Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lübeck ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lauterbrunnendalen, hvilken har sitt namn (»idel källor»)
efter de många vattenfall (öfver 200), som störta
utför dess branta, här och hvar 300–500 m. höga
klippväggar. Ryktbarast af alla dessa vattenfall är
det vid byn Lanterbrunnen belägna, nära 300 m. höga
Staubbach, hvars obetydliga vattenmassa till följd
af den stora höjden upplöses i ett fint stoft.
Lüttich. Se Liége.
Lüttichau, mecklenburgsk adlig ätt, som i det 17:de
årh. kom till Danmark. – 1. Kristian Frederik
Tönne L., f. 1744, egare af godset Aakjær i närheten
af Aarhus, var först officer och studerade 1769 i
Göttingen, författade nationalekonomiska och halft
politiska skrifter samt dömdes 1773 att böta 1,000
kr. för oloflig bränvinsbränning. Dock blef han
1780 kammarherre, men miste denna titel, då han 1790
deltagit i öfverlemnandet af 102 jylländska godsegares
»tillidsskrift» till kronprinsen Fredrik (sedermera
konung Fredrik VI) samt i några flygskrifter
riktat skarpa anfall mot landboreformerna och
deras förnämste försvarare, Kristian Colbjörnsen. I
ett mål, som denne anhängiggjorde, blef L. dömd
till 1,000 kr. böter, men hade då redan lemnat
landet. Sedermera blef han tysk riksgrefve (1791)
och braunschweigsk geheime-etatsråd samt preussisk
minister i den nedersachsiska kretsen. Död 1805. –
2. Mathias L., dansk general, den föregåendes
broders sonson, född i Odsherred i norra Själland
d. 9 Dec. 1795, blef löjtnant vid artilleriet
1810, batterichef 1836 och major 1846. År 1819
ärfde han godset Store-Grundet vid Vejle. 1836–46
var han ledamot af Viborgs ständerförsamling och
1848–49 kungavald medlem af den grundlagstiftande
riksförsamlingen (inom den sistnämnda var han en
af de tio, som protesterade mot grundlagen) samt
tillhörde 1851–64 landstinget och 1857–64 riksrådet. I
slaget vid Isted 1850 anförde L. den ena divisionens
artilleri. Han var krigsminister Dec. 1854–Maj 1856
och blef 1861 chef för artilleriet. 1863 utnämndes
han till generallöjtnant, anförde artilleriet
i Dannevirkeställningen och var efter dennas
öfvergifvande (hvilket skedde mot hans råd) under tre
veckor högste befälhafvare öfver hären. L. deltog
icke i den öfriga delen af kriget. Efter dess
slut tog han afsked (1864). Död d. 13 April 1870.
E. Ebg.
Lüttringhausen, stad i preussiska regeringsområdet
Düsseldorf (Rhenprovinsen), 3 km. n. v. om
Lennep. 9,659 innev. (1880). Jern- och
textilindustri. L. blef stad 1832.
Lützen, stad, med 3,143 innev. (1880), i
preussiska regeringsområdet Merseburg (Sachsen), 18
km. s. v. om Leipzig. Utanför dess portal utkämpades
d. 6 Nov. (g. st.) 1632 ett blodigt slag emellan
svenskarna och de kejserlige. Wallenstein hade från
Böhmen ryckt in i Sachsen och tagit ställning vid
Weissenfels (13 km. s. v. om L.), då Gustaf Adolf
d. 30 Okt, ryckte in i Naumburg (15 km. s. v. om
Weissenfels). Wallenstein gick då tillbaka till
L. med omkr. 17,000 man och skickade Pappenheim med
7,000 att belägra Halle. Gustaf Adolf uppbröt från
Naumburg d. 5 Nov. på morgonen med 18,000
man, marscherade österut, men tog riktningen
mot L., då han fick underrättelse om Pappenheims
bortsändande, och bivackerade med armén under natten
till d. 6 vid Rippach-bäcken (7 km. från L.). Följande
dag före dagningen fortsattes marschen; det gällde att
besegra Wallenstein före Pappenheims återkomst. Till
följd af den täta dimma, som betäckte nejden,
kunde framryckningen dock utföras först framemot
middagstiden. Wallenstein hade tagit ställning bakom
vägen från L. till Leipzig med högra flygeln och ett
stort batteri på Galgenberg (strax norr om staden),
med fyra stora infanterifyrkanter och artilleri
i midten samt kavalleri på flyglarna, hvarjämte
infanteri besatt ena landsvägskanten. Svenskarna
anryckte på två linier, med infanteri i midten och
kavalleri på flyglarna. Högra flygelns kavalleri
måste vika, Konungen satte sig då sjelf i spetsen för
dess venstra afdelning, småländingarna, hvarefter
högra flygeln och midten förnyade anfallet. Konungen
stupade, och anfallet afvisades. Hertig Bernhard af
Weimar, som fåfängt sökt tränga fram med venstra
flygeln, tog då befälet öfver hela linien och
utförde omkr. kl. 2 ett nytt anfall, som kastade de
kejserlige tillbaka. Snart anlände dock förstärkning
på Wallensteins venstra flygel (möjligen var det
Pappenheim med hans 6 kavalleriregementen, om dessa
icke förut anlandt), och åter måste svenskarna
vika. Ett tredje anfall på eftermiddagen gjorde
dem likväl till herrar på slagfältet, hvarefter
Wallenstein återvände till Böhmen. Dagen kostade
hvardera parten 6,000 man i döda. I taktiskt eller
politiskt afseende kan slaget vid L. ej jämföras med
1631 års batalj vid Leipzig, men det är ryktbart i
Sveriges historia och platsen för detsamma nästan
helig för svenska sinnen, emedan national- och
troshjelten Gustaf Adolf stupade derstädes. – Ej
långt från den plats, der han föll, ligger en sten,
»der Schwedenstein». Öfver denna uppfördes ett 1837
aftäckt monument af jern, hvartill medel insamlats
genom Gustaf-Adolfsstiftelsen inom Tyskland, ja
hela den protestantiska verlden. Årligen på den
store konungens dödsdag tåga den lilla staden L:s
innevånare i högtidlig procession ut till detta
monument, der de med tal och sånger fira dagens
betydelse. – Slaget vid Grossgörschen (se d. o.),
som d. 2 Maj 1813 utkämpades emellan fransmännen och
de förenade preussarna och ryssarna, benämnes vanligen
efter det 7 km. s. ö. om slagfältet belägna Lützen.
C. O. N.
Lützow, Barthold Heinrich von, norsk krigare, tysk
till börden, blef 1697 öfverste och 1699 chef för det
smålenske regementet. Genom giftermål blef han egare
af den adliga sätesgården Thom, i Råde socken, vid
Moss. 1716 och 1718 förde han såsom generallöjtnant
befälet öfver trupperna i det söndenfjällske Norge,
men visade icke någon synnerlig duglighet. 1720
fick han afsked med pension. Död 1729.
O. A. Ö.
Lützow, Ludwig Adolf Wilhelm von, friherre, preussisk
general, f. 1782, vann ryktbarhet såsom anförare för
en af de ströfkårer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
