en af ungrenaissancens ypperste konstnärer. Utom
den ofvannämnda, med yttersta noggranhet i
detaljskildringen utförda bysten af Mellini finner man
i Florens’ dom porträttbyster af Giotto och en musiker
Squarcialupo samt i Berlin en målad terracottabyst
af Filippo Strozzi. – M., hvars statyer, oaktadt
all ädelhet och skönhet i uttrycket, sakna verklig
frihet i hållningen, var deremot i dekorationen en af
renaissancens allra ypperste män, outtömlig i motiv
samt med ett skönhetssinne och en stilkänsla, hvari
han ej öfverträffas af någon. Han dog 1497. C. R. N.
Majanthemum Web., ekorrbär, bot., ett till
nat. fam. Smilacineae R. Br. (= afdeln. Asparageae
under nat. fam. Liliaceae) och kl. Tetrandria
L. hörande växtslägte, som af Linné sammanfördes
med Convallaria, men afviker från detta slägte genom
fyrdelad blomkalk och 4 ståndare samt 2 märken å det
något utdragna stiftet. Den lilla täcka M. bifolium
L., som har två hjertlika stjelkblad och de små,
hvita, välluktande blommorna samlade i en upprätt
klase i stjelkspetsen, växer allmänt i Sveriges
skogar, upp till Vesterbotten och Lappland, samt
finnes äfven i norska Finmarken. Bären blifva vid
mognaden röda. Den smala, krypande rotstocken
jämte örtståndet, radix et herba unifolii,
användes förr såsom svettdrifvande medel.
O. T. S.
Majbagge. Se Meloë.
Majeforsen, vattenfall i Lagan (se d. o.).
Majesta. Se Maia 2.
Majestas, Lat., betecknar personlig höghet eller
värdighet, t. ex. gudarnas eller en konungs,
jämväl statens eller folkets höghet, majestät (se
d. o.). Att förgripa sig på detta var hos romarna
en straffvärd förbrytelse. Förnärmelse mot folkets
majestät (majestas populi) begicks af den, som
icke underordnade sig statens lagar, utan satte sin
vilja öfver lag och författning, särskildt genom att
sträfva efter envåldsmakt. Flere lagar antogos mot
kränkning af majestas populi, i synnerhet under den
senare republikanska tiden, då den ene uppviglaren
efter den andre störde lugnet i staten. En sådan lag
var den juliska af år 46 f. Kr., som var riktad mot
landsförräderi, mot handlingar, som ansågos innebära
fara för staten, och mot ämbetsmäns verksamhet,
när den utöfvats till olycka för staten. Under kejsaretiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
