Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lübeck ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(Lützows frikår l. Svarta jägarna), som under kriget
med Napoleon I 1813 rörde sig i vestra Tyskland för
att bringa detta på de förbundnes sida och för att
hota fransmännens förbindelser. Han utförde under
vårfälttåget flere lyckliga företag; men sedan
en del af kåren d. 17 Juni (under stilleståndet)
blifvit anfallen och upprifven vid Kitzen, var dess
bästa kraft förbi. 1815 ingick kåren i preussiska
armén. L. dog i Berlin 1834. – Hans broder,
friherre Leopold von L., f. 1786, d. såsom preussisk
generallöjtnant 1844, bevistade under krigen mot
Frankrike icke mindre än 68 bataljer och träffningar.
C. O. N.
Lützow, Karl Friedrich Arnold von, tysk
konsthistoriker, f. i Göttingen 1832, professor i
arkitekturens historia vid tekniska högskolan i Wien,
har gjort flere längre resor för konststudier och
utgifvit bl. a. Münchener antiken (7 hftn, 1861–69),
Die meisterwerke der kirchenbaukunst (1862; 2:dra
uppl. 1871) och Die kunstschätze Italiens (30 hftn,
1882–84). Han grundade 1866 »Zeitschrift für bildende
kunst», hvars utgifvare han ännu är.
Lvov, Alexei Fedorovitj, rysk
tonsättare, f. 1799, d. 1870, var generalmajor,
adjutant hos kejsar Nikolaus och kapellmästare
vid hofsångarekapellet samt framstående
violinspelare. Han skref flere operor (Undine, Bianca
e Gualterio m. fl.), diverse violinkompositioner,
ryska chörsånger och psalmer, harmoniserade gamla
ryska kyrkosånger och utgaf Über den freien und
nicht symmetrischen rhythmus des altrussischen
kirchengesangs (1859), men är mest känd såsom
tonsättare till den af Sjukovskij med anledning
af Alexanderpelarens aftäckning i Petersburg
d. 11 Dec. 1833 diktade ryska nationalhymnen
Bosje tsarja chrani (Gud bevare tsaren).
A. L.
Lwow, polska namnet på Lemberg.
LXX (Lat. talbeteckning för 70), förkortning af
»Septuaginta». Se Bibelöfversättningar, sp. 459.
Lyaios, Grek., Lat. Lyaeus (af Grek. lyein, lösa),
»han som löser (l. stillar) sorgerna», ett binamn
på Bacchus.
Lybeck, den svenska namnformen för Lübeck.
Lybecker, svensk adlig slägt, härstammar från en
bergmästare Otto Henrik L., som 1619 inkallades till
Sverige från Westfalen. Hans yngre son, Georg Henrik
L. (f. 1619, d. såsom generalmajor och landshöfding
1683), adlades 1650. En af dennes söner, Georg
Henrik L. (se L. 1), blef 1707 friherre. Från honom
härstammar den ännu i Sverige och Finland lefvande
friherrliga ätten L.; hans bröder dogo ogifta. En
Harald L. (f. 1649, d. 1714), son till Otto Henrik
L:s äldre son, likasom sin fader bergmästare och
assessor i Bergskollegium, slutligen bergsråd, adlades
1709. Hans ätt utgick redan 1762 på svärdssidan.
1. Lybecker, Georg Henrik, friherre, krigare, blef
1682 ryttmästare vid norra Skånska kavalleriet, major
1703 och öfverstelöjtnant 1704. L. deltog med heder i
Karl XII:s polska krig. Han var med vid Klissow 1702,
slog ett betydligt antal polacker vid Bug-strömmen
1704 och fördref polackerna ur Lowicz 1705. Han
utnämndes s. å. till landshöfding i Viborgs län och
1706 till general-major af kavalleriet samt erhöll
1707 friherrlig värdighet. Då befälhafvaren öfver
armén i Finland, general G. J. Maidel, 1707 erhöll
afsked, blef L. utsedd till hans efterträdare. Den
uppgift, som då förelades honom, nämligen att
försvara Finland mot ryssarnas angrepp, var svår,
i det att försvarskrafterna i Finland voro ytterst
svaga. 1708 uppbådade L. sina trupper till tåg mot
S:t Petersburg, men uträttade intet, utan måste
draga sig tillbaka med betydlig förlust. 1710
föll Viborg i ryssarnas händer, utan att han gjorde
något försök att undsätta staden. Han utnämndes till
generallöjtnant 1710, men regeringen i Stockholm,
som var missnöjd med hans overksamhet, fråntog
honom öfverbefälet, hvilket anförtroddes åt grefve
Nieroth. Efter dennes död, 1712, utsågs L. för andra
gången till ledare af kriget i Finland, men visade
sig i ännu mindre grad än förra gången värdig denna
plats. Det hade bort tillkomma honom att göra allt
för att hindra de ryska trupperna att landstiga på
Finlands södra kust, men han gaf Karl Armfelt, som
stod i det hotade Helsingfors, intet understöd och
gjorde intet försök att fördrifva ryssarna derifrån,
sedan denna stad i Maj 1713 fallit i deras händer. Han
samlade derefter sin hufvudstyrka i Borgå; men då
fienden beredde sig att landstiga äfven der, drog
han sig tillbaka norrut, utan att lossa ett skott,
och tågade sedermera under någon tid ändamålslöst
fram och åter. Snart föll Finlands hela södra kust
i ryssarnas händer. L. kunde visserligen skylla
på den instruktion konungen gifvit honom, ty denna
förbjöd honom att inlåta sig i en hufvuddrabbning,
men missnöjet öfver hans obeslutsamhet var allmänt,
såväl i arméns led som utom densamma. L. återkallades
under hösten 1713 och ställdes i Stockholm under
åtal. Efter en långvarig process, hvarunder i främsta
rummet biskopen i Åbo Joh. Gezelius d. y. vittnade
emot honom, dömdes han 1717 af generalkrigsrätten
förlustig lif, ära och gods. Han blef dock nyårsdagen
1718 benådad af konungen, men det förbjöds honom att
lemna sitt gods, Värsta i Nerike. L. dog derstädes
d. 4 Juni 1718. M. G. S.
2. Lybecker, Karl Bleckert, friherre, vitterlekare,
den föregåendes sonsons son, född d. 15 Okt. 1768,
blef k. lifdrabant och löjtnant i armén, erhöll
afsked 1795 och drunknade d. 4 Aug. s. å. vid
Norra Jersjö gård i Roslagen. Han utgaf 1795
Den ensamme eller hjertats philosoph samt 1796
Den känslofulles lidelser, båda hållna i den
sentimentala och tillgjordt sorgsna ton, som
Youngs bekanta »Nätter», Göthes »Werther» och
andra samtida mönster framkallat inom den svenska
literaturen. Deremot äro hans Skaldestycken (1796;
ett litet häfte) i en alldeles motsatt anda samt
delvis i hög grad fräcka och liderliga. Utom nämnda
arbeten efterlemnade L. åtskilliga öfversättningar,
bl. a. af »Herdinnan af Aranville» (af Liomin, 1795).
-rn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
