Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lotti ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
denne öfver sina åtagna förpligtelser en skriftlig
förbindelse (promess).
Den utveckling i rättsåskådningen, som, efter hvad
i det föregående skildrats, egt rum i fråga om
lotteriinstitutet, har lemnat spår efter sig äfven
i svenska författningar. Det finnes förordningar,
riktade mot oprivilegierade (1739, 1750, 1757, 1766,
1772) och utländska (1784, 1826) lotterier. Tillåtelse
har gifvits att upprätta lotterier till vissa
välgörande ändamål (1699, 1740) och till uppmuntran
af nyttigt företag (1764) samt i och för försäljning
af fast egendom (1824). Klasslotterier, visserligen
dock i sammanhang med lån, har staten redan tämligen
tidigt för sin egen räkning anordnat (1758). Och 1771
inrättade Gustaf III det Kongl. nummerlotteriet,
hvaraf vinsten tillföll staten, med undantag af
500 d. smt, hvilka »till uppmuntran för giftermål
och folkmängdens ökande» för hvarje dragning skulle
fördelas mellan 5 giftasvuxna flickor af allmogens
barn. 1840 upptog riksdagen ett af K. M:t redan
tidigare (1828) väckt förslag om nummerlotteriets
upphörande, och genom k. kung. d. 4 Juni 1841 blef så
äfven förordnadt. – För närv. (1886) gäller i fråga
om lotterier k. förordn. af d. 6 Aug. 1881. Enligt
denna, hvilken för öfrigt hvilar på samma grundsatser
som en äldre k. förordn. af d. 21 Mars 1844, äro
under straffhot förbud utfärdade mot inrättande
af penningelotterier för allmänheten samt mot
utbjudande och försäljande af bevis till deltagande
deri. Allenast för statens eget premielån af 1860
göres undantag. Utlottande af lösören är tillåtet,
ehuru endast till förmån för välgörande ändamål,
samt af konstsaker, men i båda dessa fall först efter
tillstånd af K. M:ts befallningshafvande, hvilken
i saken eger pröfningsrätt. Enligt under år 1882
beslutet tillägg till Tryckfrihetsförordningens §
13 mom. 12 straffas jämväl tryckta inbjudningar
till deltagande i otillåtna lotterier.
A. W.
Lotti, Antonio, italiensk kompositör, f. omkr. 1667,
var elev af Legrenzi, bragte redan vid 16 års ålder
en opera, Giustino, på scenen i Venezia, hvarest
han 1687 inträdde i Markuskyrkans sångarekör samt
småningom arbetade sig upp till förste organist
(1704) och slutligen kapellmästare (1736). 1717–19
vistades han i Dresden på särskild inbjudning af
kurfursten. Död 1740. L. var hufvudman för den
s. k. yngre venezianska skolan och en af sin tids
mest framstående konstnärspersonligheter, särskildt
i den andliga musiken, hvaremot hans operor äro
glömda. Hans 6–8-stämmiga misereren m. m. anses
såsom mönster för ren harmonisk sats. Hans flesta
verk finnas blott i manuskript, spridda i bibliotek
och privatsamlingar. Sjelf utgaf han endast Duetti,
terzetti e madrigali (1705). I nyare tryck finnas
diverse stycken af honom i Rochlitz’, Proskes,
Commers, Schlesingers, Trauhweins m. fl. samlingar.
A. L.
Lotto, Lorenzo, italiensk målare af venezianska
skolan, f. 1476 eller 1477, sannolikt i Treviso, d. i
Loreto 1555 eller 1556, var förmodligen lärjunge af
Giovanni Bellini i Venezia, men
utbildade sig vidare dels i täflan med sin atelier- och
studiekamrat Palma Vecchio, dels under inflytande af
Giorgione. Dessutom påminner han också i behandlingen
af ljusdunklet både om Correggio och Lionardo, utan
att dock något personligt förhållande till dessa
mästare kan uppvisas. Han arbetade tillfälligt i
Rom, Treviso och Marc Ancona, men var mestadels
verksam i Venezia och Bergamo, i sistnämnda
stad mellan 1515 och 1524. Af hans arbeten märkas
en vacker Madonna med barnet (Neapel), i Venezia
flere målningar, särskildt S. Augustinus med änglar
(1529; i S. Giovanni e Paolo), flere äfven i Bergamo,
t. ex. en Madonna af 1516, i S. Bartolomeo, och en
annan af 1521, i Correggios manér, vid högaltaret
i S. Bernardino, samt 5 taflor i Berlin, nämligen
porträtt af en arkitekt, ett par porträtt af unga män
samt en dubbelbild af S. Sebastian och S. Kristofer
och Kristi afsked af sin moder. I Louvre finnes en
bild af honom: Äktenskapsbryterskan inför Kristus.
C. R. N.
Lotus Tourn., bot., ett örtslägte af ärtväxternas
familj (Papilionaceae L.), kl. Diadelphia L. Den
fjärilslika blomkronan har bladen fria och affallande
samt kölen sprötspetsad. Hvarannan ståndaresträng
är längre och uppåt vidgad, men pistillens stift
uppåt afsmalnande. Frukten är en rak, trind, icke
vingkantad balja, som har tunna tvärväggar emellan de
många fröna och öppnar sig i två slutligen hopvridna
valvler. Hithörande arter äro af vexlande storlek,
med stora fria stipler, helbräddade småblad och
tämligen stora, ofta vackert höggula blommor i
sammandragna flockar. Allmän å ängsbackar är den
bekanta L. corniculata L., »käringtanden» (se
d. o.). Det torkade örtståndet, Herba et flores
trifolii corniculati, användes förr såsom ett
lindrigt sammandragande medel. – Jfr nästa art.
O. T. S.
Lotusblomma, bot., var den åt Isis helgade praktfulla,
hvita blomman af den i Nilen lefvande Nymphaea
Lotus, hvars blomskaft och blommor efterbildats i
de egyptiska templens kolonner och kapitäl (se nästa
art.). Denna »egyptiska Lotus» omtalas af Herodotos
såsom använd till föda (de stärkelserika fröna och
rotstockarna). Blommorna och bladen användas af
araberna som läkemedel mot gulsot. O. T. S.
Lotuskapitälet, byggnadsk., tillhör den egyptiska
konsten, der det uppträder under tvänne hufvudformer:
slutet eller öppet. Motivet antages vara hemtadt
från den egyptiska näckrosen (Nymphaea Lotus),
hvilken erhållit en vidsträckt användning inom
den egyptiska ornamentiken. I sin äldsta form,
i klippgrottorna vid Beni Hassan i mellersta
Egypten, visar sig kapitälet liksom sammansatt af
fyra, intill hvarandra slutna, aflånga, knoppar,
hvilka hållas tillhopa genom ett band och uppbära
en fyrkantig skifva, abacus. Äfven kolonnskaften äro
här fyrdelade, liksom bildade af långa, med gördlar
hopbundna stjelkar. Senare förenklas formen till
en odelad, nästan kägellik massa, hvars yta prydes
med målningar i gördelformiga bälten, stundom med
små, vid kapitälets bas framspringande, knopplika
bihang. Kolonnskaftet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
