Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Löneregleringsnämnd ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på finska språket och var under denna komités
åtta-åriga verksamhet dess trägnaste och
insigtsfullaste arbetare. Sedan komitén 1872
upplöst sig, utgaf han en ny, finsk-språkig psalmbok,
Virsikirja, innehållande 413 psalmer. En ny upplaga
utkom 1883 med 500 psalmer. De flesta af dessa
äro ombildningar eller bearbetningar af äldre
förebilder; endast få äro sjelfständiga skapelser
af L. Men obestridligt är, att han genom detta sitt
arbete, hvilket ännu på dödsbädden sysselsatte den
fromme mannen, väsentligen befordrade det finska
psalmboksföretaget och äfven bidrog till stadgandet
af det finska poetiska språket. Lust eller förmåga
till sjelfständig poetisk produktion hade han icke. I
»Suomi» 1845 publicerade han Kokeita suomalaisessa
laulannossa (Försök i finsk sång), som utgjordes
af öfversättningar från Runeberg och andra jämte
bifogade anmärkningar om den finska metriken. 1848
utgaf han folkskalden Paavo Korhonens sånger. Men
hans egna poetiska stycken äro obetydliga. Enligt
hans mening borde den finska versformen grunda
sig på stafvelsernas qvantitet, en uppfattning,
som dock hos senare skalder blifvit betydligt
modifierad. – Ännu under sina sista lefnadsår
slutförde L. tvänne omfattande arbeten. 1880
utkom Suomen kansan loitsurunot (Finska folkets
trollrunor), en samling, som, ej mindre vidlyftig
än Kalevala, lemnar rika bidrag till belysning af
fornfinnarnas schamanistiska verldsåskådning. Samma
år fullbordades L:s digra Svensk-finska lexikon,
hvilket började utkomma redan 1866, ett arbete,
som är värdefullt genom det rika språkmaterial det
innehåller, om äfven L. icke hade tillfälle att egna
sig åt materialets vetenskapliga bearbetning.
L., som öfver hufvud undvek allt, hvilket kunde
draga honom från det trägna arbetet, deltog
icke i de politiska och nationella strider, som
utkämpades i hans omgifning. Han var en fridens
man, och när hälst han yttrade sig inför en
talrikare allmänhet, i synnerhet då den akademiska
ungdomen egnade honom sin hyllning, manade han
till endrägtigt arbete för fosterlandet, oafsedt
alla språkliga skiljaktigheter. Så äfven vid de
fester, som i Helsingfors firades med anledning af
hans 80-årsjubileum. I sitt enskilda lif var han
flärdfri och enkel. En mängd drag af godmodighet
och humoristiskt lynne berättas om honom. Sin fromma
barnatro bevarade han intill slutet oförfalskad och
försummade aldrig de dagliga andaktsöfningarna. Han
dog i Sammatti d. 19 Mars 1884. Vid jordfästningen,
som egde rum i Sammatti kapellkyrka, gåfvo talrika
hyllningsgärder af en mängd myndigheter och
korporationer vittnesbörd om huru högt L. var
skattad. Jfr Aug. Ahlqvist: »Elias Lönnrot»
(Helsingf. 1884). M. G. S.
Lönnroth, Arvid Fredrik, djurmålare, föddes i Göteborg
d. 27 Aug. 1823, genomgick Karlbergs krigsakademi
och visade redan då sådana anlag för teckning, att
han erhöll understöd af konung Oskar I. Sedan 1852
var han elev af konstakademien, hvarjämte han åtnjöt
Staaffs enskilda handledning i målning.
1856–59 studerade han i Düsseldorf, der han
företrädesvis undervisades af Camphausen. År
1862 erhöll han ett resestipendium af akademien
samt uppehöll sig då för det mesta i Berlin och
Dresden, under studier i tafvelgallerierna. 1864
blef L. kapten vid Elfsborgs regemente och 1879,
vid sitt afskedstagande, major i armén. Han dog å
Söderkulla vid Borås d. 13 Mars 1880. – Såsom konstnär
var L. ganska alsterrik. Hans framställningar af
hästar hafva ej någon synnerligt tilltalande hållning,
trots de på dem nedlagda studierna. I sin färg är han
tämligen stark, men också ibland grof och hård. Äfven
teckningen lemnar någon gång åtskilligt att önska. Af
hans taflor må nämnas Ridknekt med två handhästar
(1859), Hästar i ett stall (1861), Ridknekt med
två jagthästar, alla tre i statens samlingar, den
sistnämnda i Nationalmuseum, Hästar skrämda af vargar,
Efter jagten, Eldsvåda i ett stall m. fl., mestadels
inköpta af Stockholms och Kristiania konstföreningar.
-rn.
Lön- och betalningsafgift. Se Fredshjelp.
Lönskaläge (Gammalsv. löskalaeghi, af löska,
ledig, ogift), jur., betecknade enligt den äldre
rättsterminologien lägersmål emellan ogifta personer,
hvilka ej stodo till hvarandra i sådant skyldskaps-
eller svågerlagsförhållande, att äktenskap dem
emellan var förbjudet. Man skilde emellan enkelt
och qvalificeradt lönskaläge. Det senare omfattade
sådana fall, i hvilka gerningen var utmärkt
genom någon särskild omständighet, som enligt lag
stämplade densamma till en svårare förbrytelse
(såsom vid lägersmål med afvita qvinna, lägersmål
med minderårig flicka o. s. v.). Numera användes
uttrycket vanligen blott för att beteckna det enkla
lönskaläget. Enligt nyare strafflagar träffas detta
i regeln icke af straff. Den danska strafflagen
straffar det ej; detsamma är förhållandet med den
norska. Båda dessa lagar innehålla straff för dem,
som lefva i konkubiriat, den norska strafflagen
dessutom för den, som häfdat (»besvangret») eller
låtit sig häfdas af tre olika personer, utan
att hafva blifvit gift med någon af dem. Men ett
lönskaläge såsom sådant är icke enligt någondera af
dessa lagar föremål för straff. Enligt den svenska
strafflagen straffas vid lönskaläge endast marinen,
och detta blott under förutsättning att det, efter
lagsökning af qvinnan eller hennes målsman, ålägges
honom att gifva underhåll till barn, hvarmed qvinnan
blifvit rådd i lägersmålet. I Finland stadgar ännu
Missgerningsbalken i 1734 års lag lägersmålsböter för
lönskaläge. J. H-r.
Lönsås, socken i Östergötlands län, Bobergs
härad. Areal 1,932 har. 707 innev. (1884). Annex
till Fornåsa, Linköpings stift, Gullbergs och Bobergs
kontrakt.
Löpande gods, sjöv. Se Tackling.
Löpande räkning. Se Konto, Kredit, Kreditanstalt.
Löpare. 1. Geol., namn på de vanligen afnötta och
rundade stenar, som stundom träffas på bottnen af
s. k. jättegrytor (se d. o.) och som jämte grus och
sand åstadkommit dessa fördjupningars ursvarfvande
under inverkan af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
