Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lorraine ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Waldrada skulle qvarstanna i det kloster, i hvilket
hon blifvit nödsakad att ingå. L. dog: samma år (809),
utan att efterlemna någon äkta son, som kunde ärfva
hans rike. Hans broder kejsar Ludvig bemäktigade
sig då dess södra del (Burgund). Den norra delen
(Lothringen m. m.), som Karl den skallige i Frankrike
sökt inkräkta, delades (870) emellan denne och
Ludvig den tyske så, att Karl fick vestra (romanska)
och Ludvig den östra (tyska) hälften af landet.
S. F. H.
Lothar (Luther), romerska kejsare. 1. L. I, kejsar
Ludvig den frommes och Irmengards äldste son,
född 796, antogs 817 till faderns medregent och
blifvande efterträdare i herraväldet öfver hela det
frankiska riket samt kröntes i Rom påskdagen år 823
till kejsare af påfven Paschalis. Om L:s och hans
bröders uppror mot fadern se Ludvig, romerska kejsare,
1. Efter faderns död, 840, uppträdde L. med anspråk
på att, i enlighet med öfverenskommelsen af år 817,
såsom kejsare vara hela rikets öfverherre, men råkade
derigenom i krig med sina båda bröder, Ludvig (den
tyske) och Karl (den skallige), som åberopade sig
på senare delningsfördrag och icke ville erkänna
hans öfverherrskap. Då L. förkastade deras upprepade
förlikningsförslag, vädjade de till vapnens »gudsdom»;
och i slaget vid Fontanetum (Fontenoy s. v. om
Auxerre) d. 25 Juni 841 blef L:s här fullständigt
slagen och han sjelf tvungen att rädda sig medelst
flykten först till Auxerre och derifrån till
Aachen. Den förtviflade stämningen i L:s här
fann efter nederlaget ett uttryck i en klagosång
af Angelbert, som kämpat på L:s sida. Efter segern
vände sig Karl till Aqvitanien (Guienne), Ludvig till
Tyskland. L. uppbjöd alla till buds stående medel för
att åter stärka sin makt: han uppeggade den lägre,
hedendomen ännu tillgifna, sachsiska befolkningen,
de s. k. stellingarna, till uppror mot den sachsiska
adeln, som slutit sig till Ludvig, och sökte fästa
danske konungen Heriold (Harald Klak?) vid sitt parti
genom att gifva honom ön Walcheren och andra områden
i förläning. Efter att i Aachen hafva samlat en ny
här vände han sig mot Karl, som vunnit framgångar
i norra Frankrike. Seines oförmodade uppsvällning
hindrade emellertid L. att från S:t Denis gå öfver
floden och angripa Karl. Han företog i stället i
förening med sin brorson Pipin en fruktlös härnad
till Bretagne och öfvervintrade i Aachen. Den
14 Febr. 842 förenades Karls och Ludvigs härar vid
Strassburg. Båda härarna bekräftade med ed det emellan
Ludvig och Karl ingångna förbundet, enligt hvilket
bl. a. ingendera skulle med L. ingå något ensidigt
fördrag. Ludvigs här aflade eden på franska (romana
lingua) för att förstås af Karls här, och Karls
här på tyska (theudisca lingua) för att förstås af
Ludvigs. (Dessa på båda språken affattade edsformulär
finnas ännu i behåll och äro af stort värde för den
historiska språkforskningen.) Misströstande om att
kunna försvara sig, flydde L. snart (mot slutet af
Mars, icke d. 16, såsom Böhmer uppgifver) ifrån Aachen
öfver sydöstra Frankrike till
Italien efter att hafva plundrat kejserliga
palatset och Mariakyrkan i Aachen på deras
dyrbara skatter. Emellertid intågade Ludvig och
Karl i Aachen, der de aftalade en delning af riket
sinsemellan, sedan L. i ett utlåtande af de i Aachen
församlade biskoparna blifvit förklarad ovärdig att
regera. Underhandlingar ledde omsider till det bekanta
fördraget i Verdun, i Aug. 843, i kraft hvaraf Karl
den stores rike delades emellan hans tre sonsöner L.,
Karl och Ludvig så, att L., som behöll kejsaretiteln,
dock utan några dervid fästa anspråk på öfverherrskap
öfver sina bröder, fick det s. k. Lotharringien
(se Lothringen), Ludvig de tyska landen ö. om Rhen
(samt ett område på vestra Rhenstranden med städerna
Mainz, Worms och Speier) och Karl det, som låg v. om
L:s andel. 844 antog L. sin äldste son, Ludvig (II),
till medregent och lät påfven Sergius II kröna honom
till konung af Italien. Sarasenernas och morernas
oupphörliga angrepp på Italien samtidigt med att
Frankrikes, Nederländernas och Tysklands kuster
oroades af nordmannatågen föranledde L., Ludvig den
tyske och Karl den skallige att (851) sammankomma till
ett gemensamt möte i Marsna (Mersen, emellan Aachen
och Maastricht) till befästande af fred och vänskap
emellan bröderna. Redan året förut (d. 6 April 850)
hade L. låtit påfven Leo IV smörja hans förutnämnde
son Ludvig (II) till kejsare. Kort före sin död,
som inträffade 855, delade L. sitt rike mellan sina
tre söner på sådant sätt, att den äldste, Ludvig II,
fick Italien, den andre, Lothar (II), norra och större
delen af Mellanfranken (Lotharringien, Lothringen),
och den tredje, Karl, södra delen. – 2. L. II, »Lothar
af Supplinburg», föddes sannolikt omkr. år 1060. Hans
fader, grefve Gebhard af Supplinburg (Supplingenburg;
borgr nära Helmstädt i nuv. hertigdömet Braunschweig),
deltog i sachsarnas uppror mot Henrik IV och stupade
1075 i slaget vid Unstrut. Äfven L. tillhörde den
frankiska kejsareättens, motståndare, men erhöll 1106,
efter billungska husets utslocknande, den sachsiska
hertigvärdigheten, enär han efter sitt giftermål
(1100) med en af norra Tysklands rikaste arftagerskor,
Richenza af Nordheim, var alltför mäktig för att
kunna förbigås. Under fortgången af furstarnas strid
mot kejsaremakten hade L. vexlande lycka: så måste
han år 1114 i Mainz, barfota och i botgöraredrägt,
kasta sig för Henrik V:s fötter, hvaremot han 1115
hade största andelen i den seger furstarna vunno vid
Welfesholz öfver Henriks trupper. Efter dennes död
valdes L., på hierarkiens tillskyndelse, 1125 till
tysk konung, men nödgades bekämpa ett motparti
under Henriks systersöner, de hohenstaufenska
bröderna Fredrik, hertig af Schwaben, och Konrad,
titulär hertig af Franken, hvilken sistnämnde år
1127 utropades till konung. L. hade en kraftig
hjelpare i sin måg, hertig Henrik den stolte af
Bajern (gift med L:s enda barn, Gertrud), hvilken
han derför belönade med hertigdömet Sachsen, sedan
hohenstauferna slutligen – åren 1134–35 – fallit till
föga. Vid Tysklands utkanter gjorde L. med framgång
sin myndighet gällande. Danske prinsen Knut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
