Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Magni ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gille, som uppgaf sig vara M:s farbroder, till
medregent, ehuru denne med ed förbundit sig att icke
göra anspråk på kronan, så länge M. lefde. M. var
en halsstarrig och sedeslös man, som genom sitt
förargelseväckande lefnadssätt stötte höfdingarna
ifrån sig. 1133 kom det till fullständig brytning
emellan de båda konungarna. Harald blef visserligen
först tvungen att fly till Danmark, men kort derefter
vände han tillbaka, understödd af konung Erik Emune,
samt öfverföll och tillfångatog M. Denne blef bländad
och lemlästad samt insatt som munk i Nidarholms
kloster (1135). Men året derefter fick han hämd. En
annan föregifven son af Magnus Barfot, Sigurd Slembe,
öfverföll Harald Gille i Bergen och dräpte honom,
drog sedan norr ut till Nidarholms kloster, hvarest
han tog M. med sig, samt började krig mot Haralds
söner och deras parti. Under detta krig stupade
M. i sjöslaget vid Holmengrå, d. 12 Nov. 1139.
O. A. Ö.
5. M. Erlingsson, den föregåendes systerson,
son till Erling Skakke och Sigurd
Jorsalafares dotter Kristina, blef vid Inge
Krokryggs fall, 1161, tagen till konung af
dennes parti, ehuru han var endast 5 år gammal. Men
fadern, genom hvilkens intriger han blifvit upphöjd
på tronen, förestod regeringen och nedgjorde i
sjöslaget vid ön Säkken i Romsdalsfjorden
(1162) en motkonung, Håkan Härdabred, konung
Sigurd Munds son. M. hyllades derefter på
Öreting såsom konung öfver hela Norge och
kröntes 1164 i Bergen (se Erling Skakke).
Men för att nå detta mål måste Erling på sonens
vägnar göra stora eftergifter åt de andlige.
Tio år senare reste sig birkebenarnas parti mot M.
Först ledo de dock ett stort nederlag på Re, nära
Tönsberg, der deras höfding Eystein Meyla stupade.
Men då Sverre, Sigurd Munds son, ställde sig i
spetsen for dem, vände sig lyckan. I slaget
på Kalvskindet (Juni 1179), vid Trondhjem,
stupade Erling, och d. 27 Maj 1180 blef
M. slagen på Ilevoldene, vid Trondhjem,
samt tvungen att fly till Danmark. Der samlade han
en här omkring sig och fortfor jämte sitt parti, de
s. k. heklungarna, att bekriga Sverre under ständigt
aftagande styrka, tills han stupade i slaget
vid Fimreite i Sogn, d. 15 Juni 1184.
O. A. Ö.
6. M. Lagaböte, son till konung Håkan Håkansson
den gamle, föddes 1238, blef redan under faderns
lifstid, 1261, hyllad såsom konung och besteg
tronen vid hans död, 1263. M. var en fredsäll
furste, som egnade sin uppmärksamhet uteslutande
åt lagstiftningen, hvarför han ock af folket erhöll
tillnamnet Lagaböte (»lagförbättraren»). I stället
för de förut gällande fyra landskapslagarna utarbetade
han på grundvalen af den äldre Gulathingslagen
en för hela landet gemensam lagbok. Äfven
Island fick en lagbok. För att förekomma
tronstridigheter bestämde han, att riket icke
finge delas och att tronen skulle gå i
arf till konungens äldste äkta son. För att
befordra handeln på utlandet gaf han hansestäderna
stora rättigheter, hvilka, likasom hans
stadganden om presterskapets privilegier, kort
derefter blefvo riket till stor skada. Detta undgick
icke häller M., som dock afböjde faran, så länge
han lefde. Död 1280. M. var fader till konungarna
Erik och Håkan. O. A. Ö.
7. Magnus Eriksson. Se Magnus, svenska konungar 4.
Magnus, dansk prins, »konung af Livland», yngre
son af konung Kristian III, f. i Köpenhamn 1540,
fick 1560 af sin broder, konung Fredrik II, de kort
förut inköpta stiften Kurland och Ösel jämte biskops
titel. Der kämpade emellertid Sverige, Polen och
Ryssland om herraväldet, och M. hade mycket svårt
att reda sig, synnerligen som han hängaf sig åt ett
lättsinnigt lefverne. Sveriges anfall blef en af
orsakerna till Nordiska sjuårskriget (1563–70),
under hvilket M. förlorade en stor del af sitt
land. Efter krigets slut drog han till Moskva,
erkände tsar Ivan Vasiljevitj såsom sin öfverherre
och gjordes af honom 1571 till konung af Livland samt
fick 1573 hans slägting Maria (13 år gammal) till
gemål. M. var endast ett redskap i Ivans händer och
lemnades helt och hållet i sticket, sedan polackerna
(1577) intagit Livland. Ivan fråntog honom då större
delen af det område, som ännu var honom öfrigt, och
M. dog i elände, d. 12 Mars 1583. År 1662 fördes hans
lik till Danmark och bisattes i Roskilde domkyrka.
E. Ebg.
Magnus II, hertig af Sachsen-Lauenburg, son af Frans
I (d. 1581) och Sibylla af Sachsen, föddes 1543, kom
i början af Erik XIV:s regering till Sverige (M. var
brorson till Erik XIV:s moder, drottning Katarina),
trolofvades med konungens halfsyster, prinsessan
Sofia, och deltog i fälttågen mot danskarna. Vid
rättegången 1567 mot de af Erik misstänkte herrarna
var han det vigtigaste vittnet och betygade, att några
af dem yttrat, det Nils Stures skymfliga behandling
ej skulle blifva ohämnad. I Juli 1568 hölls M:s
och Sofias bröllop i samband med Eriks och Karin
Månsdotters. I Sept. samma år öfvergaf M. konungen
och slöt sig till de mot Stockholm anryckande
hertigarna. 1569 återvände han till Tyskland, men
flyktade tillbaka till Sverige, sedan han 1574 stört
landsfreden genom att storma och plundra Ratzeburgs
slott. Han fick af Johan III en förläning i det
svenska området af Östersjöprovinserna, men gjorde sig
skyldig till våldsamheter mot grannarna och brutalt
uppförande mot sin gemål samt fann slutligen för godt
att qvarlemna sin familj i Sverige och begifva sig
åter till Lauenburg. Der sattes han 1588 af sin yngre
broder, hertig Frans II, i fängelse på Ratzeburgs
slott. Han afled d. 14 Maj 1603.
Magnus, finska biskopar. – 1. M. (I), född på Märtälä
gård i Rusko socken, är märklig såsom Finlands förste
inhemske biskop (1290–1308). Han valdes enligt den
finska biskopskrönikans uppgift »via compromissi»,
sålunda att kaniken Laurentius, som förmodligen var
domkapitlets äldste medlem, erhöll i uppdrag att
förrätta valet, medan de öfrige kanikerna förbundo
sig till att underkasta sig hans beslut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
