Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lutherburg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
egen gensaga, nyttja namnet om sig sjelfva, till
åtskilnad från protestanterna af den reformerta
bekännelsen. Under fortgången af de inom lutherska
reformationen uppkomna lärostriderna fick ordet
äfven en inskränktare betydelse såsom benämning
på de lutherska protestanter, hvilka fasthöllo vid
»den oförändrade augsburgiska bekännelsen» och de
schmalkaldiska artiklarna såsom uttrycken för den
rena evangeliska läran, och hvilkas officiella namn
var evangeliske af den augsburgiska bekännelsen. –
Om »gammal-lutheraner», »separerade lutheraner»
och »ny-lutheranism» se Gammal-lutheraner.
Lutherburg, Philipp Jakob (fransmännen skrifva hans
namn Philippe Jacques Loutherbourg), tysk målare,
f. i Strassburg 1740, d. 1812, var lärjunge af sin
fader och af Casanova i Paris, men utbildade sig
mest efter nederländarna (Berghem och Wouwerman)
till landskaps- och bataljmålare. Hans förnämsta
arbeten äro Stormningen af Valenciennes 1793 (vid
hvilken han var närvarande såsom följeslagare till den
engelska armén) och Howes seger 1794. Från 1763 var
han ledamot af konstakademien i Paris och hofmålare
hos konungen af Frankrike, men lefde sin sista tid
i London. Af L. finnas äfven etsningar, hvilka äro
mycket värderade.
Lutheranism, den af Luther företrädda läroriktningen
inom protestantismen.
Lutherska kyrkan. Se följ. art.
Lutherska läran, det lutherska kyrkosamfundets
uppfattning af kristendomens sanningar, återfinnes
till sina grunddrag i de skrifter, genom hvilka detta
samfund anses hafva fastställt sin bekännelse. Dessa
s. k. bekännelseskrifter äro 1) den augsburgiska
bekännelsen af år 1530, skrifven af Melanchthon,
2) den augsburgiska bekännelsens försvar (1531), af
Melanchthon, 3) de schmalkaldiska artiklarna (1537),
af Luther, 4) Luthers båda katekeser (1529) samt 5)
konkordieformeln (1577), af Jakob Andreae, Martin
Chemnitz m. fl. lutherske teologer, hvilka skrifter
äro förenade till ett helt i den s. k. konkordieboken
af år 1580. Den lutherska reformationen åsyftade att
genom bortrensande af påfviska villoläror och missbruk
återställa den sanna apostoliska kristendomen i dess
renhet, men var på samma gång angelägen att fasthålla
alla de sanningsmoment, som framträdt under den
föregående kyrkliga läroutvecklingen. Reformationens
stora hufvudtanke var den inom den romerska kyrkan
fördunklade, men af Luther klart belysta sanningen
att hvarje menniska, som med personlig hjertetro
omfattar Kristus såsom mensklighetens medlare,
eger genom honom öppet tillträde till och gemenskap
med den himmelske fadern. I den lutherska kyrkans
första och obestridligen vigtigaste bekännelseskrift,
den oförändrade augsburgiska bekännelsen af år 1530,
bildar ock artikeln om rättfärdiggörelsen genom tron
sjelfva medelpunkten. Men med denna sammanhänga på
det närmaste lutheranismens djupare syndmedvetande,
enligt hvilket mensklighetens synd fattas icke blott
såsom en andlig sjukdom, utan ock
såsom innebärande skuld inför en rättfärdig Gud,
vidare dess klara och trosvissa framhållande af
Kristus såsom den ende medlaren och sjelf den
tillfyllesgörande försoningen, dess mot all falsk
subjektivism riktade, ofta upprepade betonande att
nådemedlens, ordets och sakramentens, kraft hvilar
icke på menniskor, utan på Herrens instiftelser och
närvaro i sin kyrka, samt slutligen dess anderika
uppfattning af hvad sann bot, sann lydnad och kristlig
frihet äro. Såväl den augsburgiska bekännelsen som de
öfriga lutherska bekännelseskrifterna visa sig för
öfrigt utgå från den förutsättningen att den heliga
skrift är den afgörande normen vid bedömandet af
kyrkliga lärofrågor. Omisskänligt är, att särskildt
Paulus’ bref till romarna och galaterna egt en stor
betydelse för den lutherska reformationen. Det förra
bildar ock grundvalen för Melanchthons Loci communes
rerum theologicarum (1521), den första begynnelsen
till en luthersk dogmatik.
Konkordieformeln (se d. o.) kan sägas närmare
utveckla det lutherska lärobegreppet i flere
hänseenden på grund af de lärostrider, som 1537–77
egt rum emellan de strängare lutheranerna å den ena
sidan och de s. k. filippisterna, eller Melanchthon
och hans lärjungar, å den andra, samt riktar sig
förnämligast mot calvinismen, den uppenbara eller
fördolda, hvilken senare benämndes kryptocalvinism. I
motsats till antinomismen, som förringar lagens
betydelse, framhåller konkordieformeln lagens
trefaldiga betydelse, såsom åstadkommande borgerlig
rättfärdighet, såsom uppväckande en sann, ödmjuk
botfärdighet och såsom vägledande för rätta kristna
i afseende på lydnaden för Guds vilja. I afseende på
Kristi medlareskap betonade konkordieformeln Kristi
menskliga naturs betydelse samt lär, att Kristus
är vår medlare genom hela sin gudamenskliga person
och sitt hela lif, ej blott genom sin lidande,
utan ock genom sin görande lydnad. Frågan om
den gudomliga nådens och den menskliga frihetens
förhållande till hvarandra, hvilken fråga en gång
framkallat striden emellan Augustinus och Pelagius,
framträder under reformationstidehvarfvet i den
s. k. synergistiska striden (af Grek. synergos,
medverkande). Den lösning, som konkordieformeln söker
gifva, har korteligen blifvit så sammanfattad, att vid
nådetillegnelsen allt bör fattas såsom ett verk af
Guds nåd, men på samma gång såsom ett frihetsverk,
i det friheten på hvar punkt kan göra motstånd,
men också på hvar punkt frihetens rätta lifsyttring
just är den att ej göra motstånd mot nåden. I alla
händelser innebär konkordieformelns ståndpunkt i denna
fråga ett afgjordt framsteg utöfver den ståndpunkt
Luther intog 1525 i sin mot Erasmus riktade skrift
De servo arbitrio. Nattvardsfrågan hade tidigt
söndrat reformationens män. Äfven inom den lutherska
kyrkans eget sköte framkallades snart allvarsamma
och ömtåliga strider i afseende på nattvarden. I den
s. k. förändrade augsburgiska bekännelsen af år 1540
hade onekligen Melanchthon utbytt de ursprungliga
enkla orden om Herrens lekamens och blods närvaro i
sakramentet mot andra, som medgåfvo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
