Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lyndsay ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en bestämdare riktning och konkretare uttryck
genom språk och bildlig framställning. De dunkla,
i sig gestaltlösa stämningarna söker skalden
sålunda förhjelpa till uttryck medelst de mera
objektiva föreställningarna, hvilka få göra tjenst
som sinnebilder. När den yttre verldens gestalter,
natur- och menniskolif, synas utgöra föremålet
för en lyrisk dikt, stå de emellertid der icke för
sin egen skull, utan för att gifva anledning till
utsägandet af de känslor och idéer, som deras
afspegling i skaldens inre framkallat. Hvarje
inflätad skildring och reflexion upplöses åter i
den musikaliska stämningens atmosfer. Den lyriska
poesien är väsentligen hänvisad till det närvarande
tidsmomentet, det djupt förnumna ögonblicket, hvilket
för skalden får ett oändligt värde. Men han diktar
ej midt under lidelsens storm, utan först efter att
sinnet klarnat och känslan stillnat, så att han står
öfver densamma och kan harmoniskt, men dock i all
dess styrka återgifva skakningen, som försiggått
i hans själ. Då stämningen sålunda uttalas på ett
konstnärligt sätt, luttras den och lyftes upp i
skönhetens verld. Sitt egentliga intresse får ett
lyriskt skaldestycke i samma mån som den individuella
känslan utvidgas till ideal allmänlighet och skalden
framstår som en normalpersonlighet, i hvilken hvarje
hjerta kan spegla och återfinna sig sjelf. Men
denna personlighet måste vara en starkt utpräglad,
för att kunna väcka intresse för sitt själslif och
breda originalitetens doft kring sin diktning. »Det
bestämda sätt, hvarpå individualiteten och verlden
gå samman i känslan, gifver dikten dess doft, och
det högsta beröm, som kan uttalas öfver en lyrisk
dikt, är att den har doft.» – Den lyriska stilens
behag ligger deri att den mera låter ana än tydligt
utsäger. Den är kort, bildrik och raskt framskridande
samt älskar oförmodade öfvergångar (»språng»). Dessa
böra dock sammanbindas af en inre enhet, så att
dikten ger en organisk bild af en känslas lifslopp,
omfattande hennes uppsvällande, utbrott och lugnande
(ordningen emellan dessa tre moment kan äfven
vara en annan). Det beslöjade, drömlikt antydande
uttryckssättet i mången lyrisk dikt gör, att den
omöjligt skulle kunna omskrifvas på prosa. På grund
af sin frändskap med musiken trängtar lyriken efter
att aflocka språket all dess inneboende melodi och
harmoni. Så uppstå rytmen och rimmet. Versbyggnadens
rytm skall återgifva känslans; deraf rikedomen på
lyriska versformer. Typisk för flertalet af dem är
uppdelningen i strofer, hvilkas slut beteckna pauser
i känslans gång. Att för hvarje fall finna en meter,
som lämpar sig, blifver skalde-inspirationens
sak. – Lyrikens område är högst vidsträckt, enär
subjektets lifserfarenheter bilda ämnena derför. De
högsta förnuftsidéer, intryck från det historiska
och sociala lifvet, det egna hjertats historia,
naturens oändliga fullhet af lif, allt kan lyrikern
omsmälta i sång. Kärleken med sina olika faser bildar
ett företrädesvis rikt ämne. Äfven sådana stämningar,
som framkallas af det outgrundliga sambandet emellan
menniskosjälen och naturen i alla dennas
vexlingar, hafva i synnerhet under nyare tider gifvit
upphof åt en oöfverskådlig massa lyrik. – Såsom den
ursprungligaste af all poesi, har lyriken, om ock
endast i ofulländade ansatser, framträdt före epos,
men är såsom utbildad diktart yngre än detta, liksom
ock hennes utvecklade innerlighet förutsätter en
högre civilisation.
Man plägar särskilja tre stora hufvudgrupper:
sång-artad lyrik, hänförelsens lyrik och
betraktelsens lyrik. Dessas här nedan omnämnda
underarter återfinnas i detta arbete hvar under
sin artikel. – Den sång-artade lyriken (den rena
känslolyriken l. visan) uttrycker i en högst enkel,
okonstlad och likväl pregnant form den känsla,
som innerlig dväljes inom sig sjelf. I visans
natur ligger att vara lättflytande, sångbar och
byggd i lika strofer. Tunga, konstrikt sammanlödda
ord äro der lika litet på sin plats som skarpt
begränsade bilder och utförda liknelser. Sång-artad
lyrik påkallar sjelfmant musikalisk komposition,
icke minst s. k. centrallyriska dikter, hvilkas
aningsrikt symboliska innehåll blott kan vinna
på att tolkas fullare i toner. I visans form kan
den religiösa känslan utgjuta sig (psalmen),
lika väl som den uppsluppnaste komik vet att
der göra sig hemmastadd. För öfrigt hemtar den
rena känslolyriken sina ingifvelser från alla
lifsområden, om ock hvardagslifvets innehåll ligger
henne närmast. Folksvise-diktningen och konst-balladen
måste räknas hit, ty det episkt förtäljande elementet
i dem är helt insvept i den musikaliska stämningens
slöja. Den sång-artade dikten är lyrikens vänaste,
mest ömtåliga blomma, men bör ej öfverskattas
på bekostnad af de djerfvare och rikare lyriska
formerna. – I hänförelsens (l. upphöjdhetens) lyrik
vänder sig skaldens själ mot betydande yttre föremål
eller eviga väsenden, sträfvar energiskt att nalkas
dem och upptaga dem i sig samt firar dem i fulltonig
sång. Här spränges visans enkla form af den
öfverströmmande lidelsen, och större rymder öppnas
för skildring och tanke. Rytmerna blifva rörligare,
ofta oregelbundna. Stor djerfhet kan råda såväl i
diktens inre byggnad som i afseende på bildernas
glans och nya ordsammansättningar. Underafdelningar
inom denna grupp äro hymnen, odet och dityramben. –
I betraktelsens lyrik (elegisk och reflexionslyrik)
dröjer skalden ömsevis vid de besjungna föremålen
och vid sina egna känslor, hvadan beskrifning och
betraktelse spela in i hvarandra. Den svalnande
känslan har ännu qvar tillräcklig glöd för att
genomvärma tanken, åt hvilken hon lemnar rum vid
sin sida. Bilderna utmålas mera lugnt; de anslagna
strängarna få tona ut. Det vemod, som gerna ingår i
dylik poesi, beror på att grundtonen i all betraktelse
är förgängligheten af det jordiska. Till betraktelsens
lyrik höra elegien, epigrammet (gåtan, gnomen),
sonetten, canzonen och den moderna reflexionspoesien.
Lyriken har blomstrat hos alla tiders kulturfolk,
mer eller mindre rikt, alltefter som poetisk
känsla och fantasi ingått i de olika nationernas
skaplynnen. Bland fjärran österns folk ega kineser,
inder och perser skatter af karakteristisk
lyrik. Hebréernas hymner (psalmerna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
