Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Löneregleringsnämnd ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för de fornfinska runorna: socknarna på båda sidor
om gränsen emellan Finland och Ryssland i östra
Karelen. Han dröjde der än längre än kortare tid och
återvände alltid med nya skördar. Hans kännedom af
den finske bondens seder och tänkesätt var honom till
stor hjelp under dessa resor, hvilka han skildrat i
»Helsingfors Morgonblad» 1833–35. Dervid styrktes
han i sin öfvertygelse om Kalevalas enhet. Han
betraktade de skilda sånger, som behandlade de
fornfinske hjeltarnas strider, såsom delar af ett
finskt national-epos, der kampen emellan Kalevala
och Pohjola var den genomgående och sammanhållande
tråden. I enlighet med denna grundtanke fullföljde
han redaktionen af sångerna med sådan raskhet, att
han redan i bref af d. 28 Febr. 1835 kunde meddela
Finska literatursällskapet, att de gamla runorna
blifvit sammanfogade till ett större verk, åt hvilket
han gifvit namnet Kalevala (se d. o.), hjeltarnas
hem. Redan s. å. utkom på literatursällskapets förlag
(detta sällskap har äfven förlagt de flesta af L:s
senare arbeten) första upplagan af Kalevala. Af
L. sjelf och andra yngre medarbetare samlades
sedermera oaflåtligt nya bidrag. År 1849 utgaf han en
ny utvidgad upplaga; i en tredje upplaga, 1866, var
texten oförändrad. Den ordning, i hvilken de skilda
sångstyckena här framträda, är helt och hållet L:s
verk. Med beundransvärd takt och finkänslighet har
han fogat hvarje liten berättande sång in i det hela,
så att detta blifvit ett stort nationalepos. Tillika
har han här och der instrött lyriska dikter och
trollsånger för att sålunda gifva en sammanhängande
och fullständig bild af det fornfinska folkets
förhållanden, lif och verksamhet. Han angifver sjelf i
»Literaturbladet» 1849 sitt förfarande i följande ord:
»Den ordning, i hvilken runosångarena sjelfva sjunga
sina runor, är väl icke alldeles att förbise, om jag
ock icke vill fästa alltför stor vigt dervid, såvida
de deruti mycket afvika från hvarandra. Just denna
olikhet, hvarigenom ordningen mellan särskilda runor
hos den ene sångaren ofta kom att korsa den andres,
och att efter mångfaldiga uppteckningar af samma runor
hos särskilda sångare högst få återstodo, som ej af
den ene eller andre sjungits i något slags sammanhang
med en eller flere andra, styrkte mig i den redan
förut fattade meningen, att alla runor af detta slag
möjligtvis kunde bringas i samband med hvarandra. Jag
kunde ej anse den ene sångarens ordning mera än den
andres för ursprunglig, utan förklarade så den ena
som den andra ur det hos menniskan naturliga begäret
att bringa sina kunskaper i någon ordning, hvilket
efter sångarens individuella föreställningssätt skapat
olikheten. Slutligen, när ingen af sångarena enskildt
mera kunde mäta sig med mig i anseende till massan af
runor dem jag samlat, trodde jag mig ega samma rätt,
som jag var öfvertygad om att de fleste sångarena
tillerkände sig, att nämligen ordna runorna efter som
de bäst passade till hvarandra, det vill säga jag
ansåg mig för en sångare lika god som de sjelfve.»
I öfrigt behandlade L. med den största pietet de
ursprungliga texterna. Endast sällan äro några ord eller några
versrader inskjutna för att förbinda de skilda
delarna. – Derefter följde i snabb följd den
ena märkliga publikationen efter den andra. 1840
utkom L:s stora samling af lyriska folkdikter,
som erhöll namnet Kanteletar (se d. o.), 1842
Sananlaskut (ordspråk) och 1844 Arvoitukset
(gåtor). Genom dessa är L. den finsk-språkiga
literaturens grundläggare. Hörnstenen var lagd, på
hvilken framtiden kunde bygga; ordförrådet hade i
ofantlig mån blifvit ökadt, och en ny måttstock var
funnen för bedömandet af språkets renhet. Derjämte
hade L. tid öfrig att verka såsom skriftställare för
folket samt utgifvare af läroböcker och andra för
undervisningen vigtiga arbeten. Märkligast i detta
afseende är månadsbladet »Mehiläinen» (biet), som
utkom i Uleåborg 1836–37 och 1839–40 med uteslutande
literärt och för folket afsedt innehåll. Äfven må
nämnas Suomalaisen talonpojan kotilääkeri (Den finske
bondens husläkare; 1839), en öfversättning af första
delen af Beckers verldshistoria samt redaktionen af
»Oulun Viikkosanomat» (Uleåborgs veckoblad) 1852–53.
Emellertid blef professuren i finska språket och
literaturen ledig genom förste innehafvarens,
M. A. Castréns, död. L. tvekade, anspråkslös såsom
alltid, att söka platsen, men hans vänners uppmaningar
förmådde honom dock slutligen dertill. Sedan han
1853 utgifvit en disputation Om det nordtschudiska
språket, utnämndes han s. å. till innehafvare af
professuren och flyttade 1854 från det aflägsna
Kajana till Helsingfors. I denna nya ställning
utöfvade han ett mäktigt inflytande på det finska
skriftspråkets utbildning. Han bragte till slut
striden emellan de olika dialekterna, hvilken hotade
att framkalla en fullständig förvirring inom den
uppspirande finsk-språkiga literaturen. Han bibehöll
i hufvudsak vestfinskans genom bibelöfversättningen
af gammalt kända former, men gaf dem nytt lif genom
att upptaga östfinskans ord- och formrikedom samt
egendomliga, böjliga uttryckssätt. Ehuru han sjelf
icke var en i egentlig mening utmärkt stilist, blef
dock det af honom skapade skriftspråket i hufvudsak
gällande. Af knappt mindre vigt var bildandet af
en finsk vetenskaplig terminologi, hufvudsakligen
genom öfversättningar och bearbetningar från
svenskan. Handelsbalken och jordabalken i 1734
års lag utgåfvos af honom i finsk öfversättning
1857. Suomen kasvisto (Finlands flora; bearbetning
af Hartmans flora) och en öfversättning af J. Ph.
Palmens juridiska handbok publicerade han 1860
och 1863. – Såsom lingvist i egentlig mening
var L. föga produktiv, men bidrog genom råd och
upplysningar till andras publikationer. Jämte hans
ofvan nämnda disputationer är att märka en 1854 i
Finska vetenskapssocietetens akter införd afhandling
Ueber den Enare-lappischen dialekt.
Sedan L. 1862 såsom emeritus med kansliråds titel
erhållit afsked från sin professur, vistades han
hufvudsakligen i sin födelsebygd, Sammatti, oaflåtligt
sysselsatt med fullföljandet af sina arbeten. 1863
utsågs han till medlem af komitén för utarbetande af
ny psalmbok
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
