Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lus ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skulle komma före och, om möjligt, bringas till ett
slutligt afgörande samt de i sådant syfte framburo
sin bekännelse, den s. k. Augsburgiska bekännelsen,
var denna visserligen skriften af Melanchthons hand,
men det är visst, både att L. flitigt rådfrågats, och
att det är hans ande, som talar i bekännelsen. När
sedermera religionsfreden i Nürnberg 1532
medgifvit de evangeliske samvetsfrihet, tills ett
allmänt kyrkomöte bilagt religionstvisten, och detta
kyrkomöte slutligen utlysts till Mantua 1537, var det
likaledes L. som på de evangeliskes förberedande möte
i Schmalkalden s. å. framlade de af honom författade,
sedermera så kallade Schmalkaldiska artiklarna,
i hvilka han med synnerlig skärpa bekämpar papismens
uppfattning. Med samma kraft kämpade han ännu i sina
sista år mot de schweiziske reformatorerna, särskildt
i afseende på deras lära om nattvarden. Flerfaldiga
gånger hade han dock sökt åstadkomma förening, men
på sanningens grund. – Trött af sjukdom och strider
afled L. d. 18 Febr. 1546 i Eisleben och begrofs
i slottskyrkan i Wittenberg. Han efterlemnade maka
samt en dotter och tre söner. Hans slägt utslocknade
på manssidan 1759.
L. är en af mensklighetens störste. Honom, som ödmjukt
böjde sig för den gudomliga rättfärdighetens kraf,
blef det beskärdt att med klarhet och kraft framhålla
kristendomen såsom kärlekens och den sanna frihetens
religion. En samvetsfrihetens apostel, men bunden vid
den evangeliska sanningen, ådagalade han i lära och
lif, huru det sant kristliga och det sant menskliga
äro ett. En äkta tysk och en folkets man, har han
varit en banbrytare för sann kristendom, företrädesvis
bland de germanska folken. Deras familjelif, statslif,
vetenskap och konst hafva rönt kraftiga inflytelser af
hans mäktiga ande. Men ej endast till den germanska
kristenheten har hans inflytande sträckt sig;
äfven inom den katolska spåras detsamma i mer än ett
hänseende. Han var en troshjelte, på en gång frimodig
och ödmjuk. Genom sin lifsgerning har han häfdat
religionens plats såsom den främsta i en sann mensklig
kulturutveckling, på samma gång han mer än de fleste
visat hvad religiös tro och hänförelse förmå. E. J. K.
Af de i den 1524 utgifna psalmboken hade L. sjelf
författat 18 psalmer; och det var med synnerlig
nitälskan han dermed lade grunden till den lutherska
församlingens härliga kyrkosång, hvilken han
ordnade med tillhjelp af Johann Walther och Ludwig
Senfl. Hans kärlek till musik har ock nästan öfvergått
till ordspråk. Det lider intet tvifvel – skrifver han
till Senfl – att ett frö till många goda dygder gömmes
i sådana sinnen, som äro musiken tillgifna; men de,
som icke röras af henne, dem håller jag för stockar
och stenar. Han kallar musiken en af Guds skönaste
gåfvor och sätter henne i rang näst teologien. Derför
befordrade han sången och understödde den i alla
skolor, inrättade nya kantorat och sökte gifva de
s. k. »kurrende-sångarna» (fattiga barn, som sjöngo
på gatorna) en bättre organisation. Att deremot L.,
vid sidan af sin stora begåfning såsom andlig skald,
också skulle egt den af melodiuppfinnare, derför
finnes intet enda säkert bevis. De vittnesbörd från
hans samtida, som åberopats, säga i sjelfva verket
ingenting annat, än att han »tilllagt melodier»,
»bragt sångerna till melodi», »inrättat noterna
till texten efter accent och concent» o. s. v.,
hvarmed icke är sagdt, att han sjelf komponerat
melodierna. Antalet honom tillskrifna melodier har
ock småningom reducerats. Under det man före Rambachs
tid tillerkände honom 32 melodier, talar Rambach
om 24. Schillings musiklexikon vill blott veta af
6, och efter Winterfeld och Kock återstodo blott 3
såsom antagliga, nämligen »Ein’ feste burg ist unser
Gott», »Jesaia dem propheten» och »Wir glauben all’
an einen Gott». Af dessa har man emellertid funnit
den sista melodien
– åtminstone i helt liknande gestalt – i bruk redan
hundra år före reformationen, och den egentliga
Lutherkoralen, »Ein’ feste burg» (»Vår Gud är oss
en väldig borg»), har W. Bäumker i »Monatsheft
für musikgeschichte» (1880) visat vara skickligt
sammansatt af diverse melodibitar ur ett Graduale
romanum. A. L.
L:s skrifter äro flere gånger utgifna
samlade. Särskildt märkas Halle-upplagan (1740–1753,
24 bd, genom Walch) samt den i Erlangen och
Frankfurt utgifna (1826–73 100 bd). En »Kritische
gesammtausgabe» är sedan 1883 under utgifning.
– 1846, vid högtidlighållandet af L:s dödsdag,
grundades i Tyskland flere Luther-stiftelser
(Luther-stiftungen) för fattiga föräldralösa
barn. Af dessa stiftelser sysselsätter sig den i
Leipzig äfven med utgifvande och spridande
af L:s skrifter. Det 4:de Luthers-jubiléet (1883)
föranledde bildandet af en Allgemeine deutsche
Luther-sttftung, som har till mål att bereda
uppfostran åt barn af evangeliska prester
och lärare. – Bland porträtt af L. äro i
synnerhet några af dem, som utgingo från den
med honom samtida målaren L. Cranach d. ä:s
verkstad, genom reproduktioner i träsnitt,
litografi och färgtryck, kända öfver hela den
protestantiska verlden. Af Luther-monument
må särskildt nämnas stoderna i Wittenberg
(1821; af Schadow) och Worms (1868; af Rietschel).
L.-statyer äro jämväl resta i Möhra (1861),
Eisleben (1883), Leipzig (dubbelstaty med
Melanchthon, 1883) och Dresden (1885). Bland de mest
betydande af L:s många biografer må endast nämnas
Melanchthon (1546), Meurer (»Luthers leben»,
3:dje uppl. 1870; »Luthers lefnad», 1883) och,
framför alla, J. Köstlin (se denne).
Luther, Karl Theodor Robert, tysk astronom, f. 1822,
sedan 1851 direktor vid benzenbergska observatoriet
i Bilk, invid Düsseldorf, och sedan 1855 filos.
hedersdoktor, är den erkändt förste upptäckaren
af 21 planetoider samt har uppgjort en af de af
vetenskapsakademien i Berlin utgifna stjernkartorna.
Lutheraner var ursprungligen ett vedernamn,
hvarmed påfvedömets vapendragare J. M. v. Eck
och påfven Hadrianus VI (1522–23) betecknade de
kättare, som omfattade den af Luther företagna
kyrkoreformationen. Snart nog började emellertid
Luthers anhängare att, trots hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
