Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lås betecknar i allmänhet en inrättning för tillslutande af dörrar, lådor m. m. - Låstad, socken i Skaraborgs län - Låta gå, sjöv., vid firning af en tågända eller vid nedsänkning af ett föremål, hängande i tåg eller ketting, plötsligt släppa af, så att föremålet hastigare hinner sin bestämmelseort. Jfr Fira, Släcka - Lä l. Le (Isl. Hlér), Nord. mytol., en hafsgud - Lä, sjöv., den sida, hvaråt vinden går - Läbard (Fornn. Hlébarðr), ett i Eddan förekommande jättenamn - Läby, socken i Upsala län - Läckage, sjöv., förlust af flytande varor under befraktning om bord - Läckra rörsoppen. Se Boletus - Läckö. Se Leckö - Läder, afhårade och genom garfning beredda djurhudar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dorn. Numera begagnas sällan denna
inrättning. Vanligen finnes i låsen en fjäder,
som antingen skjuter regeln i den ställning, hvari
tilläsningen sker (snapp- eller springlås), eller
ock fasthåller honom, när låset är öppet eller slutet
(tillhållningslås). Tillhållningen gör regeln i hvarje
läge orörlig.
Vid de nyare låsen har man sökt höja
säkerheten företrädesvis genom att tillämpa
kombinationsprincipen, så att låsets särskilda
delar måste sättas i ett bestämdt läge, olika för
olika lås, innan öppnandet kan försiggå. Sådan är
grundtanken för det af Joseph Bramah mot slutet af
1700-talet uppfunna och efter honom benämnda
bramahlåset, hvilket sedermera väsentligt förbättrats. I
detta finnas flere kombinerade tillhållningar, som
måste lyftas till en passande höjd före öppnandet,
hvarjämte regeln icke skjutes fram och tillbaka
omedelbart med nyckeln, utan med tillhjelp af en med
nyckeln vridbar cylinder. En nyare konstruktion å
»säkerhetslås» är det äfven efter uppfinnaren benämnda
chubblåset. Detta innehåller, liksom det förra,
flere tillhållningar, men dessa äro här rörliga som
häfstänger, hvarjämte finnes en s. k. upptäckare,
som vid nästa uppläsning gifver till känna om försök
blifvit gjordt att med falsk nyckel öppna låset. –
Af de många olika låsformerna må äfven nämnas
hänglåset. Detta anordnas vanligen såsom franskt lås;
men är det litet, gifver man regeln form af en skifva,
som vrides kring sin medelpunkt och på ena sidan är
försedd med tillhållning. – Om det s. k.
bokstafslåset se d. o. och om gevärslås se Eldhandvapen.
G. R. D.
Låstad, socken i Skaraborgs län, Vadsbo härad,
Binnebergs tingslag. Areal 1,371 har. 460
innev. (1884). Annex till Odensåker, Skara stift,
Mariestads kontrakt.
Låta gå, sjöv., vid firning af en tågända eller
vid nedsänkning af ett föremål, hängande i tåg
eller ketting, plötsligt släppa af, så att föremålet
hastigare hinner sin bestämmelseort. Jfr Fira, Släcka.
L. H.
Lä l. Le (Isl. Hlér), Nord. mytol., en hafsgud,
allmännare känd under namnet Äge eller Ägir (oriktigt
Ögir). Han var son af Fornjot (se d. o.). –
Efter honom är Laesö i Kattegatt benämndt,
der han, såsom man trodde, hade en boning.
Th. W.
Lä, sjöv., den sida, hvaråt vinden går. Då man
står skyddad för blåst, säges man »stå i lä»
om det skyddande föremålet. På handelsfartyg
brukas ordet »lä!» såsom kommandoord vid
genomvindsvändning i samma betydelse som ordet »lofva»
å örlogsfartyg. Dermed antydes, att rorkulten skall
bringas ned i lä, så att fartyget börjar lofva.
L. H.
Läbard (Fornn. Hlébarðr), ett i Eddan förekommande
jättenamn, som ock användes appellativt i betydelsen
af leopard. Th. W.
Läby, socken i Upsala län, Ulleråkers härad. Areal
1,374 har. 215 innev. (1884). Annex till Vänge,
Upsala stift, Ulleråkers kontrakt. – Vid Läby vad, der
landsvägen emellan Upsala och Enköping går öfver den
oansenliga Läby-ån, uppsattes 1835, på Karl XIV Johans
bekostnad, ett med inskrift försedt monument
till erinring af den händelse under Gustaf Vasas
befrielsekrig, då han i Juni 1521, på flykten undan
ärkebiskop Gustaf Trolles trupper, upphanns vid
Läby-ån af de fientliga ryttarna under den raske
Staffan Henriksson, blef kullriden i ån af en bland
sina följeslagare och var nära att tagas till fånga,
men räddades derigenom att hans folk kraftigt bjöd
förföljarna spetsen. Enligt traditionen var det till
belöning för tappert deltagande i detta försvar som
allmogen i Vänge och Läby socknar ända till dess
skjutsväsendet 1878 omorganiserades var fritagen från
håll- och reservskjuts.
Läckage (-asj; T. leckage, Holl. lekkaadje),
sjöv., förlust af flytande varor under
befraktning om bord, uppkommen genom läckor på
förvaringskärlen. Om ersättningsanspråk och
skadestånd för olika fall af läckage finnes
stadgadt i svenska sjölagen §§ 103, 104, 110, 223
och 224. Det franska ordet för läckage är coulage.
L. H.
Läckra rörsoppen. Se Boletus.
Läckö. Se Leckö.
Läder, af hårade och genom garfning beredda
djurhudar. De högre djurens hud kan sägas bestå
af flere olika lager: ytterst den af förhornade
epitelceller bestående öfverhuden (epidermis,
hvartill hör sjelfva hårbeklädnaden), derunder ett
lager af saftförande, protoplasma-rika celler, den
s. k. narfven (malpighiska lagret), så den betydligt
tjockare, hufvudsakligen af bindväfsbundtar med
deruti inströdda elastiska trådar bestående läderhuden
(corium, derma) och innerst underhudsväfven, fetthuden
(panniculus adiposus), som utgör hudens köttsida. Af
dessa lager är det egentligen endast läderhuden, som
kan förvandlas till läder. Den procedur, hvarigenom
denna förvandling åstadkommes, kallas garfning. Stor
skilnad råder emellan hud och läder: huden är mjuk och
smidig i fuktigt tillstånd, men blir vid torkning styf
och hornartad, den öfvergår lätt till förruttnelse,
sväller upp vid kokning med vatten och förvandlas
småningom till lim, under det att lädret är böjligt
och mjukt, men ändock segt och fast, icke har böjelse
att ruttna och vid kokning med vatten icke alls
eller blott i ringa mån öfvergår till lim. Den stora
skilnaden emellan hud och läder grundar sig derpå att
vid garfningen de genom lämplig mekanisk och kemisk
behandling förberedda bindväfsfibrerna i huden träda
i förening med och liksom omhöljas af det använda
garfmaterialet, ungefär på samma sätt som vid färgning
den animaliska eller vegetabiliska fibern förenas
med färgämnet. Härigenom hindras nu bindväfstrådarna
att vid torkning klibba samman med hvarandra. Huden
bibehåller sålunda sin smidighet och har på samma gång
erhållit egenskaperna att icke ruttna och icke kunna
öfverföras till lim – kortligen, den har förvandlats
till läder. Denna förvandling kan försiggå på många
sätt. Såsom garfmaterial kunna de mest olikartade
ämnen användas, t. ex. garfämnen, metallsalter,
fetter, tvåler, hartser o. s. v., alldeles liksom vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
