Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Maine ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1792 i franska armén såsom frivillig, var 1799
krigsministern Bernadottes generaladjutant och
utmärkte sig under kejsaredömets glansdagar vid
Austerlitz (1805) och Jena (1806) samt i kriget å
spanska halfön (1808). Under fälttåget mot Ryssland
(1812) blef han divisionsgeneral och baron samt
betäckte i den sårade Oudinots ställe reträtten
från Berezina till Weichsel. Han kämpade derefter
tappert vid Leipzig (1813), utnämndes till grefve
och förde 1814 befälet i Belgien mot den från norr
framryckande Bülow. Efter Napoleons tronafsägelse
hyllade han Ludvig XVIII och blef pär samt guvernör i
Paris. Vid Napoleons återkomst från Elba (1815) erhöll
M. kommandot öfver de vid Paris samlade kungliga
trupperna, men då dessa öfvergingo till Napoleon,
uppsökte han den till Gent flyktade konungen. Efter
»de hundra dagarnas» slut ådagalade M. vid flere
tillfällen rätt stor politisk frimodighet, men
upphöjdes dock 1817 till markis och fick 1828
kommandot öfver de franska trupper, som sändes till
Morea för att hjelpa grekerna. Sedan han der tvungit
Ibrahim pascha till en konvention (d. 7 Sept.),
enligt hvilken denne lemnade halfön, erhöll han vid
återkomsten till Frankrike marskalksstafven. Vid
revolutionen 1830 förklarade han sig för den orléanska
dynastien. Den 2 Nov. s. å. öfvertog han på några
veckor utrikesministerportföljen, var derefter
sändebud i Wien, förflyttades 1833 till Petersburg
och afslutade sin offentliga bana såsom krigsminister
(April 1835–Sept. 1836). Död 1840.
Maison militaire [mäså’ng militär], »hustrupper»,
kallades i Frankrike till 1789 års revolution de
trupper, som voro särskildt afsedda för vaktgöring
hos konungen (jfr Garde). Benämningen upptogs under
första kejsaredömet, restaurationen och tredje
kejsaredömet samt är äfven nu för tiden officiel inom
franska republiken såsom betecknande presidentens
adjutanter och ordonnansofficerare.
Maissur. Se Maisur.
Maistre [mästör, mätör]. 1. Joseph Marie de
M., grefve, sardinsk minister, skriftställare, f. i
Chambéry 1754, var från 1803 konungariket Sardiniens
sändebud i Petersburg, men måste 1817, vid jesuiternas
utvisning ur Ryssland, lemna sin post på grund af
sina visade sympatier för denna orden. Han dog 1821
i Turin såsom chef för det kungliga kansliet. – L. är
grundläggaren af den nutida ultramontanska teologiska
skolan i Frankrike. I skrifterna Considérations sur
la France (1796), Du pape (1819) m. fl. framställer
han den åsigten att det enda botemedlet för
alla missförhållanden är att finna i ett folkens
återförande under det medeltida påfvedömets aga. I
sitt arbete Les soirées de S:t Pétersbourg (1821)
framställer han sina teologiska åsigter och berör
äfven så tillvida filosofien, som han behandlar
teodiceiska spörsmål. Det fysiskt onda fattas dervid
såsom egande en försonande och tuktande betydelse,
ur hvilken synpunkt äfven krig, inqvisition och
dödsstraff anses kunna rättfärdigas. I ett annat
arbete, Examen de la philosophie de Bacon (1836),
betraktar han Bacon såsom en
föregångare till det 18:de århundradets naturfilosofi
och dess materialistiska tendenser samt uttalar sin
öfvertygelse att Bacon har orätt i allt, både i det
han jakar och i det han nekar, både i det han med
bestämdhet påstår och i det han drager i tvifvel.
Särdeles tadelvärdt finner M. hans höga uppskattande
af naturvetenskapen. Likaså beklagar M., att Kant
låtit nyhetsbegär och fåfänga hindra sig att mer än
som skett upptaga Platons, Cartesius’ och Malebranches
läror, hvarigenom den lockeska riktningen skulle
hafva blifvit hastigt tillintetgjord. – 2.
Xavier de M., grefve, skriftställare, den föregåendes
broder, föddes i Chambéry sannolikt i Okt. 1763. Vid
unga år inträdde han som officer i det sardinska
infanteriet. När Savojen införlifvades
med Frankrike, tog han afsked ur krigstjensten och
beslöt att lemna sitt fädernesland. Han begaf sig
till Ryssland i afsigt att egna sig åt målarekonsten.
Emellertid erhöll han militärisk anställning.
Under den ryska fanan tjenade han med utmärkelse
i Italien 1799, deltog i flere fälttåg i Asien,
der han svårt sårades 1810, samt följde den ryska
armén 1813 till Tyskland, hvarest han befordrades
till generalmajor. Dessförinnan hade han blifvit
utnämnd till direktör för amiralitetets bibliotek
och museum i Petersburg (1805). M. nedlade sina
äinbeten 1817, men på sin hustrus enträgna begäran
(hon var född ryska) förblef han bosatt i Ryssland,
som han derefter lemnade endast för att företaga
några resor till Italien och Frankrike,
i hvilka land han genom sin skriftställarekonst
hade förvärfvat sig många beundrare (bl. a.
invaldes han till ledamot af akademien i Turin).
Han afled i Petersburg d. 12 Juni 1852. – Uppslaget
till M:s författareskap var en militärisk bestraffning
(arrest utan bevakning), som han vid 26 års ålder
ådragit sig genom en duell, till hvilken en romantisk
kärlek gifvit anledning. Föremålen i hans ensliga
kammare i Alessandria uppväckte hos honom vexlande
känslor och tankar. Under stundens ingifvelse
nedtecknade han dessa och fullständigade dem sedan
efter hand, hvarefter de på hans äldre broders
föranstaltande befordrades till trycket med titel
Voyage autour de ma chambre (Turin 1794, Paris
1796). En fortsättning af dessa anteckningar är
Expedition nocturne autour de ma chambre (1825).
Bägge arbetena äro en psykologisk studie, som
blottar författarens själstillstånd under en följd
af lefnadsår. Ur andras lefnadshistoria har
han äfven tecknat skildringar, som genom sin
rörande sanning och gripande framställning väckt
allmän beundran. Le lépreux de la cité d’Aoste
(Petersb. 1811) återgifver den dystra bilden
af en olycklig spetälsk, som i sina qval och sin
ångest känner sig öfvergifven af alla utom af Gud.
Prascovie, ou la jeune sibérienne (Paris 1815;
»Prascovia Lopouloff», 1834) skildrar en ung flicka,
som, i förtröstan på försynen, beslutit vandra
från Tobolsk till Petersburg för att med sina
böner utverka sin åldrige faders frigifvande.
Les prisonniers du Caucase (Paris 1815) berättar
huru en tillgifven tjenare, gripen af förtviflan
öfver sin herres olyckliga öde, bryter de bojor,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
