Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Magni ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Valdemar. Då hans föräldrar vid den s. k. Håtunaleken
(1306) fängslades, räddades han af en Arvid Småländing
och fördes till Danmark, hvarest han sedermera synes
hafva vistats, till dess han hemkallades af sin fader
till hjelp, då hela svenska folket efter Nyköpings
gästabud (1317) reste sig. Åtföljd af en liten dansk
här, inträngde M. i Sverige, men måste efter sin
faders flykt till Gotland (1318) innesluta sig i
Stäkeborg (Stegeborg) och till sist gifva sig åt de
belägrande svenskarna. Han hölls derefter fängslad
på Stockholms slott och afrättades 1320. Hans lik
nedsattes i samma graf i Stockholms franciskankyrka
(nuv. Riddarholmskyrkan), hvari hans farfader, Magnus
Ladulås, hvilade. K. H. K.
2. M., hertig af Östergötland eller, såsom han ock
kallas, hertig till »Vestanstång» (Östergötland
v. om Stångån), »grefve till Dal och Vadsbo»,
Gustaf I:s andre son i hans äktenskap med Margareta
Leijonhufvud, föddes d. 25 Juli 1542 och fick 1560,
enligt faderns testamente, ett hertigdöme, bestående
af vestra och norra Östergötland, Kinds och Ydre
härad (hvilka den tiden räknades till Småland),
Sundbo härad i Nerike, Kåkinds, Valla och största
delen af Vadsbo härad i Vestergötland samt landskapet
Dal. Genom Arboga artiklar (1561), hvilka han i likhet
med hertig Johan förmåddes underskrifva, blef hans
myndighet i hertigdömet närmare bestämd till domsrätt
lika med lagmans och åtnjutande af de ordinarie
kronoinkomsterna af nämnda områden, kronotionden
undantagen. M., som från barndomen egt ett blödigt,
på samma gång som häftigt sinnelag, angreps 1563 af
sinnessvaghet, orsakad, såsom det säges, af grämelse
öfver att han låtit öfvertala sig att bifalla den
öfver hertig Johan uttalade dödsdomen. Hans sjukdom
var af mild natur, men fortfor till hans död. M:s
vistelseort var omvexlande Vadstena, Norrbyhus, vid
Motala elfs utflöde i Norrbysjön, och Kungsbro, vid
samma elfs utlopp i Roxen. Folkvisan och sägnen hafva
sysselsatt sig med den olycklige furstens öde. Så
berättar en tradition, att han en gång lockades
af hafsfrun att störta sig från ett slottsfönster i
hennes armar, men att han oskadad blef af sina väktare
upptagen ur slottsgrafven. På ett annat ställe heter
det, att hans svagsinthet var ett straff för att han
vägrat trolofva sig med hafsfrun. M. dog på Kungsbro
d. 20 Juni 1595 och begrofs i Vadstena kyrka, der ett
praktfullt monument utvisar hans hviloläger. Han var
aldrig förmäld, men hade 1563 inledt underhandling
om giftermål med Maria Stuart. Vid utbrottet af M:s
sinnessvaghet öfvertogs hertigdömet af konung Erik;
1569 upphörde det att hafva egen förvaltning, och 1570
lades Valla härad samt området inom Vadsbo till Karls
hertigdöme. – Sägnerna om M. hafva gifvit stoff till
I. Hallströms opera »Hertig Magnus och sjöjungfrun».
Magnus, norska konungar:
1. M. den gode, son af Olof den helige och hans frilla
Alfhild (Elfhildis), föddes 1024, följde fadern på
dennes flykt undan Knut den stores öfvermakt till
Gårdarike (1029) och uppfostrades der, sedan fadern
stupat vid Stiklestad (1030). Då Knut den stores son, Sven, genom sitt
hårda regemente hade ådragit sig norrmännens hat,
började de att ångra sitt handlingssätt mot den
fallne konung Olof, och några af deras höfdingar,
Kalf Arnesson och Einar Tambaskälfver, begåfvo sig
till Gårdarike för att hemta konungasonen Magnus
tillbaka. År 1035 återkom denne till Norge. Sven
Knutsson och hans moder, Alfiva, som varit den
egentliga regenten, måste lemna landet. Under sina
första regeringsår var M. hård och grym. Några
höfdingar landsförvistes och dräptes för den
fiendskap de visat hans fader; andra fingo böter sig
ålagda eller miste sina egendomar. Sannolikt skulle
M. hafva delat sin faders öde, om icke hans vän
Sigvat skald hade varnat honom. Derefter blef han
en så mild regent, att folket gaf honom tillnamnet
»den gode». – Efter Sven Knutssons död (1036)
gjorde hans halfbroder Hardeknut, som var konung
i Danmark, anspråk på Norge. En strid hade så när
brutit ut emellan de båda konungarna; men Danmarks
och Norges höfdingar lyckades att mäkla fred, hvarvid
öfverenskoms, att den, som lefde längst, skulle blifva
den andres efterträdare. Då Hardeknut dog (1042),
blef M. således konung äfven i Danmark. Kort derefter
erhöll han underrättelse om att venderna i Holstein
hade samlat en stor här, med hvilken de härjade
vidt och bredt i Jylland. M. drog dem till mötes och
slog dem i grund på Lyrskogsheden (1043). Under sin
frånvaro i Norge lät han Sven, en son af Ulf jarl och
Knut den stores syster, Estrid, styra Danmark. Men
Sven antog konunganamn och sökte lösrycka Danmark
från det norska öfverväldet, hvarigenom M. gång på
gång nödgades företaga härnadståg mot honom. På ett
af dessa dog M., 1047. O. A. Ö.
2. M. Haraldsson, Harald Hårdrådes son,
blef 1066 sin faders efterträdare och tog 1067
sin broder Olof Kyrre till medregent. Sjelf
styrde han norra delen af landet och uppehöll
sig merendels i Trondhjem. Död 1069.
O. A. Ö.
3. M. Barfot, den föregåendes brorson. Olof
Kyrres son, f. 1073, efterträdde 1093 sin fader
på tronen. I början af sin regering företog han
ett tåg till de norska öarna vid Skotland samt tvang
dem att betala skatt till Norge. Sedermera förde
han krig mot Sverige. Detta slutades dock med
förlikning, hvarvid det bestämdes, att M. skulle
äkta den svenske konungen Inge Stenkilssons dotter
Margareta, som derför fick namnet »Fridkulla».
Under ett nytt härnadståg till vesterhafsöarna
underkufvade M. ön Man och gjorde landstigning
på Irland. Men på hemvägen blef han öfverfallen
af irerna och dödad (1103). Han efterträddes af
sina tre söner Eystein, Sigurd och Olof. – Tillnamnet
»Barfot» erhöll M. deraf att han efter tåget
till Skotland klädde sig på högskotskt sätt, i kort
kjortel utan byxor. O. A. Ö.
4. M. den blinde, den föregåendes sonson, son af
Sigurd Jorsalafare, född omkr. 1115, blef vid
faderns död, 1130, dennes efterträdare på tronen,
men måste inom kort taga Harald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
