Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Magnesium-ljus ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fysikaliskt tillstånd, som antingen finnes af naturen
nedlagdt hos vissa kroppar (naturliga magneter)
eller kan genom konst bibringas dem (konstgjorda
magneter, elektromagneter), och som visar sig
deri att de ega förmåga att på visst afstånd draga
till sig och sedan fasthålla jern och jernhaltiga
kroppar. Af alla kroppar är det endast jernet och de
kemiska föreningar, som denna metall ingår, hvilka
kunna antaga magnetiska egenskaper i någon högre
grad. Svag magnetism kan visserligen äfven meddelas
nickel, kobolt, krom, mangan och deras kemiska
föreningar, äfvensom lösningar af magnetiska ämnen
samt, bland de gasformiga ämnena, jämväl syrgasen;
men dessa ämnens magnetiska verkningar äro ytterst
svaga och hafva derför endast ett rent teoretiskt
intresse, förnämligast i jämförelse med de motsatta
verkningar, som andra ämnen, de s. k. diamagnetiska,
förete. Deremot spelar jernets magnetism en
särdeles vigtig rol vid fysikens tillämpningar på
det praktiska lifvets område. Magnetismen kan vara
antingen permanent, då de magnetiska egenskaperna
framträda, utan att kroppen står under inflytande
af en annan magnetisk kropp i granskapet, eller
temporär, om dessa egenskaper väl visa sig, så
länge detta inflytande existerar, men försvinna vid
dess aflägsnande. Fullkomligt mjukt jern antager
endast temporär magnetism, medan härdadt stål på
grund af sin koërcitivkraft kan göras permanent
magnetiskt. Det magnetiska tillståndet visar sig
deri att den magnetiska kroppen, den s. k. magneten,
attraherar jernfilspån eller lättare jernstycken och
vid beröring med dem fasthåller dem med större eller
mindre styrka. Men äfven i andra afseenden utmärker
sig en magnet framför ett omagnetiskt jern- eller
stålstycke. Han är nämligen »polarisk», d. v. s. det
finnes tvänne ställen på honom, de s. k. polerna
(nord- och sydpolen), i hvilka den magnetiska kraften
är större än i någon annan punkt, och hvilka visa sins
emellan motsatta verkningar på en och samma pol hos
en annan magnet. Upphänger man en magnet på en fin
spets eller en tråd, så att han fritt kan svänga,
ställer han sig i den s. k. magnetiska meridianen,
med nordpolen riktad mot norr. Om man till en sådan
fritt sväfvande magnetnål närmar en magnet så,
att dess sydpol kommer nära intill nålens sydpol,
vrider sig nålen ur den magnetiska meridianen, i
det att dess sydpol repelleras bort från magnetens
sydpol. Hade man åter närmat magnetens sydpol intill
nålens nordpol, skulle en attraktion dem emellan
hafva egt rum. Som nu ett motsvarande förhållande
gäller för nordpolen, plägar man uttrycka denna lag
sålunda: »liknämniga poler repellera, oliknämniga
poler attrahera hvarandra». Annorlunda skulle
deremot förhållandet hafva varit, om jernstycket varit
omagnetiskt. I sådant fall skulle alltid en attraktion
hafva inträdt. Detta beror derpå att jernstycket vid
närmandet till magnetnålen temporärt magnetiseras
genom s. k. induktion (se Magnetisk induktion), då
vid det ställe, som kommer nära en af nålens poler,
uppstår en med denna oliknämnig pol. Med en fritt upphängd magnetnål
kan man således lätt pröfva, om ett jernstycke är
magnetiskt eller icke, på samma gång man i förra
fallet kan afgöra huru dess poler äro belägna. –
Om en magnet sönderdelas i flere delar, huru små som
hälst, blifver hvarje del en särskild magnet med sin
nordpol och sin sydpol. Häraf har man med skäl dragit
den slutsatsen att det magnetiska tillståndet har
sitt säte i hvar och en af jernstyckets molekyler,
och att magnetens observerade inverkan på andra
magneter eller på omagnetiska jernstycken utgör
en resulterande verkan af alla dess särskilda
molekylers verkan utåt. Häraf följer bl. a., att
det s. k. indifferensstället l. neutrallinien på
en magnet, som ligger midt emellan bägge polerna,
är overksamt, icke derför att magnetism derstädes
skulle saknas, utan derför att densamma verkar
utåt såsom tvänne lika starka, men motsatta poler,
hvilka upphäfva hvarandras verkan. Till förklaring af
detta molekylernas, magnetiska tillstånd antog man
förr, att hvarje molekyl hos de kroppar, som kunde
blifva magnetiska, innehöll en lika stor mängd af
tvänne med motsatta egenskaper begåfvade fluida,
det nordmagnetiska och det sydmagnetiska, och att
magnetiseringen bestod deruti att dessa fluida skildes
åt inom molekylen på det sätt, att i alla molekyler
de förra lade sig åt ena sidan och de senare åt den
andra, hvarigenom verkan utåt af nordmagnetismen
förstärktes åt den sida af magneten, der nordpolen
var belägen, medan sydmagnetismen erhöll större kraft
vid Sydpolen. Hos det härdade stålet förhindrades
de båda fluidas återförening af koërcitivkraftenr
medan inom det mjuka jernets molekyler något sådant
hinder icke förefanns. Denna teori var länge rådande
och till stort gagn vid den matematiska behandlingen
af de problem, som tillhöra denna gren af fysiken,
men måste efter Örsteds upptäckt af elektromagnetismen
vika för den numera allmänt hyllade ampèreska teorien
för magnetismen, enligt hvilken orsaken till de
magnetiska fenomenen bör sökas i elektriska strömmar,
hvilka kretsa omkring molekylerna hos alla kroppar
och genom magnetiseringen erhålla en bestämd riktning
parallelt med hvarandra. Se vidare Elektromagnetism
och Jordmagnetism. – 2. Om s. k. animal magnetism
se d. o. och Hypnotism. R. R.
Magnetisör kallas en person, som utöfvar konsten att
hos andra framkalla det sömnlika tillstånd, hvilket
förr benämndes »magnetisk sömn». Se Animal magnetism
och Hypnotism.
Magnetit l. magnetisk jernmalm. Se Jernmalmer,
sp. 1147.
Magnetkis (lefverkis, pyrrhotin), miner., ett
mineral, som sällan förekommer kristalliseradt och
då i hexagonala systemet samt vanligen träffas
i derba eller korniga massor tillsammans med
andra svafvelmetaller. Hårdheten är 3,5–4,5,
färgen bronsgul, dock oftast på ytan brokigt
anlöpande. Pulvret är magnetiskt; stundom visa
hela stycken polarisk magnetism. Den kemiska
sammansättningen afviker obetydligt från formeln Fe S,
dock är alltid något mera svafvel närvarande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
