Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Läder, afhårade och genom garfning beredda djurhudar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
färgning en mängd olika färgämnen begagnas. I praktiken
hafva likväl endast vissa af dessa visat sig
förmånliga. – Alltefter de olika slagen af hudar,
som bearbetas, och de metoder, som vid garfningen
användas, erhållas mycket olika produkter, från det
grofva sullädret till det fina sämskskinnet. Med
hänsyn härtill kunna de många sätten att garfva
hänföras till tre hufvudgrupper: egentlig garfning
l. logarfning, der garfsyra, hvitgarfning, der
alun och koksalt, samt sämskgarfning, der fett
utgör det ämne, hvarigenom sjelfva läderbildningen
åstadkommes. Vid hvarje slag af garfning kan
man för öfrigt särskilja tre hufvudsakliga
operationer: hudarnas rengöring både på hår- och
köttsidan, garningen (sjelfva garfningsprocessen)
och appreteringen, eller det s. k. »tågarbetet». –
1. Egentlig garfning l. logarfning. Vid garfning
af sulläder förarbetas hudar af fullvuxna
nötkreatur. Hudarna äro antingen färska eller,
vanligast, saltade och torkade. I sistnämnda
tillstånd befinna sig de i den stora handeln
förekommande och hufvudsakligen från Syd-Amerika
utförda hudarna. För att kunna bearbetas måste
nu först och främst de torra hudarna uppmjukas
(»vekas»). Detta sker genom deras inläggning i vatten,
hälst rinnande, hvarvid man lagar, att hårens riktning
är vänd mot strömmen, så att vattnet bättre må kunna
verka på sjelfva huden. Efter tillräcklig uppmjukning
(hvartill kan åtgå en vecka och mera) upptagas hudarna
och rengöras på köttsidan, hvarvid fett, bindväf
o. s. v. aflägsnas genom behandling med »skafjernet»,
en med tvänne handtag försedd, slö knif. Derpå
följer borttagandet af håren. För att få dessa att
»släppa» måste man uppluckra sjelfva öfverhuden,
och detta sker vid tjocka hudar genom en process,
som benämnes »smultning» och består deruti att hudarna
inhängas i slutna rum, der temperaturen genom inledd
vattenånga hålles vid 30°–50° C. Man använder äfven en
annan metod, som visserligen drager längre tid, men
uppgifves lemna bättre vara. Hudarna inläggas dervid
i murade cisterner, genom hvilka vatten ständigt
sipprar, och der temperaturen icke öfverstiger
12°. Sedan håren på något af dessa sätt bringats att
lossna, borttagas de. De afhårade hudarna fuktas och
rengöras ännu en gång på köttsidan samt äro då färdiga
att garfvas. Genom alla de förutnämnda processerna
har nämligen läderhuden blottats och uppluckrats så,
att den kan som sig bör genomträngas och mättas
af garfämnelösningen. Detta åstadkommes vanligen
på sådant sätt, att hudarna jämte garfmaterialet,
som i de flesta fall är ekbark, inläggas i kar af trä
eller cement, hvilka äro nedsänkta i jorden. Bark och
hudar bilda omvexlande lager i karet. Öfverst kommer
ett lager af gammal bark, hvarefter så mycket vatten
påsläppes, att den öfversta huden deraf täckes. Karet
tillslutes derefter med ett lock och lemnas i hvila
under 6–8 veckor. Sedan uttagas hudarna och läggas
med ny bark i ett annat kar, der de få förblifva
3–4 månader, hvarefter de förflyttas i ett tredje
o. s. v. På detta sätt kunna hudarna ligga på bark
i ett, ja t. o. m. två år, innan de äro färdiggarfvade. När
detta omsider inträffat (hvilket bedömes af hudarnas
och särskildt snittytans utseende), uttagas hudarna,
befrias från vidhängande bark, torkas samt slås
(»klappas») med klubbor och hammare, valsas
(»manglas») o. s. v., genom hvilka mekaniska
operationer åsyftas att föröka lädrets täthet,
hvarefter de äro färdiga att sändas i handeln. Man
beräknar, att vid hudens öfverförande till läder
upptages så mycket garfämne, att vigttillökningen
utgör omkr. 1/3 af den torra hudens vigt. – Något
omständligare är beredningen af s. k. ofvanläder,
hvartill hufvudsakligen hudar af kor och kalfvar
användas. Sedan hudarna uppmjukats och rengjorts
på köttsidan, läggas de på kalk, d. v. s. i kar,
som påfyllas med kalkmjölk, och få förblifva der
några veckor. Kalken åstadkommer icke blott hårets
lossnande, utan sönderdelar (saponifierar) äfven det
fett, som finnes i huden. Med fördel användes härvid
s. k. gaskalk. Efter kalkningen skafvas hudarna rena
och behandlas derefter med »svällbeta», en vätska,
som erhålles genom sur jäsning af skrotadt korn och
hvetekli och som innehåller bl. a. organiska syror
i mängd (mjölksyra, myrsyra, ättiksyra, smörsyra
o. s. v.). I samma syfte användes äfven s. k. »pyr»
eller »kaschka» (exkrement af hundar, höns m. m.,
utrörda med vatten), som verkar genom sin halt af
urinsyra och fosforsyrade salter. Svällbetan har
en dubbel inverkan på huden, i det att den dels
bortskaffar återstoden af kalken, dels uppluckrar
hudfibrerna, så att de blifva mera mottagliga för
garfämnet. Efter »svällningen» strykas hudarna
rena och garfvas, vanligen medelst snällgarfning,
d. v. s. insänkning i först utspädda och sedan
alltmer koncentrerade lösningar af garfämnen
(extrakt af granbark m. m.), hvarvid man söker att
genom omröring, tryck m. m. befordra garfämnets
inträngande i huden. Efter 2–3 månader äro hudarna
»gara». De upptagas då, torkas och underkastas
sedermera en mängd operationer (de »falsas»,
»sliktas», »krusas» etc.), olika alltefter lädrets
bestämmelse samt afsedda att gifva detsamma en jämn
yta och ett prydligt utseende. Slutligen insmörjas
hudarna med fett (tran, talg eller numera vanligen
s. k. dégras), en behandling, som på sätt och vis kan
anses för en andra garfning, enär fettet fast bindes
af lädret. Ofta svärtas hudarna (i synnerhet sådana,
som äro afsedda till förfärdigande af skodon) på hår-
l. narfsidan medelst jernvitriol och garfämne. –
Från det nu skildrade förloppet afvika i många
hänseenden metoderna för framställning af finare
lädersorter, sådana som klipping, juft, saffian,
karduan m. fl. (se nedan). – 2. Af hvitgarfning finnas
tre olika modifikationer: vanlig, ungersk och fransk,
eller Erlanger-hvitgarfning. Vid vanlig hvitgarfning
förarbetas hufvudsakligen får- och getskinn. De
förberedande arbetena äro ungefär desamma som vid
logarfning. Skinnen uppmjukas i vatten, utstrykas
på »skafbommen» och behandlas sedan med kalkmjölk
under längre tid, till dess ullen eller håren lossna,
hvarefter de borttagas, hvilket sker med en trästaf,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
